Författare: Annica Strandberg-Schmidt

Barn och socker: allt eller inget?? Children and sugar: all or nothing??

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇸🇪

Den senaste månade har jag hållit en Föräldrakurs via Sockerskolan , där jag träffat föräldrar som vill ha mer kunskap och verktyg i sitt föräldraskap och för att göra kostomläggning i familjen. Det har varit fantastiska träffar, och deltagarna var modiga, ärliga och öppna och jag kände mig verkligen priviligerad som fick vara del av detta! Det här gänget hade mycket kunskap om kosten och var stadiga i sitt egna tillfrisknande, så jag fick anpassa materialet och dyka in på fler och andra områden än det som var planerat från början! Så häftigt, och också en fingervisning om utvecklingspotential ♥️

En av de saker som jag funderat över i kontakten med föräldrar som är sockerberoende då vi pratar om familjen och barnen är att det verkar kännas övermäktigt att att dra ner på sockerkonsumtionen, och att många tror att mina kurser och mitt sätt att jobba innebär att de måsta utesluta socker HELT ur barnens kost, men det är inte så jag jobbar.

Jag brottades länge med kunskapen om att varje gång någon som har ett beroende tar sin drog (äter socker) startar ett fysiskt sug, som gör att personen inte kan motstå utan äter även om hen inte vill. Jag kände hopplöshet inför den kunskapen eftersom det innebar att om ett barn/ungdom har ett beroende så måste hen avstå helt, och det kändes som en omöjlighet i det samhälle vi lever i idag. Den tanken tror jag gör att många föräldrar ger upp innan de ens börjat. Är det dessutom så att föräldern sliter med sitt eget (socker)beroende kan det helt enkelt bli för mycket att göra både och till att börja med.

Om jag behandlar en vuxen person med diagnosen Beroende med socker som utlopp så tillämpar jag ”Abstinent Based Treatment” (Total avhållsamhet från drogen), men så jobbar jag inte med barn och familj. Om föräldern är villig att ta det till den nivån så stöttar jag givetvis det också, men det jag menar att det är långt mycket bättre att ge riktigt bra mat och istället dra ner på socker och processad mat så mycket det går utifrån ork och förutsättningar hos vårdnadshavaren. Jag vet att det finns många som förespråkar och som håller sina barn helt sockerfria, men för mig handlad det ALLTID om att beroendet kan vara närvarande, endera hos vårdnadshavaren eller hos barnet/ungdomen, och då behöver det balanseras på ett annat sätt.

Ännu så länge finns inget diagnosinstrument för Sockerberoende som riktar sig till barn och ungdomar, utan det föräldrarna som ser, känner (igen) och förstår problemet, och även om det fanns ett sätt att diagnostisera så skulle det inte alltid hjälpa, eftersom samhället inte accepterar Sockerberoende som en sjukdom. Jag tror att detta, tillsammans med skam, är det som gör att många vårdnadshavare baxnar och backar inför uppgiften att göra en kostomläggning i familjen. De ska inte bara ”bråka” med barnen (och kanske även en partner) utan får i många fall ”hela samhället” emot sig. Många föräldrar orkar inte ta den kampen, utan ger som sagt upp innan de ens har börjat.

Därför jobbar jag med Skamavlastning och Skademinskning när det kommer till barn och familj. Det är ju tusen gånger bättre att göra små förändringar som vårdnadshavaren orkar med att genomföra och upprätthålla, än att låta hopplösheten ta över och inte göra några något alls.

Följande tror jag kan vara anledningar till att en kostförändring i familjen uteblir:

  • Känslan av skam och skuld över att veta att det egentligen behövs en förändring men inte göra något
  • Hopplöshet över att det ”inte kommer gå” eftesom det blir en kamp gentemot resten av släkten, vänner och övriga samhället
  • Rädsla för vad ”andra” ska tycka

Många av oss som är beroende har ett svart eller vitt tänk, allt eller inget, av eller på, och det gagnar inte tillfrisknandet för en själv, eller modet att göra det förändringar som går. Här vill jag verkligen lyfta fram ”gråzonerna”, för det funkar oftast inte med allt eller inget.

Jag vill skamavlasta, stärka och inspirera föräldrar och ge dem verktyg att göra det samma med sina barn! Även om barnet skulle ha ett sockerberoende och fortsätter äta lite socker eller annat som vi vet kan underhålla suget och skada på olika sätt, så kan vi ge något som de flesta av oss faktiskt inte hade när VI var små, unga och växte upp; kunskapen om att det finns något som heter sockerberoende, och verktygen att göra förändring! Vi kan spegla och skamavlasta, för vi vet hur det är! Vi kan se, sätta ord på, våga ställa rätt frågor och ge kunskap om vad som är bra mat och helande för kropp och själ. Jag är övertygad om att det gör skillnad för ett barn att ha en förebild som vågar gå emot strömmen, och veta att det finns ett annat sätt att leva. Om vi gör det med GLÄDJE och TACKSAMHET över att få tillfriskna och inte försöker tvinga fram förändringar som är baserade på rädsla tror jag att vi kan komma väldigt långt, även om det ”bara” händer någon liten förändring kostmässigt.

Så åter igen: Det ÄR mycket bättre att göra NÅGOT, än inget alls! Och VAD som kan och ska förändras, det är helt och hållet upp till varje individuell familj!

🇬🇧 Children and sugar: all or nothing??

In the last month, I have held a course for parents via ”Sockerskolan” (The Sugar Addiction School), where I met parents who want more knowledge and tools in their parenting and to make dietary changes in the family. It has been a great, and the participants were brave, honest and open and I felt really privileged to be a part of this! This group had a lot of knowledge about a good way of eating and were steady in their own recovery, so I had to adapt the material and dive into more and different areas than originally planned! So cool, and also an indication of potential for development ♥️

One of the things that I have thought about in the contact with parents who are addicted to sugar is that when wit comes to the family and making dietary changes with the children, it seems to feel to overwhelming to cut down on sugar consumption, and that many people think that my courses and my way of working mean that they have to eliminate sugar COMPLETELY from the children’s diet, but that’s not how I work.

