Back to basics. Tillbaka ur överätande.

8 augusti, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Jaha. Så var jag där igen. Tycker att jag borde ha lärt mig efter alla år. Att se återfallstecken, risksituationer, varningssignaler och plocka upp verktygen i tid….. Har de senaste dagarna överätit salta nötter och fläsksvålar. Tänkte göra en inventering på mina varningssignaler här så att ni kan följa med på hur jag tänker. Kanske kan mina misstag vara till hjälp för någon annan, som slipper ta samma väg 🙂

Vi får ju lära oss att ett återfall inte bara HÄNDER, det är en lång rad med olika tecken som visar sig, innan vi agerar ut. Ibland går det rasande fort, och i bland tar det lång tid. Så här kan det gå till för mig;

Programmet rullar på. Jag håller i mina rutiner med morgon,- och kvällsstund. Ringer ut till andra i programmet och delar om jag behöver. Maten flyter på lugnt. Jag väger, mäter och lämnar över maten till en matsponsor och hör av mig till henne när jag gör ändringar i planeringen. Känns lite besvärligt ibland, men jag ser alla fördelar detta ger mig, så jag fortsätter och är tacksam över att vara befriad från cravings och mattankar och har en känsla av att livet är gott, med upp och nedgångar. Jag lever livet på livets villkor.
Börjar kännas lite tråkigt med alla rutiner. Tänker att jag inte hinner ringa ut eller gå på möten. Jag måste ju kunna slappna av ibland. Maten funkar så bra, så jag avslutar mitt överlämnande av maten till min matsponsor.
Vaknar en morgon och känner mig lite ur gängorna. Blev kanske lite sent igår, och jag orkar inte meditera på morgonen.
Känner mig lite stressad över allt som ska göras idag. Det uppstår en konflikt med ett av barnen. En liten grej, men barnet uttrycker att jag ”aldrig gör något” med hen. Gnager i magen, men hinner inte ringa ut eller messa någon.
Maten funkar bra. Jag läser på bloggar, FB, Insta och Twitter om keto, carnivore och andra bra sätt att äta på. Tänker att jag ska prova. Kanske jag kan ställa bort vågen och ”bli normal” om jag äter på ett visst sätt?
Hinner inte med möten under veckan. Bestämmer mig för att ”go carnivore” (eller keto, eller nåt annat) för det verkar så enkelt, så jag behöver nog inte väga eller mäta min mat, det funkar ju för andra. Kommer spara massor av tid, jag har ju så mycket att göra!
Maten börjar slira. Vill inte ha mat, utan börjar kombinera olika, för mig ”tillåtna” livsmedel på olika sätt.
Stressad! Känner mig överhopad, och väljer bort att svara när programvänner ringer. Äter på stående fot och börjar ta in livsmedel på matplanen som inta ska vara där. (Här brukar min man titta konstigt på mig, och jag sitter (eller står) och äter min mat och låtsas som att det regnar, men både han och jag VET att detta inte är bra mat för mig. Kan vara yoghurt, nötter, bär eller frukt. Fortfarande i ok mängder.)
Vaknar en morgon och det jag åt igår får mig att känna mig svullen och olustig. Får tjockångest. Äter likadant; bra mängder av livsmedel som ligger på kanten till droger för mig.
Reser bort över helgen och hamnar i en situation som får mig helt ur balans känslomässigt. Jag ringer inte ut. Svarar inte när det ringer. Biter ihop. Klarar av.
När jag sätter mig i bilen för att resa hem har jag bestämt mig för att stanna till på hemvägen och köpa nötter. Ringer inte ut.
Överätandet är ett faktum.

Ja. Så här kan det se ut för mig. Som ni ser är det något som pågått en längre tid, och det är väldigt sällan en isolerad händelse får mig att falla. Ungefär så här var det den här gången också. Mina tankar om mig själv när jag inser att jag ”gjort det igen” inte är snälla. Skammen bränner och jag VILL INTE berätta att det ser ut som det gör. Tycker jag är dålig och borde kunna, osv.

