Min resa till Schweiz! My journey to Switzerland!

1 maj, 20231 maj, 2023 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇸🇪 Svenska

I skrivande stund är jag och maken nere i Schweiz för att hälsa på en bekant som vi lärt känna då Anderas (maken) bestämde sig för att korsa in en ny ras i vår mjölkkobesättning, som ger både mjölk och bra avkastning på mindre mängd kraftfoder, samtidigt som de också är bra köttdjur. Nämligen rasen Fleckvieh.

Om en jämför rasen Fleckvieh med våra traditionella raser SRB (Svensk Rödbrokig Boskap) och SLB (Svensk Låglands Boskap) är de rundare, kraftigare och har ett lugnt, tålmodigt sinnelag. De är dessutom väldigt bra på att beta, vilket märktes hos oss sommaren 2018 då det var torka och betena var katastrofala. Fleckviehdjuren kom hem från betet och var lika runda och fina, eftersom de äter både buskar, sly och annat de kommer åt, medan de andra av SRB och SLB raserna inte var en vacker syn, och vi hade inte foder att ge dem. Fleckvieh är vana att gå på fäbodarna här nere i Schweiz, och de anlagen märks!

Anledningen till att det är bra att djuren äter mindre mängd kraftfoder är att köttet som vi sedan äter får en hög mängd omega 6, och en obalans i ratiot mellan omega 6 och 3 driver inflammationer i kroppen och kan bidra till flera olika livsstilssjukdomar. (Därför är det också bra, och nästan alltid nödvändigt, att äta omega 3 från vildfångad fisk, men det är ett annat inlägg!) Många mjölkbönder använder kraftfoder som är baserat på soja, vilken tyvärr ofta odlas på marker där det tidigare växt regnskog, men som skövlats till förmån för sojaproduktion, som inte bara går till kraftfoder, utan även till den ökade efterfrågan på veganska produkter (sojakorv, sojafärs, tofu osv) Det känns inte så djurvänligt att skövla regnskog för att kunna äta växtbaserat, med tanke på att jordklotets lungor förstörs när ekosystemet i regnskogen försvinner allt mer.

Därför är jag oerhört glad att vi på vår gård valt att köpa svenskproducerat foder (iofs baserat på raps, vilket också innehåller mycket omega 6, men i mitt tycke är ett betydligt bättre alternativ) som inte bidrar till skövling, och även kan dra ner på användandet av kraftfoder tack vare att vi hittat en ras som är närmare de äldre raserna som kan tillgodogöra sig betet och grovfodret (ensilaget) de får bättre än andra raser. Det känns det som att vi verkligen är på väg åt rätt håll!

Genom det projekt vi deltar igenom Arla, dit vi levererar) om Regenerativt Jordbruk, hoppas jag att mjölkproduktionen ska bli alltmer miljöanpassad och att vi genom kunskap kan få konsumenterna att förstå att vi behöver äta kött, och att det inte är korna som är bovarna i miljöfrågan. Betande nötkreatur bidrar till att gräset växer och binder kol (från koldioxid i luften) i fotosyntesprocessen och den processen kan i Sverige pågå i ca 6 månader varje år. Om du odlar spannmål (monokultur) har du bara en gröda på ett och samma fält (eventuellt någon form av insådd) och fotosyntesen och kolbindandet pågår i max 2 – 3 månader. Därför är det viktigt för miljön med betande kor! Väljer du istället att äta växtbaserat (havre, soja, bönor, linser mm) bidrar du till en monokultur som faktiskt dödar den biologiska mångfalden och bidrar till att kolet inte binds tillbaka till marken.

I många år, när jag lärde mig om kostens betydelse och hur sammansättningen av det vi stoppar i oss är av största vikt, bar jag på en otrolig skam eftersom jag upplevde att vi bönder utmålades som de största miljöbovarna i universum. När det dessutom började skrivas om korna som en enorm källa till utsläpp av koldioxid och som en av de värre miljökatastrofer som finns kändes det inte roligt alls. Jag har alltid månat om miljön och varit noga med att bidra på det sätt jag kan för att sätta så små avtryck som möjligt (i miljön) efter mig på min plats på jorden. När jag förstod det jag skriver om ovan var det en enorm lättnad för mig!

Dessutom är det så att djur som blir till kött eller som producerar mjölk betar på marker (kan i alla fall göra det) där det inte finns möjlighet att odla spannmål eller andra grödor, eftersom det inte går att köra stora maskiner där. Betesdjuren konkurrerar inte om markerna där det odlas växtbaserad mat.