I wrestled for a long time with the knowledge that every time someone who has an addiction takes their drug (eats sugar) a physical craving starts, which makes the person unable to resist and eats even if they don’t want to. I felt hopeless in the face of that knowledge because it meant that if a child/youth has an addiction, they have to give it up completely, and that felt like an impossibility in the society we live in today. I think that thought causes many parents to give up before they even start. If the parent is also struggling with their own (sugar) addiction, it may simply be too much to do both to begin with.

If I treat an adult with a diagnosis of Addiction with sugar as an outlet, I apply ”Abstinent Based Treatment” (Total abstinence from the drug), but I do not work in that way with children and families. If the parent is willing to take it to that level, I of course support that too, but what I mean is that it is far, far better to give really good food and instead cut back on sugar and processed food as much as possible based on the ability and conditions of the the guardian. I know that there are many who advocate and keep their children completely sugar-free, but for me it is ALWAYS about the fact that the addiction can be present, either in the guardian or in the child/youth, and then it needs to be balanced in a different way.

So far there is no diagnostic instrument for Sugar Addiction aimed at children and young people, it is the parents who see, feel (recognize) and understand the problem, and even if there was a way to diagnose it, it would not always help, because society does not accept Sugar addiction as a disease. I think this, along with shame, is what makes many guardians shy away from the task of making a dietary change in the family. They not only have to ”argue” with the children (and perhaps also a partner), but in many cases get ”the whole society” against them. Many parents do not have the strength to take on that fight, and as I said give up before they have even started.

That’s why I work with Shame Relief and Harm Reduction when it comes to children and families. It is a thousand times better to make small changes that the guardian can manage to implement and maintain, than to let hopelessness take over and do nothing at all.

I think the following could be reasons why a dietary change in the family does not happen:

  • The feeling of shame and guilt of knowing that a change is really needed but not doing anything
  • Hopelessness that it ”won’t work” because it will be a struggle against the rest of the family, friends and the rest of society
  • Fear of what ”others” will think

Many of us who are addicted have a black or white mindset, all or nothing, off or on, and that does not benefit the recovery for oneself, or the courage to make the changes that actually can be made. Here I really want to highlight the ”grey areas”, because it usually doesn’t work with ”all or nothing”.

I want to de-shame, empower and inspire parents and give them tools to do the same with their children! Even if the child were to have a sugar addiction and continues to eat some sugar or other things that we know can maintain cravings and harm in various ways, we can provide something that most of us did not actually have when WE were small, young and growing up; the knowledge that there is such a thing as sugar addiction, and the tools to make change! We can mirror and relieve shame, because we know what it’s like! We can see, put into words, dare to ask the right questions and provide knowledge about what is good food and healing for body and soul. I am convinced that it makes a difference for a child to have a role model who dares to go against the main stream, and to know that there is another way to live. If we do it with JOY and GRATITUDE for our recovery and don’t try to force changes based on fear, I think we can go very far, even if it is ”just” a small change dietary-wise.

So again: It IS far better to do SOMETHING, than nothing at all! And WHAT can and should change, that is entirely up to each individual family!

If we as parents dare to rise and show how to make changes that often is not main stream, and do it with JOY, GRATITUDE and PRIDE, we give far better tools to our children than if we force changes based on fear.

Min resa till Schweiz! My journey to Switzerland!

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇸🇪 Svenska

I skrivande stund är jag och maken nere i Schweiz för att hälsa på en bekant som vi lärt känna då Anderas (maken) bestämde sig för att korsa in en ny ras i vår mjölkkobesättning, som ger både mjölk och bra avkastning på mindre mängd kraftfoder, samtidigt som de också är bra köttdjur. Nämligen rasen Fleckvieh.

Om en jämför rasen Fleckvieh med våra traditionella raser SRB (Svensk Rödbrokig Boskap) och SLB (Svensk Låglands Boskap) är de rundare, kraftigare och har ett lugnt, tålmodigt sinnelag. De är dessutom väldigt bra på att beta, vilket märktes hos oss sommaren 2018 då det var torka och betena var katastrofala. Fleckviehdjuren kom hem från betet och var lika runda och fina, eftersom de äter både buskar, sly och annat de kommer åt, medan de andra av SRB och SLB raserna inte var en vacker syn, och vi hade inte foder att ge dem. Fleckvieh är vana att gå på fäbodarna här nere i Schweiz, och de anlagen märks!

Anledningen till att det är bra att djuren äter mindre mängd kraftfoder är att köttet som vi sedan äter får en hög mängd omega 6, och en obalans i ratiot mellan omega 6 och 3 driver inflammationer i kroppen och kan bidra till flera olika livsstilssjukdomar. (Därför är det också bra, och nästan alltid nödvändigt, att äta omega 3 från vildfångad fisk, men det är ett annat inlägg!) Många mjölkbönder använder kraftfoder som är baserat på soja, vilken tyvärr ofta odlas på marker där det tidigare växt regnskog, men som skövlats till förmån för sojaproduktion, som inte bara går till kraftfoder, utan även till den ökade efterfrågan på veganska produkter (sojakorv, sojafärs, tofu osv) Det känns inte så djurvänligt att skövla regnskog för att kunna äta växtbaserat, med tanke på att jordklotets lungor förstörs när ekosystemet i regnskogen försvinner allt mer.

Därför är jag oerhört glad att vi på vår gård valt att köpa svenskproducerat foder (iofs baserat på raps, vilket också innehåller mycket omega 6, men i mitt tycke är ett betydligt bättre alternativ) som inte bidrar till skövling, och även kan dra ner på användandet av kraftfoder tack vare att vi hittat en ras som är närmare de äldre raserna som kan tillgodogöra sig betet och grovfodret (ensilaget) de får bättre än andra raser. Det känns det som att vi verkligen är på väg åt rätt håll!

Genom det projekt vi deltar igenom Arla, dit vi levererar) om Regenerativt Jordbruk, hoppas jag att mjölkproduktionen ska bli alltmer miljöanpassad och att vi genom kunskap kan få konsumenterna att förstå att vi behöver äta kött, och att det inte är korna som är bovarna i miljöfrågan. Betande nötkreatur bidrar till att gräset växer och binder kol (från koldioxid i luften) i fotosyntesprocessen och den processen kan i Sverige pågå i ca 6 månader varje år. Om du odlar spannmål (monokultur) har du bara en gröda på ett och samma fält (eventuellt någon form av insådd) och fotosyntesen och kolbindandet pågår i max 2 – 3 månader. Därför är det viktigt för miljön med betande kor! Väljer du istället att äta växtbaserat (havre, soja, bönor, linser mm) bidrar du till en monokultur som faktiskt dödar den biologiska mångfalden och bidrar till att kolet inte binds tillbaka till marken.

