Författare: Annica Strandberg-Schmidt

Att leva i programmet tillsammans med barn

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår la jag in en liten ”blänkare” i gruppen Föräldraskap för små sockerberoende om hur det var den första tiden i mitt tillfrisknande tillsammans med barn(en). Jag fick frågan om jag kunde skriva mer om det, och tänkte att det kanske finns fler som är intresserade 🙂

Eftersom jag i grunden är en ”peoplepleaser” har jag alltid haft svårt att ta mitt utrymme, och i förhållande till barnen har det varit extra svårt, upplever jag. Dels för att min önskan att vara älskad har gått över alla gränser, men också för att, framförallt små, barn behöver tid, uppmärksamhet och massor av utrymme. När de är riktig små kan man ju inte säga att ”nu får du ligga där och skrika en stund, jag har annat för mig”, utan man får lägga ner det man har för händer och ta hand om det älskade lilla knytet.

För många föräldrar (och jag gissar framförallt kvinnor) är det ofta, som jag skrivit förut, svårt att ta sig utrymme för sitt tillfrisknande i familjen. När jag gick behandling startade den upp samma vecka som min son skulle fylla två år. Det innebar att jag skulle vara bortrest på hans födelsedag, och bara det var en enorm ångest för mig. Födelsedagar har alltid varit heliga i min familj, och det var med skräck jag började planera för att fira min son på ”fel dag” för att kunna åka på en Intensivvecka hos Bitten Jonsson, men jag gjorde det faktiskt! När jag ser tillbaka på det var det ett enormt kliv för mig och mitt första ”göra annorlunda” för att få tillfriskna.

Jag var bortrest i fem dagar. Dagar som vände upp och ner på hela mitt liv, fyllde mig med hopp, glädje, skräck, beslutsamhet och en massa, massa kärlek och kunskap! Efter det väntade åtta veckor (som sedan blev tio) primärbehandling och sedan ett års efterbehandling en gång i veckan, i Öppenvården i Arvika Kommun där jag bor, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att be om hjälp med barnvakt till mina barn på 2 och 4 år ca 6 h varje dag eftersom vi inte hade dem i barnomsorgen då, plus att jag lämnade maken ensam med ett digert ladugårdspass där vi körde ut kraftfoder med skottkärra till ca 60 mjölkande kor, skrapade gödsel fyra -fem gånger per pass eftersom korna stod på långbås, och hade kalvar att mata i provisoriska kalvboxar eftersom vi var i uppbyggnadsfas på mjölkföretaget. Det var ren och skär ångest, och så många gånger jag grät av ren vanmakt över att vara tvungen att åka. Idag är jag så oerhört tacksam mot min svärmor och min mamma som ställde upp till 500 % på oss med barn och hjälp i hushållet för att jag skulle få göra detta, och jag kan inte med ord beskriva vad det betydde för mig att min man gjorde allt det jobbet han gjorde på sin front. Och allt detta gjorde de för MIG. Jag blir varm av kärlek när jag tänker på det nu, men DÅ var det en kamp för att fortsätta en dag i taget, fortsätta vara drogfri, fortsätta sätta mitt tillfrisknande först och låta någon annan ta det ansvar som jag tyckte var enbart mitt.

Under tiden jag gick i behandling började jag arbeta i de tolv stegen tillsammans med en sponsor, och det var en fantastisk resa, men gjorde ju att jag fortsatte ta utrymme och tid ”från barnen”. Jag ringde in på telefonmöten, gick på livemöten, pratade i telefon, gjorde stegarbete, skrev, reflekterade, åkte på konvent osv, och ofta gnagde det i mig att jag inte var en bra nog mamma. Men, sakta men säkert började det hända saker med mig som både mina barn och min man (som inte alltid tyckte det var jätteroligt med alla telefonsamtal och all tid jag la ner på programmet) fick gott ut av. Jag blev lugnare, kunde ge närvaro till barnen och mannen, jag byggde upp min självkänsla, jag utvecklades till en person med integritet och bättre förmåga att ge mig själv det jag behövde för att kunna vara en så bra mamma, maka och person som möjligt, med förmåga att ta ansvar både för mig själv och andra på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort tidigare.