Att det skulle bidra till mindre dödande av djur att äta växtbaserat stämmer inte heller, eftersom den kemiska bekämpningen som görs på många fält där det odlas mat gör att både markerna och alla djur, från små kryp upp till möss, råttor, harar och i förlängningen fågelliv och annat, som lever på de markerna försvinner. Även om det odlas ekologiskt gör en monokultur att många arter dör ut, och ekosystemet rubbas.

Visste du att i betande mulars marker, som ängar och strandhagar, finns lika många växt, – och djurarter som i regnskogen. De arterna är beroende av att klövar och mular beträder och betar de områden där de växer. Visserligen är nötkreaturen större, men det är mindre dödande av djur om du slaktar en ko som betar hela sommaren och äter grovfoder (ensilage) hela vintern, än om du äter en kost som endast är baserat på växter.

Tittar vi sedan på näringsupptaget och biotillgängligheten och jämför mellan animaliskt och växtbaserat kan vi också se att de mängderna av växtbaserat en behöver äta för att tillnärmelsevis komma upp i rekommenderade mängder av nutrienter är enorma, och att kroppen ibland inte ens kan ta upp den eftersom de inte är biotillgängliga (kommer i fel form). Däremot behövs en ganska liten mängd animaliskt, framför allt om en äter organ som lever och hjärta, snabbt kommer upp i rekommenderade mängder och att kroppen kan tillgodogöra sig och ”packa upp” näringen eftersom den är biotillgänglig på ett helt annat sätt.

Genom att jobba mer mot ett Regenerativt Jordbruk kan vi inte bara lämna markerna som vi började bruka, vi kan bygga upp dem, och lämna dem till nästa generation med ett rikare djurliv både under och ovan jord. På de år min man har brukat marken på vår gård har djurlivet på markerna blommat upp och vi ser att det finns fler fjärilar, humlor och andra kryp som i sin tur gjort att det kommit flerfåglar av olika arter till oss.

I och med det Regenerativa projektet har vi flera förändringar planerade i den dagliga driften, som ska bidra till att mark och djurlivet blomstrar ännu mer. Förra året sådde vi en två meter bred kantzon på alla de gärden vi brukar, bestående av solrosor, bovete, ringblommor, blodklöver, honungsfaselia, blåklint och andra arter som gynnar allt från insekter till fåglar.

Visserligen är vi inte ekologiska, men är det något jag har lärt mig på min livsresa är att svart/vitt inte fungerar. Vi gör det vi kan för att hjälpa och bygga upp den jord vi brukar, och jag vet att den här resan har inspirerat till att ta fler steg.

De bönder vi mött har varit i stort sett jämngamla med oss, och ser samma utveckling i samhället som vi gör (propaganda som bygger på okunskap om hur vikten för ekologisk mångfald, biodiversitet och jordhälsa, kombinerat med okunskap om hur nutrienter tas upp ur kosten och vad som krävs för en fungerande hjärna och kropp), och samtidigt som det är ledsamt och skrämmande hur denna propaganda sprider sig som en löpeld, är det också fantastiskt roligt och inspirerande att träffa engagerade, passionerade människor och verkligen LÄRA sig om en ny kultur.

Personligen har jag kämpat lite med att balansera maten eftersom jag inte själv fullt ut kunnat styra hur maten tillagats, men jag har förberett min hemkomst och vet hur jag ska hitta balansen igen, så jag tyar med mig en känsla av att kunna fortsätta stötta min man i det viktiga arbete han gör, och en önskan om att kunna vara lite mer del av det igen i framtiden.

Phu! Det här blev ett långt inlägg, men det känns så viktigt att dela den här kunskapen med andra! Hoppas ni har hittat något ni kan ta till er! 💖

🇬🇧 English

As I am writing, me and m husband are down in Switzerland to visit an acquaintance we got to know when Anderas (the husband) decided to cross a new breed into our dairy cow herd, which gives both milk and a good yield on a small amount of concentrate, while they are also good meat animals. Namely the Fleckvieh breed.

If one compares the Fleckvieh breed with our traditional breeds SRB (Swedish Red Pied Cattle) and SLB (Swedish Lowland Cattle), they are rounder, stronger and have a calm, patient disposition. They are also very good at grazing, which we noticed in the summer of 2018 when there was a drought and the grazing was disastrous. The Fleckvieh animals came home from the pasture and were just as round and fine, as they eat both bushes, slough and anything else they can get their hands on, while the other SRB and SLB breeds were not a pretty sight, and we had no feed to give them. Fleckvieh are used to going to the shacks down here in Switzerland, and that attitude shows!