I många år, när jag lärde mig om kostens betydelse och hur sammansättningen av det vi stoppar i oss är av största vikt, bar jag på en otrolig skam eftersom jag upplevde att vi bönder utmålades som de största miljöbovarna i universum. När det dessutom började skrivas om korna som en enorm källa till utsläpp av koldioxid och som en av de värre miljökatastrofer som finns kändes det inte roligt alls. Jag har alltid månat om miljön och varit noga med att bidra på det sätt jag kan för att sätta så små avtryck som möjligt (i miljön) efter mig på min plats på jorden. När jag förstod det jag skriver om ovan var det en enorm lättnad för mig!

Dessutom är det så att djur som blir till kött eller som producerar mjölk betar på marker (kan i alla fall göra det) där det inte finns möjlighet att odla spannmål eller andra grödor, eftersom det inte går att köra stora maskiner där. Betesdjuren konkurrerar inte om markerna där det odlas växtbaserad mat.

Att det skulle bidra till mindre dödande av djur att äta växtbaserat stämmer inte heller, eftersom den kemiska bekämpningen som görs på många fält där det odlas mat gör att både markerna och alla djur, från små kryp upp till möss, råttor, harar och i förlängningen fågelliv och annat, som lever på de markerna försvinner. Även om det odlas ekologiskt gör en monokultur att många arter dör ut, och ekosystemet rubbas.

Visste du att i betande mulars marker, som ängar och strandhagar, finns lika många växt, – och djurarter som i regnskogen. De arterna är beroende av att klövar och mular beträder och betar de områden där de växer. Visserligen är nötkreaturen större, men det är mindre dödande av djur om du slaktar en ko som betar hela sommaren och äter grovfoder (ensilage) hela vintern, än om du äter en kost som endast är baserat på växter.

Tittar vi sedan på näringsupptaget och biotillgängligheten och jämför mellan animaliskt och växtbaserat kan vi också se att de mängderna av växtbaserat en behöver äta för att tillnärmelsevis komma upp i rekommenderade mängder av nutrienter är enorma, och att kroppen ibland inte ens kan ta upp den eftersom de inte är biotillgängliga (kommer i fel form). Däremot behövs en ganska liten mängd animaliskt, framför allt om en äter organ som lever och hjärta, snabbt kommer upp i rekommenderade mängder och att kroppen kan tillgodogöra sig och ”packa upp” näringen eftersom den är biotillgänglig på ett helt annat sätt.

Genom att jobba mer mot ett Regenerativt Jordbruk kan vi inte bara lämna markerna som vi började bruka, vi kan bygga upp dem, och lämna dem till nästa generation med ett rikare djurliv både under och ovan jord. På de år min man har brukat marken på vår gård har djurlivet på markerna blommat upp och vi ser att det finns fler fjärilar, humlor och andra kryp som i sin tur gjort att det kommit flerfåglar av olika arter till oss.

I och med det Regenerativa projektet har vi flera förändringar planerade i den dagliga driften, som ska bidra till att mark och djurlivet blomstrar ännu mer. Förra året sådde vi en två meter bred kantzon på alla de gärden vi brukar, bestående av solrosor, bovete, ringblommor, blodklöver, honungsfaselia, blåklint och andra arter som gynnar allt från insekter till fåglar.

Visserligen är vi inte ekologiska, men är det något jag har lärt mig på min livsresa är att svart/vitt inte fungerar. Vi gör det vi kan för att hjälpa och bygga upp den jord vi brukar, och jag vet att den här resan har inspirerat till att ta fler steg.

De bönder vi mött har varit i stort sett jämngamla med oss, och ser samma utveckling i samhället som vi gör (propaganda som bygger på okunskap om hur vikten för ekologisk mångfald, biodiversitet och jordhälsa, kombinerat med okunskap om hur nutrienter tas upp ur kosten och vad som krävs för en fungerande hjärna och kropp), och samtidigt som det är ledsamt och skrämmande hur denna propaganda sprider sig som en löpeld, är det också fantastiskt roligt och inspirerande att träffa engagerade, passionerade människor och verkligen LÄRA sig om en ny kultur.

Personligen har jag kämpat lite med att balansera maten eftersom jag inte själv fullt ut kunnat styra hur maten tillagats, men jag har förberett min hemkomst och vet hur jag ska hitta balansen igen, så jag tyar med mig en känsla av att kunna fortsätta stötta min man i det viktiga arbete han gör, och en önskan om att kunna vara lite mer del av det igen i framtiden.

Phu! Det här blev ett långt inlägg, men det känns så viktigt att dela den här kunskapen med andra! Hoppas ni har hittat något ni kan ta till er! 💖

🇬🇧 English

As I am writing, me and m husband are down in Switzerland to visit an acquaintance we got to know when Anderas (the husband) decided to cross a new breed into our dairy cow herd, which gives both milk and a good yield on a small amount of concentrate, while they are also good meat animals. Namely the Fleckvieh breed.

If one compares the Fleckvieh breed with our traditional breeds SRB (Swedish Red Pied Cattle) and SLB (Swedish Lowland Cattle), they are rounder, stronger and have a calm, patient disposition. They are also very good at grazing, which we noticed in the summer of 2018 when there was a drought and the grazing was disastrous. The Fleckvieh animals came home from the pasture and were just as round and fine, as they eat both bushes, slough and anything else they can get their hands on, while the other SRB and SLB breeds were not a pretty sight, and we had no feed to give them. Fleckvieh are used to going to the shacks down here in Switzerland, and that attitude shows!