Det här har jag gjort för att räta upp mig igen;

Messat min ”gamla” matsponsor för att höra om vi kan samarbeta igen. Hon kunde inte prata förrän efter några dagar så jag
frågade en annan programvän om jag får lämna över maten till henne tills jag vet hur det blir med min matsponsor.
Går tilllbaka till den matplan som fungerade.
Jag ringer ut, gärna flera ”programmisar” om dagen.
Tar fram matvågen för att väga/mäta min mat.
Planerar maten och lämnar över min planering på kvällen eller morgonen.
Gör morgon och kvällsrutiner.
Berättar för min sponsie (som jag inte svarade när hon ringde) hur det ser ut. Känns skönt att vara ärlig, och att få vända sig ut igen.
Beslutar mig för vilket eller vilka möten jag ska ringa eller gå på i veckan som följer.

Så enkelt. Och så svårt. Något jag med säkerhet vet är att när jag talar om för mina vänner hur det ser ut, är det inte en enda som skammar mig, tycker att jag ”borde kunna”, utan alla tar emot mig där jag är, och skammen släpper taget. Jag minns vad som får mig att må bra och fylls med tacksamhet över programmet, mina vänner i och utanför programmet, och jag inser att verktygen som kan tyckas som ”pain in the ass” i återfallsprocessen, är de jag behöver i dagliga livet. Jag får liva upp det på andra sätt än att tillämpa ”fritt fall” med maten!

20170617_182127296_iOS

Att föra budskapet vidare

31 juli, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Jag älskar att läsa böcker. I perioder läser jag mycket facklitteratur om olika områden av sockerberoende som kosten, 12-steg, föräldraskap osv. Men jag tycker också om skönlitteratur, biografier och är barnsligt förtjust i litteratur skriven för barn och ungdomar. Jag älskar att läsa för yngsta dottern och de båda äldre barnen läste jag också för på kvällen, länge.

På senare tid har jag upptäckt tjusningen med ljudböcker! Det tog riktig fart när jag under en intensiv period körde mycket bil, timmar i taget, och behövde lite förströelse under tiden. Men när jag lyssnar på ljudböcker ska det vara skönlitteratur eller biografier, när jag läser facklitteratur måste jag stryka under, markera, vika sidor och klottra. Den senaste boken jag håller lyssnar på är Babben Larssons ”Jag vägrar dö nyfiken”. Den är tyvärr slut på förlaget, men jag lyssnar på den via Storytel. Jag hade läst den förut, men böcker jag gillar läser jag ofta om, och det är häftigt att det ofta kommer fram nya sekvenser och bitar som jag inte läst förut.

Just den här gången när jag lyssnar på boken kom jag till ett stycke där det handlar om att huvudpersonen (Babben) tar olika jobb för att få in pengar medans hon är mellan olika jobb och bygger upp sin karriär. Hon skriver om ett specifikt tillfälle där hon får frågan vad hon sysslar med just nu, och hon svarar glatt att hon kör ut tidningar och berättar om hur roligt hon tycker det är. Efter ett litet tag kommer en skådespelar kollega fram till henne och säger att hon är modig som vågar säga att hon inte står på scenen just då, själv skulle han varit rädd för att folk skulle tro att han var ”på väg ut ur branschen” om han hade ”erkänt” en sådan sak.

