Under veckans första dagar var jag och maken på resande fot. Förr var det en trigger utan dess like för mig. Ofta hade jag sån tjockångest, även om jag var drogfri, att hela resan blev ”förstörd”. Jag satt  i framsätet bredvid min make, och låtsades njuta av omgivningarna och resan när det enda jag kunde fokusera på var hur stora mina lår såg  ut mot sätet och känslan av hur tröjan tog emot magen och hur säkerhetsbältet tog emot och gjorde så att det kändes som att magen var enorm och spände ut i alla väderstreck. Jag minns en resa när ångesten tog överhanden helt och hållet så att jag satt i bilen och grät. Jag försökte gråta i smyg, men naturligtvis gick inte det, och min man försökte uppmuntra mig på alla sätt och vis, men det hjälpte inte. På samma sätt som det är omöjligt att beskriva craving för någon som inte upplevt det, är det omöjligt att förklara hur tjockångest känns. Hur man kan uppleva att  ens kropp är enorm, svullen och helt ohanterbar, fastän man vet att man är normalviktigt, och alla talar om hur bra man se ut. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse, och mycket, mycket obehaglig.

Mina semester resor genom åren har så klart varit härliga och roliga också, men eftersom vi reser så sällan är det en situation som det tagit längre tid för min hjärna att koppla om, och slappna av i. Jag har inte kunnat öva på det på samma sätt som jag varje dag äter mina mål, planerar inför jobbdagar, utflykter och kalas. Resorna har liksom hamnat i utkanten. Jag minns att vi i ett 12-stegsprogram jag är med i gjorde en tidskrift. Under sommaren hade vi temat ”Semester-men inte från sjukdomen”, och det är det jag behöver komma ihåg. Även om jag har semester (i år bestod den av hela 3 dagar!) så tar inte min sjukdom paus. Den behöver sina rutiner, sin kost och att  jag kommer ihåg att ha respekt för kraften i demonen inom mig. När jag reser fortsätter jag vara i kontakt med min gemenskap, äta bra mat, göra mina rutiner med morgonstund och kvällsstund, och talar om vad jag vill och behöver för att få må bra.

Den här resan, efter ca 12 år i tillfrisknande, upplevde jag för första gången att jag var helt avslappnad i kropp och knopp. Min kropp kändes stark och frisk, jag hade ingen tjockångest och jag njöt av samvaron med min man och kunde fokusera på vår relation och vårt gemensamma intresse som tog oss till vår destination. Jag är så tacksam över att få uppleva detta, och lite förundrar över hur lång tid det har tagit mig att nå hit. Det påminner mig om att jag är på en livslång res, och att jag fortsätter utvecklas, på alla plan, hela tiden!

Hoppas ni har en fin sommar och kan njuta och leva mjukt med varandra ❤