Maken och jag fick verkligen en upplevelse!
Fleckwieh
En av dagens alla vinnare 🥇
Braunwieh 💖💖

Är jag sockerberoende? Am I addicted to sugar?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇬🇧 English below 👇🏼

När jag berättar att jag är sockerberoende får jag ofta svaret ”Jaha, ja, jag är nog också lite sockerberoende. Jag kan inte låta bli att äta sött.” eller ”Ja, det är då inte jag i alla fall! Jag äter knappast socker alls!”

Det är så intressanta reaktioner, och jag går aldrig in i diskussion eller påstår att någon annan har ett beroende, eller håller med om att de inte har det, för jag vet ju inte hur deras vardag ser ut, och jag har inte gjort någon SUGAR så jag kan ställa diagnos. Men idag kände jag att jag vill skriva om det. Det är nämligen så att det inte går att vara ”lite sockerberoende”, på samma sätt som det inte går att vara ”lite gravid”. Endera så är en det, eller så är en det inte. Punkt. Men precis som med graviditet så kan en vara i första trimester eller i sista, och eftersom beroendesjukdomen har en räcka med symptom som är samma för alla ser det likadant ut där; en kan vara tidigt i sin sjukdom, dvs att sjukdomen just manifesterats, eller så kan en vara precis innan sitt personliga sammanbrott (vilket kan vara på olika sätt och efter olika antal symptom) och då ser det naturligtvis annorlunda ut.

Förr pratade vi om definitionen ”smyga, ljuga, gömma” när vi pratade om beroende för att kunna definiera hur det kunde manifesteras. Själv ljög jag om att jag hade ätit mat när min mamma frågade mig om jag ville ha, jag ljög om att det inte var jag som ätit upp alla kakorna i frysen, eller senare när jag fått egna barn, deras godis. Jag smög med mitt ätande, när jag åt kakor, glass och bullar ur frysen var ingen annan närvarande så klart, och jag gömde godispapper längst ner i soppåsen så ingen skulle se att och vad jag ätit, och ibland gömde jag godis eller annat för att få ha det ifred. Det här här bara några få av alla de saker jag gjort när jag var aktiv i mitt beroende, men just dessa visar på att ”Smyga, ljuga, gömma”.

Det här tar jag inte upp alls när någon svarar ”Ja, jag är nog lite sockerberoende” när jag nämner att jag är det, för det tar ett tag innan en vågar berätta för någon om hur det verkligen sett ut. Det jag beskriver ovan har jag inga problem med att berätta idag, men jag kunde bara dela med mig av det till ett fåtal andra som också är sockerberoende i början av mitt tillfrisknande, för jag skämdes så!

Det andra svaret ”Jag äter knappast socker alls!” kan också vara lite missvisande, eftersom få har klart för sig vad socker är och hur kosten påverkar kroppen och hjärnan. Jag har haft ”godisförbud” många gånger i mitt liv, men fortsatt äta pannkakor, bröd, pizza, våfflor och annat mjölbaserat, så det har inte varit några som helst problem för mig att avstå från godis i långa perioder eftersom jag får samma effekt av mjölmaten som av sockret. Det har förekommit att en klient som bara ätit frukt fått diagnosen sockerberoende, eftersom hen använde, betedde sig och fick konsekvenser som visar på ett beroende. Samma sak är det med sötningsmedel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att någon inte äter S-O-C-K-E-R, innebär inte per automatik att hen inte är sockerberoende. Men det är ju heller inget jag diskuterar med någon jag möter och får det svar jag beskrivit ovan.

Jag kommer att tänka på en text ur Anonyma Narkomaners ”Välkommen till Anonyma Narkomaner”, en liten bok med fantastiska texter. Där står bland annat: ”Folk som inte är beroende tillbringar inte sin tid med att undra över om de är beroende. De tänker inte ens på det.” Den tanken hade aldrig slagit mig innan, att det fanns folk som inte undrade över om de hade ett beroende eller inte! På samma sätt som jag inte förstått att det finns människor som inte får cravings (sug) av att äta vissa saker, som jag får, och att just denna craving är något som definierar det faktum att jag har ett (socker)beroende. Som jag skrev i förra inlägget så kan sug minskas och balanseras på olika sätt genom att äta en bra kost, läka mage och tarm, lära sig hantera olika livssituationer osv, men har du ett beroende kommer du att få cravings/sug ändå!

När jag träffar klienter får de börja med fylla i något som kallas för UNCOPE. Det är ett screening-instrument för att se om det är lönt att rekommendera en SUGAR för att kunna ställa en diagnos. Om du svarar JA på två eller fler av de här frågorna rekommenderas att göra en SUGAR för att se om det föreligger ett beroende.

Här innebär Sött även kolhydrater såsom pasta, bröd, efterrätter, kakor, läsk, energidrycker, pizza, flingor, potatis, ris, sötningsmedel, med mera.

  • U=Unplanned Use. ”Har du under senaste året ätit mer sött ÄN DU TÄNKT DIG, och eller ägnat mer tid åt att äta, tänka på sött än du tänkt dig?”
  • N=Neglected. ”Har du FÖRSUMMAT/misskött några av några av dina dagliga åtaganden, på grund av för mycket sött eller att du ätit för mycket?”
  • C=Cut down. ”Har du under senaste året känt att du behöver eller måste MINSKA på ditt intag av sött?”
  • O=Objected. ”Om någon visste om hur du äter; skulle de PROTESTERA/ha invändningar mot ditt intag av sött?” (Familj, vänner, arbetskamrater etc.)
  • P=Preoccupied. ”Har du någonsin känt dig UPPTAGEN/besatt av och tänkt mycket på sött?”
  • E=Emotional discomfort. ”Har du någonsin använt sött för att LINDRA OBEHAGLIGA KÄNSLOR exempelvis trötthet, irritation, nedstämdhet, ilska värk, uttråkad eller liknande?

(Istället för ”sött” kan du även sätta in alkohol eller andra droger.)

Anledningen till att jag skriver det här är att jag vill lyfta fram allvaret i att ha en beroendesjukdom. Ett sockerberoende är inte samma sak som att kryssa i ja, – och nejfrågor i veckorevyn, det är en allvarlig, dödlig sjukdom som behöver behandlas, och som påverkar en person och den omgivande familjen fysiskt, psykiskt, andligt och socialt.