När jag ser tillbaka minns jag all vånda det var att be om hjälp för att kunna ta mig tid och utrymme att tillfriskna, men jag är så tacksam för all hjälp jag fick/får och för att jag verkligen gick emot den där rädslan och bad om hjälp.

Rent konkret i familjen innebar det att barnen fick sitta och titta på TV en stund på morgonen och kvällen medan jag hade min morgonstund med textläsning, bön och meditation. När jag ser tillbaka inser jag att jag kunde kortat ner mina stunder, men det vågade jag inte då.

Det innebar att maken fick ta sig tid att vara med barnen när jag ringde in på möten eller åkte på livemöte, även om han hade massor att göra i lagårn, eller att min svärmor eller mamma kom för att hjälpa till, även om min skam höll på att äta upp mig inifrån.

Det innebar att jag pratade massor i telefon samtidigt som jag jobbade eller var med barnen tills det sakta la sig på en lagom nivå så att jag allt mer kunde vara närvarande med barnen när jag verkligen var med dem.

När vi sedan fick barn nummer tre hade jag en helt annan sinnesro och rutinerna satt på ett sätt så att det var lätt att anpassa. Jag hade min morgonstund medan jag ammade, ringde sponsor och/eller tog emot samtal när jag satt och ammade eller gick en promenad. Jag ringde in på telefonmöten och hade på ”tystknappen” medan jag satt på golvet med lilltjejen så att både hon och jag fick det vi behövde. Jag lärde mig också att inte vara så ”duktig” i programmet, utan att göra det enkelt. Det är inte ”mängden” tillfrisknandefaktorer som räknas utan vilka verktyg jag använder, hur jag använder dem och att jag är ärlig mot mig själv om jag ser att det går åt fel håll.

Jag tänker att oavsett om jag har barn eller ej så är det viktigt att jag anpassar verktygen jag får i programmet så att jag kan tillämpa dem i mitt liv. Jag ska bli buren av programmet, inte bära omkring på det. Sammanfattningsvis, så tror jag att det allra svåraste jag faktiskt gjorde, och det som idag fyller mig med en varm tacksamhet och insikt om vilken kamp det var för mig, är det faktum att jag bad om hjälp, och tog emot den.

Att foga samman två

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Egentligen borde det ju inte vara så svårt. Att foga samman Sockerberoende och mitt övriga liv. Rent privat har jag ju redan gjort det. ”Alla” vet att jag är sockerberoende och att jag inte äter socker och annat skräp, men jag inser att det är lika pirrigt att tala om för mina följare att jag är bondmora, trädgårds entreprenör och äggförsäljare också. Men det är ju så, och allt det färgar ju också mitt jobb som Beroendeterapeut och min syn på livet med allt vad det innebär av miljötänk, att bo och driva företag på landsbygden osv.

Att bero på att bo och driva företag på landsbygden så skulle jag, inspirerad av Frida Boisens ”Digital Passion” försöka mig på en Livesändning via Facebook, vilket slutade i 15 sekunders snuttar där jag i stort sett bara hann öppna munnen, eftersom mottagningen här är så dålig…. Festligt, men inte lika informativt som jag hoppats…

Annars har det sina fördelar; att kunna sitta i pyjamas vid datorn, ta en promenad med hundarna i en paus, äta lunch med maken och finnas hemma när yngsta dottern kommer hem från skolan. Baksidan är att jag finns tillgänglig 24/7 (för alla), så eftersom jag ändå är hemma kan jag väl lika gärna laga maten, hänga den där tvätten, sälja de där äggen och hålla i den där kosvansen när det ska semineras…… Tja, allt har ju sina för och nackdelar.