När jag hade lyssnat på det stycket slog det mig att precis sån är jag! Jag skäms så för att jag inte har heltid på InSpira, och vill ogärna nämna att jag två dagar i veckan vattnar och sköter om växter på olika ställen, att hönsen och äggproduktionen på gården är mitt göra och att jag behöver göra det för att dra in pengar till mat på bordet, kläder och räkningar. Jag är rädd att ”ni” inte ska tycka att jag är bra nog, duger till, eller inte är trovärdig om jag inte är överhopad med jobb och uppdrag i InSpira. Min önskan och mitt mål är att det är det jag ska få syssla med, och bara det, man fram till dess behöver jag ju ta ansvar och se till att vi överlever. Dessutom gillar jag växter, framför allt pelargoner, och jag är så stolt över att det på det ena stället jag sköter prunkar av vackra pelargoner som jag dragit upp från sticklingar 😀

Några av mina flitiga flickor

I 12-stegs programmet pratar vi ofta om att föra budskapet vidare, och för mig kan det vara så många olika saker. Det kan handla om att ge vidare de 12 stegen som sponsor, att berätta om att det finns en sjukdom som heter Sockerberoende, att det finns ett sätt att tillfriskna osv. Runt omkring mig just nu ser jag en vilja hos många att föra fram budskapet om Sockerberoende, få det klassat som en sjukdom och skapa acceptans och öppenhet omkring den. Det är fantastiskt, och jag själv vill också vara med och Göra Skillnad. Det kanske inte blir för en bred massa, men kan jag nå någon, så är jag otroligt glad.

En dag, för ca….. kan det vara 15 år sedan, läste jag om Babben Larsson i en tidning där hon berättade om Sockerberoende. Hon förde budskapet vidare och för mig var det första pusselbiten i mitt tillfrisknande. Jag fick en benämning på mitt beteende med sötsaker och vissa sorters livsmedel, och för mig var det avgörande för att kunna söka mig vidare, även om det skulle ta många år efter det jag läste artikeln tills jag verkligen tog till mig att jag behövde hjälp. Så Babben, om du någonsin läser detta, TACK! För att du förde budskapet vidare så att jag kunde leta mig fram till tillfrisknande! Och tack för din bok, den är varm, klok, ärlig och jag känner så väl igen mig i mycket!

Jag upptäcker att efter i flera år ha läst i stort sett bara facklitteratur och på olika sätt insupit kunskap om min sjukdom har jag kommit till en punkt i livet där jag letar förebilder. Och jag letar efter förebilder som är starksköra, ärliga, modiga och har självdistans och humor. Jag har hittat flera; Mia Törnblom och Christina Stielli (som har podcasten Självklart tillsammans), Mia Skäringer och Anna Mannheimer ( som har podcasten Skäringer och Mannheimer tillsammans), är några, och flera av mina vänner i tillfrisknandet och /eller programmet är inspirationskällor, förebilder och fantastiska individer<3

Det jag har upptäckt är att jag behöver ha kvinnor i samma ålder, eller äldre, eller kvinnor som är på samma plats i livet som jag, runt omkring mig för att påminna mig om vem jag är, vad jag vill, vilka mina mål och drömmar är och att jag också har en inneboende kraft och är i min fulla rätt till min plats i Universum. Jag går så lätt vilse i andras verkligheter, så jag behöver lyssna på dem som för budskapet vidare, både om tillfrisknandet med hjälp av programmet, men också budskapet om att jag är kraft, jag har en uppgift, och att det finns de som kommer behöva höra just mig föra budskapet vidare för att kunna ta sig fram till sitt eget tillfrisknande. Det är en mäktig och hissnande tanke, och den fyller mig med ödmjukhet inför att jag har min egen resa och inte ska försöka kopiera mina kollegor utan bara vara jag. Hela jag. Som bor på bondgård, är trebarnsmamma, taxmamma, äggförsäljare, trädgårdsmästare (outbildad), och 12-stegs fantast. Det är jag det. Välkommen till mitt liv <3<3