Om du tror att du har ett sockerberoende så finns det hjälp att få, och det går att leva ett liv utan fokus på mat, godis, träning, träning och vikt. Det går att leva livet LEVANDE! Första steget i den riktningen kan vara att göra en screening med UNCOPE och beroende av resultatet gå vidare för att göra en SUGAR.

🇬🇧 🇬🇧 🇬🇧 English version

When I tell someone that I’m a sugar addicted, I often get the answer ”Well, I’m probably a bit addicted to sugar too. I can’t stop it when I eat sweets.” or ”Well, I’m certainly not! I hardly eat sugar at all!”

These are such interesting reactions, and I never start a discussion or claim that someone else has an addiction, or agree that they don’t. I don’t know what their daily life looks like, and I haven’t done a SUGAR so I can make a diagnosis. But today I felt that I want to write about it. Namely, it is not possible to be ”slightly addicted to sugar”, in the same way as it is not possible to be ”slightly pregnant”. Either one is, or one isn’t. But just like with pregnancy, one can be in the first week or in the last, and since the addiction has a range of symptoms that are the same for everyone, it looks the same there; one can be early in their illness, i.e. the illness has just manifested, or one can be just before their personal breakdown (which happen different ways and after different number of symptoms) and it naturally looks different from person to person.

We used to talk about the definition ”sneak, lie, hide” when talking about addiction to define how it could manifest. I myself lied that I had eaten food when my mother asked me if I wanted some (in my anorectic period), I lied that it was not me who ate all the cookies in the freezer, or later when I had children of my own, their sweets. I was sneaky with my eating, when I ate cookies, ice cream and buns from the freezer no one else was present of course, and I hid candy wrappers at the bottom of the garbage bag so no one would see that and what I ate, and sometimes I hid candy or other things to be sure I could have it myself. These are just a few of all the things I did when I was active in my addiction, but these in particular shows ”Sneak, lie, hide”.

I don’t bring this up at all when someone replies ”Well I’m probably a bit addicted to sugar” when I mention that I am, because it takes a while before one dares to tell someone what it really looked like. What I describe above, I have no problem sharing today, but I could only share it with a few others who are also sugar addicts at the beginning of my recovery, because I was so ashamed!

The second answer ”I hardly eat any sugar at all!” can also be a bit misleading, as few are clear about what sugar is and how diet affects the body and brain. I’ve had ”candy bans” many times in my life, but still ate pancakes, bread, pizza, waffles and other flour based things, so it’s been no problem for me to abstain from sweets for long periods because I get the same effect from the flour foods/carbs as from the sugar. It has happened that a client who only ate fruit was diagnosed with sugar addiction, because that person used, behaved and suffered consequences that indicated an addiction. It’s the same with sweeteners. I’ve said it before and I’ll say it again; that someone does not eat S-U-G-A-R, does not automatically mean that they are not addicted to sugar. But it’s also not something I discuss with someone I meet and get the answer I described above.

I come to think of a text from Narcotics Anonymous in ”Welcome to Narcotics Anonymous”, a small book with great lyrics. It says, among other things: ”People who are not addicted don’t spend their time wondering if they are addicted. They don’t even think about it.” That thought had never crossed my mind before, that there were people who didn’t wonder if they had an addiction or not! In the same way that I didn’t understand that there are people who don’t get cravings from eating certain things, like I do, and that this particular craving is something that defines the fact that I have a (sugar) addiction. As I wrote in the last post, cravings can be reduced and balanced in different ways by eating a good diet, healing the gut and intestines, learning to deal with different life situations, etc., but if you have an addiction, you will still get cravings/cravings!

When I meet with clients, I start by making them filling out something called UNCOPE. It is a screening instrument to see if it is worth recommending a SUGAR to be able to make a diagnosis. If you answer YES to two or more of these questions, it is recommended to do a SUGAR to see if there is an addiction involved.

Here, Sweets also means carbohydrates such as pasta, bread, desserts, cookies, soft drinks, energy drinks, pizza, cereal, potatoes, rice, sweeteners, and more.

U=Unplanned Use. ”In the past year, have you eaten more sweets than you planned to, and or spent more time eating and/or thinking about sweets than you planned to?”

N=Neglected. ”Have you NEGLECTED some of your daily commitments, due to too much sweets or eating too much?”

C=Cut down. ”In the past year, have you felt that you need or have to REDUCE your intake of sweets?”

O=Objected. ”If someone knew about your eating habits; would they OBJECT to your intake of sweets?” (Family, friends, colleagues, etc.)

P=Preoccupied. ”Have you ever felt PREOCCUPIED/obsessed with and thought a lot about sweets?”

E=Emotional discomfort. ”Have you ever used sweets to RELIEVE UNPLEASANT FEELINGS such as tiredness, irritation, depression, anger, aches, boredom or the like?

(Instead of ”sweets”, you can also insert alcohol or other drugs.)

The reason I’m writing this is because I want to highlight the seriousness of having an addiction. A sugar addiction is not the same thing as checking yes, – and no questions in a fashion magazine, it is a serious, fatal disease that needs treatment, and affects a person and the surrounding family physically, mentally, spiritually and socially.

If you think you have a sugar addiction, there is help to get, and it is possible to live a life without focusing on food, sweets, exercise, exercise and weight all your day. It is possible to live life ALIVE! And the first step towards it might be to scan in an UNCOPE, and depending on the result, maybe go further with doing a SUGAR.

Så här kan en UNCOPE se ut. Orginalet är gjort av Bitten Jonsson. This is what an UNCOPE can look like. The original is made by Bitten Jonsson
Så här kan en UNCOPE se ut. Originalet är gjort av Bitten Jonsson.
This is what an UNCOPE can look like. The original is made by Bitten Jonsson.

🇸🇪 Beroendesjukdomen har veto!

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇬🇧 English below 👇🏼

Ofta när jag möter klienter tar de hjälp från alla möjliga olika håll för att läka holistiskt från sjukdomen beroende, och jag tycker det är toppen, för jag är verkligen inte expert på alla områden! Det som kan orsaka problem är däremot okunskapen som råder om beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet.