En klar fördel är att jag, när vi bor som vi gör har en nära relation med naturen runt omkring, och har möjlighet att njuta av den varje dag. Tja, jag skriver väl på då, så får vi se om ni har några åsikter eller tankar att dela med er av <3<3

20180920_074936908_iOS

Sockerberoende Bondmora

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

I skrivande stund hör jag vacuumpumpen i lagårn surra och sitter här och funderar över mitt ”varför”. Vad är det jag vill förmedla? Vad är min drivkraft? Vem är jag? Vad är det jag vill?

Jag vet ju att tolvsteg är en passion för mig och att jag har kunskap om barn och socker, men det finns så många andra delar i mitt liv, som är viktiga för mig, men som inte får ta utrymme, som jag inte förmedlar. Om jag ska vara helt ärlig så är jag vansinnigt trött på att tjat om mat. I vartenda inlägg jag ser på Facebook, Instagram, Twitter och Linked in, så är det mattallrikar. Keto, LCHF, Carnivore, debatt om bra eller dålig mat, sockrade barn, osockrade barn osv osv. Jag har kunskap om maten och vad den gör med min kropp och jag är trygg i följande påståenden;

  • Jag ska  inte äta socker och mjöl i någon form (nej, inte sötningsmedel eller olika nötmjöler heller.)
  • Socker är skadligt för alla.
  • Mjöl är skadligt för alla
  • Socker och mjöl påverkar vår biokemi och kan leda till läckande tarm, autoimmuna sjukdomar, cancer, depression, utmattning, självmord och mycket, mycket mera.
  • Jag är helt övertygad om att en kostomläggning skulle lösa så oerhört många fler samhällsproblem än vi kan tro.
  • Beroendesjukdomen i alla dess former; droger/alkohol/socker och mjöl (allt som innefattas i begreppet ”Sockerberoende”), sex och relationer, shopping, spel mm är källan till oerhört mycket ondska och håller oss kvar i den rädsla som skapar ett ignorant, rädslostyrt samhälle, där extrema åsikter byggda på rädsla ta allt mer utrymme.

Det finns mycket mycket mer att säga om detta, men det som upptar mitt sinne just nu är faktiskt ”den andra delen” av mitt liv. Mitt liv som lantbrukare. Sommarens torka har lett till att vi kommer behöva göra stora förändringar i våra liv, och jag vet att det är förändringar som kommer påverka samhället i stort. Det är förändringar som kommer påverka oss som är sockerberoende och dem maten som vi behöver äta för att må bra. Det kommer snart inte finnas svenskproducerad mat i butikerna, och då kanske framförallt kött från nöt och gris. Foderpriserna stiger i höjden eftersom torkan har gjort att det inte finns råvara att göra foder av, vilket gör att billigt kött och mjölk från andra länder vinner marknad här i Sverige. Jag är mycket väl medveten om att (som jag fått höra som argument) människor i andra länder också lever och mår bra, och det är sant, men när jag vet hur den maten produceras med antibiotika i fodret, trånga utrymmen för djuren, inga krav på utevistelse ens under sommaren, inga möjligheter att få utföra instinktiva behov som att böka, sprätta eller mulla sig, då känner jag ändå att det svenskproducerade är viktigt för mig. Om jag nu behöver äta kött för att att må bra och hålla min sjukdom, Sockerberoende, under kontroll och läka kroppsligt och själsligt, då vill jag veta att djuren har haft det bra och är omskötta och har det så bra de bara kan medan de lever.

Det skrämmer mig att gemene man inte har insikt och kunskap om hur vår mat produceras, och är medvetna om att det enda vi kommer ha i hyllorna i butikerna om gränserna till Sverige stängs är socker och morötter…… Det är det enda som Sverige är självförsörjande på.

Jag vill berätta min historia, både som Sockerberoende och som lantbrukare, och ge en inblick i ett liv som jag inser att många inte ens ser skymten av. Det har gnagt mig en tid, att jag inte kunnat foga ihop dessa två delar av mitt liv. ”KoStina” är smeknamnet jag fått av en fantastisk vän som även är en stor del av mitt tillfrisknande från sockerberoende och min strävan att få jobba med att hjälpa andra tillfriskna.

