Då jag sitter och skriver på min bok behöver jag ju också samla på mig mer kunskap och friska upp minnet på olika områden, vilket gjorde att jag köpte Ann Fernholms ”Det sötaste vi har”. En mycket informativ, lättläst och skrämmande bok! Alla som har barn borde läsa den! Den påminner mig om hur farligt det faktiskt är att äta socker, och styrker mig i min strävan att ge mina barn och min familj rätt kost.

När jag läser en sån här bok, eller någon annan i ämnen som berör sockerberoende, 12-steg, tillfrisknande mm så blir jag alltid så inspirerad och peppad, men så går det ett tag, och så liksom ”glömmer jag bort” vad det är jag vill. Jag är själv abstinent/drogfri, men jag tappar drivkraften till att förändra och komma ihåg vad som är mitt ”mission”. Jag upplever att jag gång på gång behöver påminna mig om att hålla kontakten med de som delar min övertygelse, som strävar efter samma mål och ser på livet med likadana glasögon som jag. I 12-stegs programmet säger man ”Stick with the winners”, och jag tänker osökt på att jag behöver hålla mig till gemenskapen. Inte på något sätt stänga ute ”den andra världen”, men jag känner och får gång på gång uppleva, hur otroligt viktigt det är för mig att umgås med mina reskamrater på min resa i tillfrisknande.

Även här, i den här gemenskapen,  har det varit viktigt för mig att hitta de som verkligen får min själ att sjunga. Vi är så många som är på den här resan, och alla har sitt eget sätt att tillämpa programmet, arbeta i tillfrisknande och fylla på kunskap, och det kan skilja oerhört vilket fokus man har.

Jag minns ett tillfälle då jag blev presenterad för en av mina följeslagare. Hon som presenterade oss för varandra sa skämtsamt ”Ni är med i samma klubb”, och jag tror inte att hon visste (eller också gjorde hon det) hur rätt hon hade, för det var precis som Astrid Lindgren beskriver när Emil träffar borgmästarens pojke ❤ Vi såg på varandra, och sa hej, och sen var det så. Detta är en person som jag vet att jag har, i vått och torrt, och som jag kan drifta ALLT med. Hon, och mina andra närmsta medresenärer har blivit ”Det sötaste jag har” <3<3 Jag har flera som finns där, alltid, och det är vänner/själsfränder som jag inte visste fanns när jag var aktiv i mitt beroende. Mellan oss finns inte muren av drogandet kvar, det är naket, ärligt och intimt på riktigt. Det är vad vänskap är för mig idag. Dessa människor påminner mig om vem jag verkligen är. De får mig att fortsätta blomstra, de håller mig kvar på vägen bara genom att finnas till, och när jag sitter här och skriver om det fylls jag av tacksamhet och glädje.

Självklart är min familj, mina barn och min man också mina närmaste, och de som känner mig som ingen annan, men de är inte aktivt med på min resa i tillfrisknandet. De betraktar mig utifrån och får ”bara” skörda frukterna av mitt arbete med mig själv. Ännu ett uttryck som finns i 12-stegs programmet är ”It takes one, to know one”, och det är det som är den stora skillnaden. Jag behöver följeslagare som vet vad jag pratar om när jag säger att jag har sug, harmas, eller bara vill dela en enorm glädje och tacksamhet, för de vet exakt vad det innebär.

Vet inte om den röda tråden går att följa i det här inlägget. Tanken var att förmedla att det är viktigt för mig att fylla på i mitt ”förråd” på mitt livs resa. Jag fyller på tillsammans med mina vänner (både 12-stegare och andra), genom att läsa böcker, fortsätta ta in kunskap, gå på möten, tillämpa programmet och genom det lära mig leva livet, på livets villkor, inte genom att försöka kämpa mig till det jag vill ha, och försöka ändra på livet och andra så att de blir som JAG VILL ha det.

Det är enkelt, men inte lätt 😉