Många som inte kan beroendesjukdomen och som arbetar inom olika områden (kostrådgivare, coacher, näringsterapeuter osv) kan ge en sockerberoende i tillfrisknande tanken om och förstärka tron på att hen inte har en beroendesjukdom utan bara en obalans i tarmen, en trasig barndom, fel andning, för lite andlighet eller bara behöver meditera lite mer och leva i nuet. Alla dessa verktyg kan bidra till till tillfrisknande, men samma påståenden kan vara katastrofala om mottagaren tvivlar det minsta på att hen har en beroendesjukdom, eller fortfarande hoppas innerligt på att kunna äta ”normalt” och ”vara som alla andra”.

När jag gör en matplan måste jag i alla avseenden titta på vad den specifika individen jag arbetar med klarar av att äta rent biokemiskt, men också i avseende till hur hens beroendesjukdom tar sig uttryck. Jag jobbar alltid utifrån en animaliebaserad baserad matplan, eftersom det är det jag sett funkar bäst på de flesta klienter jag mött genom mina 12 år inom yrket, men om min klient triggar på tex smör, så ska hen inte ha det på sin matplan eftersom beroendesjukdomen har veto över allt annat!

Likadant är det om jag går till en näringsterapeut och hen säger till mig att det är otroligt nyttigt att äta ett äpple om dagen, att honung är bra för immunförsvaret och grovt bröd är bra för tarmen, så behöver jag fråga mig om det verkligen fungerar för mig att äta det, eftersom jag är sockerberoende. Svaret för mig är ett det går ”fetbort” eftersom jag inte skulle äta ett äpple utan mest troligt fälla trädet det växte på och äta alla, och jag vill inte ens tänka på hur min hjärna och tarm skulle reagera på bröd och honung, sen får andra tro det vara hur nyttigt som helst, det bryr jag mig inte ett dugg om. Med den kunskapen och erfarenheten jag har känner jag mig fullkomligt trygg i vad jag kan och inte kan äta, men för en person som inte är lika trygg och när en förhoppning om att inte var en beroende kan det få katastrofala följder.

Något annat jag ofta möter och hör, och tyvärr väldigt ofta i lågkolhydratsvärlden, är att det räcker med att lägga om kosten och bestämma sig för att hålla sig till en viss typ av kost för att kontrollera sitt sockerberoende. Att det bara är jag som behöver bestämma mig. Jag har fortfarande inte träffat en enda sockerberoende som klarat sig med att bara göra en kostomläggning, i alla fall inte under en längre period, eftersom sjukdomen är progredierande och går i skov. Det spelar ingen roll hur mycket fett jag äter, eller om jag loggar micro och macro tills det bubblar ut genom öronen på mig om jag inte skaffar mig verktyg att identifiera Risksituationer, Varningssignaler och lär mig hur jag hanterar cravings, för förr eller senare kommer det att behövas, eftersom det är så beroendesjukdomen fungerar! Att försöka och försöka hålla sig till en viss kost, i tron om att det räcker med en kostomläggning, men misslyckas gång på gång för att hjärnan kidnappas på grund av att det föreligger ett beroende, och tänka att det beror på min brist på karaktär och viljestyrka skapar hopplöshet och skam som inte går att beskriva.

Så detta att ta hjälp från andra kan alltså vara både till hjälp och stjälp. Så länge jag kommer ihåg att ta hänsyn till min beroendesjukdom och minnas att den är primär, kronisk, progredierande, går i skov och faktiskt är dödlig så kan jag lugnt ta emot hjälp och anpassa den efter mina behov, men om råden gagnar min sjukdom istället och gör att mina förhoppningar att vara som alla andra stärks och jag tror att mitt sockerberoende går över om jag läker min tarm och andas rätt så är jag ute på tunn is. Alla dessa verktyg kan hjälpa till genom att minska biokemiska cravings eller tillhandahålla strategier men de läker inte beroendet, hur mycket en än önskar det.

Mitt råd: se till att den du tar hjälp av har kunskap om (socker)beroende, eller förstår och är ödmjuk nog att inse att hen inte har kunskap, om du inte känner dig stark nog att stå kvar i din vetskap inför någon som kan upplevas som en auktoritet! Om du gör det kan du lugnt ösa ur alla källor av kunskap som finns där ute och vara trygg i att det kommer hjälpa dig i ditt tillfrisknande 💖 Lycka till!

🇬🇧 Addiction rules!

Often when I meet clients, they take help from all sorts of different directions to heal holistically from the disease of addiction, and I think it’s great! I’m really not an expert in all areas! What may cause problems, however, is the ignorance and lack of knowledge about addiction in general, and sugar addiction in particular.

Many who do not know the disease and nature of addiction and who work in various fields (nutritional advisors, coaches, nutritional therapists, etc.) can give a sugar addict in recovery the idea and reinforce the belief that they do not have an addiction but only dysbiosis, a broken childhood, breathing the wrong way, lack of spirituality or just need to meditate a little more and live in the present. All of these mentioned tools can contribute to recovery, but the same claims can be catastrophic if the recipient has the slightest doubt that he or she has an addiction, or still sincerely hopes to be able to eat ”normally” and ”be like everyone else”.

When I make a food plan, I have to look at what the specific individual I work with is able to eat due to their biochemistry, but also in terms of how the addiction is expressed. I always work from an animal-based, keto like food plan, because that is what I have seen works best on most clients I’ve met through my 12 years in the profession, but if butter is a trigger to my client, he or she is not having that on the food plan, no matter if it’s carnivore or keto friendly, since the addiction rules!

The same applies if I’m going to a nutritional therapist and she tells me that it is incredibly good for my health to eat an apple a day, that honey is good for the immune system, and ”brown” bread is good for the bowel, I need to ask myself whether it really works for me to eat it, since I am a sugar addict. The answer for me is: I would not eat ONE apple but would most likely cut down the tree it grew on and eat every apple on it, and I don’t even want to think about how my brain and bowel would react to bread and honey. And today I’m so grateful I don’t care at all what other people think is healthy! With the knowledge and the experience I have, I feel completely safe with what I’m eating, but for someone not feeling that safe, and still wishing he or she wasn’t and addict food suggestions like that kan be catastrophic.