Ja…..kanske det här blir det enda inlägget som ”KoStina”, men jag ville bara berätta, förmedla, att vi har ett viktigt uppdrag som konsumenter, och som sockerberoende, att välja svenskt.

 

Tacksamhet i vardagen

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sitter just nu på kontoret och skriver om steg elva, som ska upp på hemsidan. Det är för övrigt turbulent i mitt liv, och jag känner mig vilsen och orolig, men när jag sitter här och skriver så minns jag början av min resa i tillfrisknande och fylls av en oerhörd glädje och tacksamhet. Jag minns hur jag på min Intensivkurs träffade en underbar vän, som jag fortfarande har i mitt liv, och som fortsätter följa mig på min resa. Vi var ungefär lika gamla, på lite olika platser i livet, men fast beslutna att leva i lösningen och använda verktygen vi fick!

Vi ringde till varandra på kvällarna för att kolla av hur dagen varit, smsade under dagarna eller ringde för att söka stöd, och det växte fram en stark, varm, innerlig kärlek i den här vänskapen, som var en helt ny erfarenhet. I programmet finns ett uttryck som lyder ”It takes one, to know one”, och det var nog det som var grunden då, och som fortsätter vara det nu. Att skicka ett meddelande, en bild, en rad, eller ringa en snabbis och beskriva hur jag tänker, mår och beter mig, och från andra änden ta emot igenkännande och bekräftande (INGA LÖSNINGAR) är en gåva som jag inte kan förstå innebörden av alla gånger.

Jag påminner mig om att den här tacksamheten jag känner är så viktig för mig att hålla kvar vid! Jag har det så bra på så många olika sätt. Det innebär inte att alla mina problem försvinner, men det innebär att jag har kraft att en dag i taget lösa de problem som behöver lösas just här och nu. Vad kan jag göra idag för mitt tillfrisknande? Vad kan jag göra idag för att lösa den här situationen? Här och nu, här och nu. Det är allt jag har, och om jag kan fylla här och nu med tacksamhet har jag tagit mig en bra bit på vägen ❤

Varför 12-steg??

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Som jag skrivit på min hemsida, är Tolvsteg och Beroendebehandling oftast ”Sista huset på gatan”. Det är dit vi går när vi har provat allt, och inget fungerade. Så var det för mig, och jag har fått samma historia berättad för mig gång på gång. Varför är det så?

Jag läste även en fråga på Facebook från någon som funderade över detta att vi som jobbar med behandling hela tiden säger att maten bara är 10% av tilllfrisknandet, varför handlar då så många sockerberoendebloggar, instakonton, facebooksidor och annat nästan bara om mat i så fall? Varför är det så?

Mina tankar om detta är, att det finns så otroligt lite kunskap om beroendesjukdomen, och att de flesta tror att det går att BOTA den, och att tillfrisknandet bara handlar om just drogen; att ta drogen, eller att inte ta drogen, och att det är skillnaden mellan att vara i tillfrisknande och inte. Mindre sant kunde det inte bli.

Vi behöver förvisso ta bort drogen/sockret/sluta överäta/supa/spela mm, men sedan behöver vi verktyg att hantera tomheten som uppstår när drogen inte längre fyller våra liv. Och eftersom beroendesjukdomen påverkar oss (både den beroende och familjen runtomkring) både fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, behöver vi också hitta verktyg att läka på alla fyra områdena. Det är därför det inte håller att bara ta bort drogmaten eller sluta dricka. Det går ett tag, men håller mycket sällan någon längre tid. Och är det så att en person lyckas sluta utan att göra några andra förändringar, törs jag påstå att den personen med stor sannolikhet utvecklar ett annat beroende eller en total besatthet av något annat. Och jag tror att det  är här vi börjar närma oss brännpunkten.