Maken och jag fick verkligen en upplevelse!

Onsdagen 22 juni 2022 Framtidsfunderingar

22 juni, 202228 maj, 2023 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Om bara en liten stund ska jag koppla upp mig på ett webinar och lära mig mer om Belöningsbaserad Hästträning. Känns som att jag behöver det för att hjälpa mig och Danone framåt. Jag vet inte hur många gånger jag har bestämt mig för att sälja henne under det här året hon varit här hos mig, men det landar ändå alltid i att problemet ligger hos mig, och jag pendlar mellan att tycka att jag är en usel ryttare som har förstört henne fullkomligt till att tänka att jag banne mig ska klara av detta! Problemet ÄR ju inte Danone, det är att jag är rädd att skada mig, och ju äldre jag blir, desto mer medveten är jag om vad som kan hända, och att jag inte är riktigt lika flexibel och mjuk i kroppen som när jag började rida när jag var 7 år och flängde runt som ett torrt skinn på min lilla shettis Misty.

Det ska i alla fall bli intressant och spännande, och jag hoppas att det ska ge inspiration att fortsätta utvecklas tillsammans med Danone, min ”lilla” älskling. Alvina och jag tog en ridtur tillsammans förut, och det är SÅ roligt att vi kan ha det här intresset tillsammans och dela den här upplevelsen. Rita var piggelin som vanligt, och Alvina är ju hur cool som helst med det, men jag är inte lika cool när Danone står på frambenen i galoppen och skuttar som en hare mellan allt hon tycker är farligt!! Alvina menade att Danone säkert bara var glad och tyckte det var härligt att komma ut. Önskar jag kunde tänka lika positivt och skratta lite åt min tokiga ponny, det skulle ju bli lättare då!

Funderingar omkring Gräsbeteskött och Regenerativt jordbruk

Har under dagen varit i kontakt med människor som på olika sätt producerar och säljer gräsbeteskött. Jag har ju varit intresserad av det länge och tjatat på Andreas att vi skulle satsa på det eftersom det blir bättre kött (marmorerat med bra fett) och inte innehåller lika stor mängd omega 6 som kött från djur som ätit kraftfoder hela livet. En hög halt av omega 6 i kosten för oss människor kan driva på ”tysta inflammationer” i kroppen, och försämra både fysisk och psykisk hälsa avsevärt. Förutom i kött från djur som ätit massor av spannmål (kraftfoder), finns omega 6 i tex rapsolja, nötter, fröer, solrosolja mm. Själv väljer jag bort de livsmedlen och tar jag animalisk omega 3 (ArcticMed, där jag även är återförsäljare) för att hjälpa upp balansen och ser till att äta smör, kallpressad oliv, – och kokosolja, och MCT-olja för att få i mig rätt sorts fetter. MCT är ju även bra för de som är sjuka i Alzheimers, och de som vill förebygga det samma, och det vill jag. Med tanke på hur lika min pappa jag är och hur hans sjukdom påverkar oss alla, vill jag göra allt jag kan för att förebygga att utveckla den sjukdomen.

Träff med Regeneraiva Arlabönder

Men nu kom jag bort från ämnet! När vi var på träff med de andra bönderna från Arla som också är med i det regenerativa projektet förra veckan, Andreas och jag, var vi även på studiebesök på en gård som hade uppfödning av en fin besättning Angus, där de bedrev regenerativt jordbruk och producerade gräsbeteskött. På kvällen och på väg hem pratade vi åter igen om detta att producera bra mat, i samklang med naturen, och att faktiskt liksom ”laga” naturen med hjälp av det jordbruk vi bedriver, och jag framhöll återigen hur gärna jag skulle vilja producera gräsbeteskött, eftersom det också ligger helt i linje med min kunskap om den mat som är bäst för oss människor att äta, med bra omega 3 och 6 balans, animaliskt protein som är rent biokemiskt lättare för oss att ta upp eftersom våra gener och celler tar åt sig och kan ”packa upp” näringen från animalier lättare och bättre än om vi bara skulle käka grönsaker. Dessutom finns alla vitaminer och mineraler i större mängd i tex inälvsmat. Det finns massor av forskning, bilder och tabeller på det, kanske jag borde börja spara på sånt….