Another thing I often hear, and unfortunately very often in the ”low-carbohydrate world”, is that the solution to sugar addiction is to change the diet and decide to stick to a certain way of eating to control their sugar addiction. That one have to make a decision and be firm about it. I still have not met a single sugar addict who has managed to simply change the diet and manage their addiction, at least not for a long time (more than two years), because the disease is getting worse and worse and is doing so periodically. It doesn’t matter how much fat I eat, or if I log micro and macro until it bubbles out through my ears if I don’t get the tools to identify risk situations, warning signals and learn how to handle cravings, because sooner or later it will be needed, that is the nature of the disease of addiction! To try and try to stick to a particular diet, believing that a diet change is enough, but failing over and over again because of a kidnapped brain; and think that it is due to my lack of character and willpower creates hopelessness and shame beyond words.

So to ask for help from others can be both helpful and dangerous. As long as I remember that I have an addiction and that it is primary, chronic, getting worse and worse and doing so periodically, and that addiction actually is fatal, I can safely receive help and adapt it to my needs. But if the advices serves my disease instead, and makes my hopes to be like everyone else stronger and I think my sugar addiction will go away if I heal my dysbiosis and breathe correctly, I’m walking on thin ice. All of these tools can help by reducing biochemical cravings or providing strategies but they do not heal the addiction, however much one desires it.

My advice: Make sure that the person you ask for help knows about the nature of (sugar)addiction, or understand and is humble enough to realize that he or she doesn’t know how it works, unless you feel strong enough to stand firmly in your own knowledge in front of someone who can be perceived as an authority! If you do that, you can calmly pour from all the sources of knowledge out there and be assured that it will help you in your recovery 💖 Good luck!

As long as I remember that I’m living with a fatal disease; addiction, and the fact that it affects every decision I make I can live life fully in a way I never did before 💖

🇸🇪 GLAD PÅSK! 🐣

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇬🇧 ENGLISH BELOW 👇🏼

Jag minns min allra första abstinenta (sockerfria) påsk. Mitt på dagen åkte jag in till Arvika för att gå på ett 12-stegs möte och det pågick en svår KAMP i mig för att ta det utrymmet. Att åka ifrån barnen och resten av familjen, bryta traditioner gå emot mitt djupt rotade behov av att vara alla andra till lags och inte vara obekväm för någon. Men jag åkte, och jag var sockerfri den dagen också.

För mig har det hjälpt genom åren (tacksam att det blir allt lättare och att det idag är helt oladdat med mat och annat runt högtider) att tänka att påskafton/julafton/midsommarafton mm bara är helt vanliga dagar, som råkar ha fått andra namn av olika anledningar. Den här lördagen heter till exempel Påskafton, men jag kan äta som att det vore en vanlig dag, vilken som helst, och det kan jag göra imorgon också. Att andra väljer att äta annat, det får stå för dem, och jag har behövt strategier för att hantera att det kryllar av drogmat runt omkring mig, men MIN mat, kan vara helt vanlig ändå.

Idag (Påskafton) ska jag iväg och jobba på Stadium Outlet, och innan dess har jag lite göromål här hemma, varav ett är att göra en mysig påsklunchlåda. Jag kommer steka några bra prinskorvar, koka ägg och ha på kräftstjärtar och majonnäs, och eventuellt ta lite lax till. Troligen köper jag mig även en ramlösa med lite smak också och ”festar” på det 😁 Allt detta låter förmodligen tråkigt, men jag är SÅ tacksam att jag slipper besattheten runt maten (eller snarare ickematen/godiset/kakorna och allt annat) tack vare att jag får i mig bra näring och har verktyg att hantera obalanser med. Fördelen med våra svenska traditioner är att det finns bra mat att äta av på alla buffébord!

Några verktyg jag använder för att vara sockerfri idag:

  • Planera maten så att det finns bra mat till MIG, alla måltider oavsett vad de andra omkring mig äter.
  • Se till att vara i kontakt med vänner på resan, dvs andra sockerberoende i tillfrisknande som vet hur det är och kan påminna mig om, eller ge mig nya verktyg om jag skulle vackla.
  • Hålla kvar i mina rutiner! (Morgon: be, läsa text, meditera ev ringa samtal. Kväll: skriva om dagen (bra, tack, hjälp mm), gå och lägga mig i tid.
  • Gå en promenad i solen ☀️

Jag inser att jag numer ”fly by the seat of my pants”, att mina rutiner och att vara sockerfri sitter i ryggmärgen, men jag har fortfarande inte råd att slappna av i tron att jag är frisk bara för att det gått lång tid. Varje dag är en ny dag, och gör jag sämre matval, tummar på rutinerna, slarvar med sömnen eller drar mig undan från gemenskapen med mina sockerfria vänner vänder snabbt mitt mående och jag tappar mitt tillfrisknande.

Något annat som varit tufft för mig är att hantera alla dessa sötsaker i förhållande till barnen. Jag har ofta mått dåligt och förfasats över (vilket är farligt för min egen sockerfrihet) allt godis och allt annat som serveras överallt utan förbehåll både långt innan, under och efter påsken, och inte vetat hur jag skulle hantera det. Ju yngre barnen har varit desto lättare har det varit att ha koll, men i takt med att barnen blivit äldre desto svårare har det varit, och desto mer har jag fått jobba med mitt eget tillfrisknande.

De här verktygen har jag använt i förhållande till barnen;

Yngre barn:

  • talat om för omgivningen att mina barn inte äter socker och mjöl, men att de gärna får ge något annat (en bok, en liten peng, en upplevelse, en leksak etc).
  • sett till att de äter på regelbundna tider även denna dag, men animaliskt protein och bra fett till varje måltid.
  • ägnat mig år samvaro och närvaro: pysslat, läst, spelat spel, grillat, försökt att tillbringa extra mycket tid med dem den här dagen/dagarna
  • lagt en leksak eller annat de önskat sig i påskägget.
  • bakat sockerfria alternativ till efterrätter och godis.
  • lagt fokus på att duka vackert, pynta huset och göra det fint för oss.

Lite äldre barn:

  • samma som ovan.
  • om sötsakerna har gjort entré i barnens liv har jag sett till att de har ätit av den bra maten och får en begränsad mängd av eventuell efterrätt eller annat som serveras som inte är bra.
  • har godiset börjat ramla in har de fått välja några favoriter som de fått äta i samband med måltid, och sedan har vi sparat eller slängt resten.

