Under den senaste tiden känns det som att det varit stiltje här på bloggen. Jag håller fortfarande på att utvärdera var mitt fokus ska ligga, och så har det varit mycket jobb med klienter och i den grupp som är igång, och den som skulle startas upp. Det är fantastiskt roligt, och tar så klart mycket tid i anspråk, vilket det ju ska om det ska bli så bra som möjligt!

På gården börjar hösten göra sig påmind i form av skördetider. Maken har plockat upp både röd och gul lök, och purjon står i en lång rad i grönsakslandet. Vitkålen har knutit sig, medans rödkålen är mycket senare, vi får se om det blir något alls av den i år. Dessutom är det i stort sett bara den äldre sorten av vitkål som klarat den här kalla, mörka sommaren, så jag är glad att grannen kom med den sorten häromåret!

Mangolden prunkar, grönkålen svämmar över och klint, solrosor och luktärter blommar överdådigt, medans hela gården doftar av äpplen, hallonen ropar på att bli plockade och fåglarna gladeligen skördar det de hittar!

Som vanligt har jag lite svårt att koppla ihop mina ”två jag” (bondmora och Sockerberoendeterapeut), men inser med ett litet leende att vi faktiskt har en ”Keto-odling” ☺️ Visserligen har vi även fått en rik morot, – och potatisskörd, men det behöver jag ju inte lägga på min tallrik! Det känns fint att ha möjlighet att producera egen mat, färdig att skördas och tillagas direkt från vår gård och vårt grönsaksland. Maken har gjort ett fantastiskt jobb (som vanligt) och jag får ta del av rikedomen!

På det personliga planet har jag det tuffare just nu, och sliter med mitt värde som person på grund av falska anklagelser där den som anklagar mig inte är intresserad av att höra vad som verkligen har hänt, utan vidhåller att jag faktiskt begått brott. Jag kan inte beskriva vad det gör med mig, men stressen det medför och känslan av att vara anklagad för något jag aldrig skulle göra medvetet är rent fysisk, och det är tufft att hantera. Jag blir inte direkt mitt bästa jag, så att säga, och det i sin tur påverkar ju hela familjen.

Jag ser riktigt fula sidor hos mig själv där jag vill hänga ut den som anklagar mig, berätta, få medhåll och bekräftelse och på något sätt skada anseendet på den andra, som gör något som jag tycker är verkligt oskönt med en sort härskarteknik där ödmjukhet och människokärlek lyser med sin frånvaro, men jag väljer att inte gå den vägen, för min egen värdighet och personliga integritet. Bara att behovet finns (och det jag redan skrivit) säger mer om mig som person än något annat. Jag skulle bara önska att det gick att lösa på något annat sätt än att personens hot och härskartekniker ska få vinna.

Oavsett så påminner jag mig om att inget är svart eller vitt. Jag njuter av livet på vår gård, de klienter jag får möta och den uppskattning jag får av andra under tiden som detta pågår, och är tacksam för dem jag har nära mig, som ser mig, bekräftar mig och påminner mig om att jag inte ÄR mina misstag.

I grunden är livet gott ❤️