Tillfriskna på resa

20 juli, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Under veckans första dagar var jag och maken på resande fot. Förr var det en trigger utan dess like för mig. Ofta hade jag sån tjockångest, även om jag var drogfri, att hela resan blev ”förstörd”. Jag satt i framsätet bredvid min make, och låtsades njuta av omgivningarna och resan när det enda jag kunde fokusera på var hur stora mina lår såg ut mot sätet och känslan av hur tröjan tog emot magen och hur säkerhetsbältet tog emot och gjorde så att det kändes som att magen var enorm och spände ut i alla väderstreck. Jag minns en resa när ångesten tog överhanden helt och hållet så att jag satt i bilen och grät. Jag försökte gråta i smyg, men naturligtvis gick inte det, och min man försökte uppmuntra mig på alla sätt och vis, men det hjälpte inte. På samma sätt som det är omöjligt att beskriva craving för någon som inte upplevt det, är det omöjligt att förklara hur tjockångest känns. Hur man kan uppleva att ens kropp är enorm, svullen och helt ohanterbar, fastän man vet att man är normalviktigt, och alla talar om hur bra man se ut. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse, och mycket, mycket obehaglig.

Mina semester resor genom åren har så klart varit härliga och roliga också, men eftersom vi reser så sällan är det en situation som det tagit längre tid för min hjärna att koppla om, och slappna av i. Jag har inte kunnat öva på det på samma sätt som jag varje dag äter mina mål, planerar inför jobbdagar, utflykter och kalas. Resorna har liksom hamnat i utkanten. Jag minns att vi i ett 12-stegsprogram jag är med i gjorde en tidskrift. Under sommaren hade vi temat ”Semester-men inte från sjukdomen”, och det är det jag behöver komma ihåg. Även om jag har semester (i år bestod den av hela 3 dagar!) så tar inte min sjukdom paus. Den behöver sina rutiner, sin kost och att jag kommer ihåg att ha respekt för kraften i demonen inom mig. När jag reser fortsätter jag vara i kontakt med min gemenskap, äta bra mat, göra mina rutiner med morgonstund och kvällsstund, och talar om vad jag vill och behöver för att få må bra.

Den här resan, efter ca 12 år i tillfrisknande, upplevde jag för första gången att jag var helt avslappnad i kropp och knopp. Min kropp kändes stark och frisk, jag hade ingen tjockångest och jag njöt av samvaron med min man och kunde fokusera på vår relation och vårt gemensamma intresse som tog oss till vår destination. Jag är så tacksam över att få uppleva detta, och lite förundrar över hur lång tid det har tagit mig att nå hit. Det påminner mig om att jag är på en livslång res, och att jag fortsätter utvecklas, på alla plan, hela tiden!

Hoppas ni har en fin sommar och kan njuta och leva mjukt med varandra ❤

Att tillfriskna som kvinna

15 juli, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Igår drabbades jag av en tanke. Tanken är inte på något sätt ny, men den ramlade ner mellan hjärnan och hjärtat och gav mig insikt om något viktigt, nämligen att det är skillnad på att tillfriskna som man och som kvinna. Naturligtvis blir det generaliserande, men jag tror att flera kan känna igen sig i min erfarenhet.

När jag gick in i tillfrisknande och började min behandling tvingades jag att börja ta utrymme i min familj. Jag ställdes inför det faktum att jag måste ta mig tid att åka på behandlingen, först en intensivkurs då jag var bortrest i fem dagar, och sedan fyra timmar om dagen i 10 veckor. Dessutom gjorde jag stegarbete, hade morgon och kvällsstund, ringde in på telefonmöten och gick på livemöten i närmaste samhälle. Utöver det ringde jag och tog emot flera samtal om dagen från vänner som gjorde samma resa som jag. Det här var ett enormt arbete för mig. Både rent praktiskt, att faktiskt göra allt detta och lära mig integrera alla dessa komponenter i mitt liv, och göra det till mitt, på mitt sätt, men jag stod också inför det för mig oerhörda; att börja säga vad jag behövde och ta emot hjälp och skapa utrymme för MIG, och mina behov. För mig var de en kamp utan dess like att säga till mina barn att ”Nu får ni inte störa mig, jag behöver en halvtimma för mig själv.” eller ”Nu ska jag åka på möte, ni får vara hos farmor under tiden”. Jag har i hela mitt liv riktat in mig på vad andra tycker och tänker om mig, och om det fanns minsta antydan till att jag gjorde något som blev jobbigt för någon annan så avstod jag.