Om en beroendesjuk person har varit besatt av drogmat, och inser att det är lättare att hantera maten om hen gör vissa kostomläggningar, kommer personen troligen att vilja dela med sig av sin lösning till ALLA,  och kanske skapas en besatthet av ”nyttig mat” istället. (Ortorexi är också ett av beroendesjukdomens ansikten.) Förmodligen är det också så, att om personen gjort en kostomläggning men inte tagit till sig andra verktyg ( som att vända sig till 12-stegs programmet) kommer hen att överäta ”tillåten mat”, gärna baka LCHF-bröd, bakelser, tårtor mm, och risken för återfall är stor, om inte självskriven. Detta vågar jag påstå efter många års erfarenhet av klienter och vänner som gjort just den resan. Och jag har själv varit där och provat, så klart 😉 Jag tror att detta också är anledningen till att så få delar om de resterande 90 % av tillfrisknande, för att många fastnar i de 10% som består av mat.

Det är också det som gör att beroendebehandlingen är ”sista huset på gatan”, för när vi har lagt om kosten och återfallit gång, på gång, på gång, så ger vi upp, och känner att ”Det måste finnas en annan lösning” eftersom det inte hjälpte mitt mående eller mitt ohanterliga liv att bara ta bort drogmaten. Jag blev inte lycklig när jag hade nått normalvikt. Jag blev inte bättre på att ta kritik, planera, slutföra, hantera stress, säga nej eller ja helhjärtat fastän jag kunde ha normala storlekar på tröjor och byxor. Min självkänsla blev inte bättre och mitt självförakt höll på att dränka mig även om jag kunde springa en mil på 45 minuter…… Varför är det så????

Jo, för att vi inte insett att vi har en beroendesjukdom. En fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, som påverkar oss psykiskt, fysiskt, andligt och socialt. Och den här sjukdomen kan vi inte läka med piller. Den går inte ens att bota, men jag kan lära mig att leva med den, och den går att hejda!

Jag hade provat så många olika sätt att gå ner och/eller hålla vikten och var säker på att mitt liv och mitt mående (som var det område som drabbade mig svårast) skulle bli bra så snart jag var smal, och kunde förbli smal. Jag svälte mig, hetsåt och svalt och tränade om vartannat, provade fasta, provade hälla i mig litervis av vatten, lovade mig själv dyrt och heligt att ”på måndag”, ”efter jul”, ”efter nyår”, ”efter påsk”, ”bara jag flyttat”, så skulle jag starta ett nytt liv, och jag skulle bli en helt annan person, livet skulle bli perfekt! Men….. så blev det inte.

Inte förrän jag kom till 12-stegs programmet och fick hjälp att hantera resten av livet, kunde jag hålla mig borta från min drogmat och mina skadliga beteenden. All kunskap jag fick i min beroendebehandling tillsammans med den 12 stegen gjorde att jag genomgick ett personligt paradigmskifte. För mig är mitt liv indelat i före och efter 12-steg och tillfrisknande. 12-steg är den handbok i livet som de glömde packa ner i ryggsäcken till mig när jag föddes. Med hjälp av 12-stegs gemenskapen ( gemenskap är 50% av tillfrisknandet) fick jag stöttning att börja göra saker annorlunda. Ta hand om mig själv, stärka min självkänsla och lära mig bry mig om andra människor på riktigt. Jag lärde mig glädjen i att vara sårbar och ärlig med vem jag är, hur det känns att vara modig och hur läkande det är att möta någon som förstår mig så på djupet som andra tillfrisknande beroende gör. Steg för steg förändrades jag, och mitt liv i takt med det. Jag har de 12 stegen att tacka för att jag gått från att bara överleva till att LEVA.

Ja, det var sista huset på gatan för mig med, men jag är oändligt tacksam att jag kom till slutet av gatan i alla fall och inte fastnade på mitten och fortsatte kämpa med maten i en tro att det var den som skulle förändra mitt liv!