Jaha. Så var jag där igen. Tycker att jag borde ha lärt mig efter alla år. Att se återfallstecken, risksituationer, varningssignaler och plocka upp verktygen i tid….. Har de senaste dagarna överätit salta nötter och fläsksvålar. Tänkte göra en inventering på mina varningssignaler här så att ni kan följa med på hur jag tänker. Kanske kan mina misstag vara till hjälp för någon annan, som slipper ta samma väg 🙂

Vi får ju lära oss att ett återfall inte bara HÄNDER, det är en lång rad med olika tecken som visar sig, innan vi agerar ut. Ibland går det rasande fort, och i bland tar det lång tid. Så här kan det gå till för mig;

• Programmet rullar på. Jag håller i mina rutiner med morgon,- och kvällsstund. Ringer ut till andra i programmet och delar om jag behöver. Maten flyter på lugnt. Jag väger, mäter och lämnar över maten till en matsponsor och hör av mig till henne när jag gör ändringar i planeringen. Känns lite besvärligt ibland, men jag ser alla fördelar detta ger mig, så jag fortsätter och är tacksam över att vara befriad från cravings och mattankar och har en känsla av att livet är gott, med upp och nedgångar. Jag lever livet på livets villkor.
• Börjar kännas lite tråkigt med alla rutiner. Tänker att jag inte hinner ringa ut eller gå på möten. Jag måste ju kunna slappna av ibland. Maten funkar så bra, så jag avslutar mitt överlämnande av maten till min matsponsor.
• Vaknar en morgon och känner mig lite ur gängorna. Blev kanske lite sent igår, och jag orkar inte meditera på morgonen.
• Känner mig lite stressad över allt som ska göras idag. Det uppstår en konflikt med ett av barnen. En liten grej, men barnet uttrycker att jag ”aldrig gör något” med hen. Gnager i magen, men hinner inte ringa ut eller messa någon.
• Maten funkar bra. Jag läser på bloggar, FB, Insta och Twitter om keto, carnivore och andra bra sätt att äta på. Tänker att jag ska prova. Kanske jag kan ställa bort vågen och ”bli normal” om jag äter på ett visst sätt?
• Hinner inte med möten under veckan. Bestämmer mig för att ”go carnivore” (eller keto, eller nåt annat) för det verkar så enkelt, så jag behöver nog inte väga eller mäta min mat, det funkar ju för andra. Kommer spara massor av tid, jag har ju så mycket att göra!
• Maten börjar slira. Vill inte ha mat, utan börjar kombinera olika, för mig ”tillåtna” livsmedel på olika sätt.
• Stressad! Känner mig överhopad, och väljer bort att svara när programvänner ringer. Äter på stående fot och börjar ta in livsmedel på matplanen som inta ska vara där. (Här brukar min man titta konstigt på mig, och jag sitter (eller står) och äter min mat och låtsas som att det regnar, men både han och jag VET att detta inte är bra mat för mig. Kan vara yoghurt, nötter, bär eller frukt. Fortfarande i ok mängder.)
• Vaknar en morgon och det jag åt igår får mig att känna mig svullen och olustig. Får tjockångest. Äter likadant; bra mängder av livsmedel som ligger på kanten till droger för mig.
• Reser bort över helgen och hamnar i en situation som får mig helt ur balans känslomässigt. Jag ringer inte ut. Svarar inte när det ringer. Biter ihop. Klarar av.
• När jag sätter mig i bilen för att resa hem har jag bestämt mig för att stanna till på hemvägen och köpa nötter. Ringer inte ut.
• Överätandet är ett faktum.

Ja. Så här kan det se ut för mig. Som ni ser är det något som pågått en längre tid, och det är väldigt sällan en isolerad händelse får mig att falla. Ungefär så här var det den här gången också. Mina tankar om mig själv när jag inser att jag ”gjort det igen” inte är snälla. Skammen bränner och jag VILL INTE berätta att det ser ut som det gör. Tycker jag är dålig och borde kunna, osv.

Det här har jag gjort för att räta upp mig igen;

• Messat min ”gamla” matsponsor för att höra om vi kan samarbeta igen. Hon kunde inte prata förrän efter några dagar så jag
• frågade en annan programvän om jag får lämna över maten till henne tills jag vet hur det blir med min matsponsor.
• Går tilllbaka till den matplan som fungerade.
• Jag ringer ut, gärna flera ”programmisar” om dagen.
• Tar fram matvågen för att väga/mäta min mat.
• Planerar maten och lämnar över min planering på kvällen eller morgonen.
• Gör morgon och kvällsrutiner.
• Berättar för min sponsie (som jag inte svarade när hon ringde) hur det ser ut. Känns skönt att vara ärlig, och att få vända sig ut igen.
• Beslutar mig för vilket eller vilka möten jag ska ringa eller gå på i veckan som följer.

Så enkelt. Och så svårt. Något jag med säkerhet vet är att när jag talar om för mina vänner hur det ser ut, är det inte en enda som skammar mig, tycker att jag ”borde kunna”, utan alla tar emot mig där jag är, och skammen släpper taget. Jag minns vad som får mig att må bra och fylls med tacksamhet över programmet, mina vänner i och utanför programmet, och jag inser att verktygen som kan tyckas som ”pain in the ass” i återfallsprocessen, är de jag behöver i dagliga livet. Jag får liva upp det på andra sätt än att tillämpa ”fritt fall” med maten!