Min upplevelse är att det är så här för många, och framför allt kvinnor. Vi är uppfostrade att ta hand om, visa hänsyn, ställa våra behov åt sidan, lyssna in och ge efter för andras behov. Kanske ligger det ”nedärvt” i vår roll som mamma, eftersom det är vad ett litet barn behöver som nyfödd och ett bra tag framåt, men jag tror också att det är en oönskad ”gåva” vi får av samhället. Att som kvinna börja ta utrymme, uttrycka behov, göra annorlunda, ta plats och förändras är inte helt självklart, och på något sätt verkar det vara ännu svårare för många som har just mat/socker som utlopp i sjukdomen. Vi har till och med valt en drog som inte tar plats på kartan som drog. En drog som vi kan anpassa till familjen och böja efter deras önskningar.

När jag fick insikten om detta var jag (så klart 😉 ) tvungen att ”testa min teori och min verklighet” tillsammans med en erfaren medresenär, som jobbat inom området i många år, och hon bekräftade min teori. Män gör inte sitt tillfrisknande så krångligt. De har utrymme, och är vana att fylla det. De behöver oftast inte böja sig runt barn, partner, jobb, företaget Familjen/Hemmet och samhället har en annan syn på att hjälpa och lyfta fram en man. Kvinnor å andra sidan har svårt att be om hjälp, de har svårare förnekelse, de vill prova alla olika sätt själva först, innan de kan släppa förnekelsen och kapitulera, be om och ta emot hjälp och börja ta utrymme att tillfriskna.

Naturligtvis inser jag att alla inte har det på det här sättet och att många män, och framförallt de som har mat/socker som huvuddrog, har samma demoner att slåss med, men jag hävdar ändå att samhället är tuffare mot oss kvinnor på olika sätt.

På min resa i tillfrisknande har detta varit en av de största bitarna att handskas med, och en av de bitar jag haft starkast förnekelse omkring. Jag har fixat, funnits till, tröstat, ställt upp, planerat, arrangerat, varit stark, huggit i, hållit om och på alla sätt försökt finnas till för min familj samtidigt som mitt tillfrisknande har behövt ett stort utrymme. Det var tufft att fortsätt gå på möten, ringa samtal, ta tid för morgon och kvällsreflektion mm när jag fick höra att det tog en massa tid, att jag försummade barnen och min man, och fick frågan hur länge jag skulle fortsätta med ”det här”. Men jag gjorde det. jag fortsatte, och bit för bit släppte min skam för att ta utrymme och uttrycka behov. Jag fortsatte och min man fick en ny hustru, eller kanske fick han verkligen träffa MIG för första gången? Jag fortsatte och barnen fick en mamma med bättre självkänsla, mer närvaro och samvaro, och en mamma som kunde ta mer plats och visa att det är ok.

Fortfarande upplever jag att det är denna bit som är den svåraste. Efter 12 år är allt det andra; möten, telefonsamtal, stegarbete (för egen del och tillsammans med sponsieer), morgon och kvällsstund mm, integrerat i mitt liv. Jag har det med mig i vardagen och ibland anpassar jag mig efter programmet, men oftast anpassar jag programmet efter mig ❤ Men, det svåraste för mig är att hålla kvar vid rutiner och göra mitt jobb (som ju faktiskt är att ta min ordinerade medicin) när barn och man uttrycker att de behöver hjälp eller har behov av mig på andra sätt. Att sätta mitt tillfrisknande först, för att kunna vara en närvarande, varm, äkta person är nog det jag upplever vara den knepigaste biten. Det är så lätt att följa gamla mönster och sätta sig själv åt sidan, och för mig spiller det över på andra områden och ställer sig i vägen för min personliga utveckling inom till exempel yrkeslivet och karriär. Men, första steget är att SE och ta till sig vad som finns framför mig, för utan insikten ända ner i hjärtat håller Förnekelsen mig fast.