De äldsta barnen/ungdommarna:

  • samma som båda punkterna ovan, med hänsyn till barnens ålder och egna önskningar.
  • jag personligen har faktiskt lagt någon form av godis i påskägget tillsammans med något de önskat sig. Godiset är alltid choklad i någon rolig/gullig/häftig form, eftersom det både blir en kul grej och är ett bättre alternativ än de kemiska skitsaker som också finns till buds på marknaden.

Tips som jag fått till mig senare:

  • Switch Witch

Kommer ursprungligen från Halloween, men passar utmärkt till svens påsk då det kommer en massa påskkärringar och dräller i tid och otid 😆 Det går till så här: Låt barnen välja två-tre godisar som de tycker allra mest om. Lägg resten i en påse och ställ ut den till ”Bytes häxan” på natten. Morgonen därpå har häxan varit där och bytt ut godiset mot något annat som barnet/barnen vill ha!

Kanske har jag glömt något i skrivande stund, och jag vill påminna om att det jag skrivit ovan är och har varit MITT sätt att hantera allt på, det finns andra som väljer en helt sockerfri linje eller väljer att inte göra något alls, och jag har inga åsikter om det över huvud taget. Alla har sina egna resor och ryggsäckar att bära.

Med dessa rader vill jag önska dig en riktigt GLAD PÅSK! Jag hoppas att du får njuta och vara sockerfri, om det är vad du önskar och jobbar för! 🧡 💛

🇬🇧 HAPPY EASTER 🐣

I remember my very first abstinent (sugar-free) Easter. In the middle of the day I went into Arvika to go to a 12-step meeting and there was a hard FIGHT going on inside of me to take that space. Leaving the children and the rest of the family, breaking traditions and go against my deep-rooted need to please everyone else’s and not be at trouble for anyone. But I went, and I was sugar free that day as well.

To me, it has been a help over the years (I´m thankful that it is getting easier and that today it is completely unloaded with food and other things around holidays) to think that Easter Eve/Christmas Eve/Midsummer Eve etc. are just completely ordinary days, which happen to have been given other names by different reasons. For example, this Saturday is called Easter Eve, but I can eat as if it were a normal day, any day, and I can do that tomorrow too. That other people choose to eat other things, that’s up to them. I’ve needed strategies to deal with the fact that there’s a lot of junk food around me, but MY food, can be quite ordinary anyway.

Today (Easter Eve) I’m going to work at Stadium Outlet, and before that I have a few things to do at home, one of which is to make a cozy Easter lunchbox. I will fry some good sausages, boil eggs and put on crayfish tails and mayonnaise, and possibly take some salmon. I’ll probably also buy carbonated, flavored water too and ”feast” on it 😁 All of this probably sounds boring, but I’m SO thankful that I don’t obsess about food (or rather the non-food/candy/cookies and everything else) thanks to the fact that I get to eat good nutrition and have tools to deal with other issues. The advantage of our Swedish traditions is that there is good food to eat on all buffet tables!

Some tools I use to be sugar-free today:

  • Plan the food so that there is good food for ME, every meal, regardless of what others choose to eat.
  • Make sure to stay in touch with friends on the sugar free journey, (other sugar addicts in recovery) who know what it’s like and can remind me, or give me new tools if I need.
  • Stick to my routines! (Morning: pray, text reading, meditate and maybe make a call. Evening: write about the day (good, thank you, help, etc.), go to bed on time.
  • Go for a walk in the sun ☀️

I realize that I now ”fly by the seat of my pants”, that my routines and being sugar-free are in the spinal cord, but I still can’t afford to relax into the belief that I’m healthy just because it’s been a long time ago since my addiction took all the space in my life. Every day is a new day, and if I make poor food choices, screw up routines, neglect sleep, or withdraw from the fellowship of my sugar-free friends, my mood quickly turns and I lose my recovery.

Another thing that has been tough for me is dealing with all the sweets in relation to the children. I have often felt sick and horrified (which is dangerous for my own sugar freedom) of all the candy and everything else that is served everywhere without reservations long before, during and after Easter, and not knowing how to deal with it. The younger the children have been, the easier it has been to keep hem sugar free, but as the children have gotten older, the harder it has been, and the more I have had to work on my own recovery.

These are tools I have used to keep my children off sugar;

Small children:

  • told family and friends that my children do not eat sugar and flour, but that they are welcome to give something else (a book, a little money, an experience, a toy, etc.).
  • make sure they eat at regular times this day too, with animal based protein and good fat with every meal.
  • being there and present: crafting, reading, playing games, grilling, trying to spend extra time with them on this day(s)
  • put a toy or something else they wanted in the Easter egg.
  • baked sugar-free alternatives to desserts and sweets.
  • focused on setting the table beautifully, decorating the house and making it cozy.

A little older children:

  • same as above.
  • if sweets have entered the children’s lives I have made sure they have eaten good food and have a limited amount of any dessert or anything else that is served that is not good for them.
  • when the candy make entre in the children´s lives, they got to choose a few favorites that they got to eat after a meal, and then we saved or threw away the rest.

The youths:

  • same as both lists above, taking into account the children’s age and own wishes.
  • I personally have actually put some kind of candy in the Easter egg along with something they wanted. The candy is always chocolate in some funny/cute/awesome form, because it is both fun and a better alternative to the chemical crap that is also available on the market.

Tips I learned later:

  • The Switch Witch

Originally from Halloween, but perfectly suitable for Swedish Easter when there will be a lot of Easter Witches flying around 😆 Here’s how it works: Let the children choose two or three sweets that they like the most. Put the rest in a bag and put it outside the door for ”The Switch Witch” at night. The next morning, the witch has been there and switched the candy for something else that the child/children want!

Maybe I forgot to write and share something, and I want to remind you that what I wrote above is and has been MY way of dealing with everything, there are others who choose a completely sugar-free way or choose to do nothing at all when it comes to themselves and their children, and I have no opinions about it at all. Everyone has their own journeys and backpacks to carry.

With these lines I want to wish you a really HAPPY EASTER! I hope you enjoy the holidays and are able to stay sugar free, if that is what you desire and work for! 🧡 💛