Så, det är ”bara” att göra annorlunda 😀

Det sötaste jag har

13 juli, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Då jag sitter och skriver på min bok behöver jag ju också samla på mig mer kunskap och friska upp minnet på olika områden, vilket gjorde att jag köpte Ann Fernholms ”Det sötaste vi har”. En mycket informativ, lättläst och skrämmande bok! Alla som har barn borde läsa den! Den påminner mig om hur farligt det faktiskt är att äta socker, och styrker mig i min strävan att ge mina barn och min familj rätt kost.

När jag läser en sån här bok, eller någon annan i ämnen som berör sockerberoende, 12-steg, tillfrisknande mm så blir jag alltid så inspirerad och peppad, men så går det ett tag, och så liksom ”glömmer jag bort” vad det är jag vill. Jag är själv abstinent/drogfri, men jag tappar drivkraften till att förändra och komma ihåg vad som är mitt ”mission”. Jag upplever att jag gång på gång behöver påminna mig om att hålla kontakten med de som delar min övertygelse, som strävar efter samma mål och ser på livet med likadana glasögon som jag. I 12-stegs programmet säger man ”Stick with the winners”, och jag tänker osökt på att jag behöver hålla mig till gemenskapen. Inte på något sätt stänga ute ”den andra världen”, men jag känner och får gång på gång uppleva, hur otroligt viktigt det är för mig att umgås med mina reskamrater på min resa i tillfrisknande.

Även här, i den här gemenskapen, har det varit viktigt för mig att hitta de som verkligen får min själ att sjunga. Vi är så många som är på den här resan, och alla har sitt eget sätt att tillämpa programmet, arbeta i tillfrisknande och fylla på kunskap, och det kan skilja oerhört vilket fokus man har.

Jag minns ett tillfälle då jag blev presenterad för en av mina följeslagare. Hon som presenterade oss för varandra sa skämtsamt ”Ni är med i samma klubb”, och jag tror inte att hon visste (eller också gjorde hon det) hur rätt hon hade, för det var precis som Astrid Lindgren beskriver när Emil träffar borgmästarens pojke ❤ Vi såg på varandra, och sa hej, och sen var det så. Detta är en person som jag vet att jag har, i vått och torrt, och som jag kan drifta ALLT med. Hon, och mina andra närmsta medresenärer har blivit ”Det sötaste jag har” <3<3 Jag har flera som finns där, alltid, och det är vänner/själsfränder som jag inte visste fanns när jag var aktiv i mitt beroende. Mellan oss finns inte muren av drogandet kvar, det är naket, ärligt och intimt på riktigt. Det är vad vänskap är för mig idag. Dessa människor påminner mig om vem jag verkligen är. De får mig att fortsätta blomstra, de håller mig kvar på vägen bara genom att finnas till, och när jag sitter här och skriver om det fylls jag av tacksamhet och glädje.

Självklart är min familj, mina barn och min man också mina närmaste, och de som känner mig som ingen annan, men de är inte aktivt med på min resa i tillfrisknandet. De betraktar mig utifrån och får ”bara” skörda frukterna av mitt arbete med mig själv. Ännu ett uttryck som finns i 12-stegs programmet är ”It takes one, to know one”, och det är det som är den stora skillnaden. Jag behöver följeslagare som vet vad jag pratar om när jag säger att jag har sug, harmas, eller bara vill dela en enorm glädje och tacksamhet, för de vet exakt vad det innebär.

Vet inte om den röda tråden går att följa i det här inlägget. Tanken var att förmedla att det är viktigt för mig att fylla på i mitt ”förråd” på mitt livs resa. Jag fyller på tillsammans med mina vänner (både 12-stegare och andra), genom att läsa böcker, fortsätta ta in kunskap, gå på möten, tillämpa programmet och genom det lära mig leva livet, på livets villkor, inte genom att försöka kämpa mig till det jag vill ha, och försöka ändra på livet och andra så att de blir som JAG VILL ha det.

Det är enkelt, men inte lätt 😉