Gräsbeteskött från Strandbergs Lantbruk?

I vilket fall beslutade vi (jag) oss för att kastrera 10-13 av tjurkalvarna och planera för att föda upp dem regenerativt och som gräsbeteskött. Det kommer ta ca 2 år från nu att stå med färdiga köttlådor, om det är så vi kommer sälja köttet, vi får se. I alla fall läste jag igenom kraven på producenter som en av de ”stora” förmedlarna av sånt kött har, och fick svar på min största fundering, nämligen detta att vi ger våra kalvar kraftfoder från ca 8 veckors ålder eftersom de avvänjs från mjölken då, men behöver protein och andra näringsämnen för att växa bra och må väl. Men i sina krav skrev just dessa producenter/handlare att djur från mjölkbesättningar får äta kraftfoder upp till dess att de väger 200 kg. Det löste en del av mina funderingar! Djurens välfärd måste komma först, de ska må bra och de ska ha den näring och omsorg de behöver, framför allt om vi avser att faktiskt äta upp dem sedan, då ska de verkligen ha det bra under tiden!!

Pusselbitar som faller på plats, sockerberoende och lantbruk

För mig är det här pusselbitar som faller på plats. Mitt tillfrisknande från sockerberoende, behovet av mat av riktigt god kvalitet, mitt sätt att leva och verka som både sockerberoendeterapeut och lantbrukare i samklang med djur och natur känns som att komma hem.

Jag ser att jag kommer behöva släppa många olika delar av allt jag faktiskt håller på med; YouTube kanalen, två Instagramkonton, två FB-konton, terapeutjobbet….. Allt kommer vägas på guldvåg, och jag är superrädd att ”glömma bort” att jag är sockerberoende och har en sjukdom att ta hand om, om jag endast engagerar mig i lantbruket, så jag behöver verkligen ta medvetna beslut! Men magkänslan är god! Kanske är det en fingervisning om att jag är i samklang men vad det än är som styr Universum?

Onsdag 20 december 2021

29 december, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Fortfarande mörkt ute och brorsonen, sonen och yngsta dottern sover ännu. Har vinkat av äldsta dottern som åkte på jobb och ska vidare till sitt egna boende för att träffa vänner och fira nyår. Andreas tog kalvarna i morse så jag kunde vara kvar inne hos brorsonen ifall han skulle vakna, men han ringde in och bad mig komma ut senare för det är en ko som lagt sig och inte kommer upp. Hon har en läckande spene som det troligen kommit in kolibakterier i, och då blir de supersjuka, superfort, så det blir till att ringa veterinär idag. Det är i alla fall inte juldag, annandag eller nyårsdag, annars brukar det vara något av det när djuren blir sjuka så det blir svindyrt! Iofs har inte alla helger passerat ännu, så jag ska väl inte ropa hej 😅

Igår fick jag tag på de förra ägarna till Rita och Danone (min blandras”ponny”) och kollade av med dem hur de brukar reagera på fyrverkerier och smällare. Har fått svar från båda att de inte brukar bry sig, och det känns skönt. Jag vet ju att Oskadis knappt vickar på öronen, så med henne är det lugnt. Om jag täcker fönstret, drar på radion och stänger så att Danone inte kan gå ut så borde det gå bra. Det låter ju som bra förutsättningar i alla fall, så ingen av dem behöver lugnande eller så. Sedan får jag ju gå ner och kolla till dem under tiden så klart. Insåg just att mina planer på att sova över tolvslaget inte går att genomföra…..

Jag mår inte bra av att vara uppe sent. Jag har inga problem med att gå upp tidigt, men om jag är vaken efter 23 håller jag på att gå sönder någon dag efteråt, så på nyår slits jag alltid mellan önskan att vara uppe över 12-slaget för barnens skull, eller min egen hälsa. Vi brukar vara vakna till typ 5 minuter över 12, och sedan faller vi i säng. Mycket på grund av att vi ska upp till djuren även dagen därpå så klart. Ofta kan jag få cravings och ”vobbla” med maten (inte äta det som är mest optimalt för min hjärna och hälsa) när jag blir trött, och det kan vara riktigt farligt. Beroendesjukdomen är inte att leka med, det har jag fått erfara många gånger både genom egen erfarenhet och genom mina klienter.

Idag är i alla fall maten planerad; vi ska prova fonduegrytan Andreas fick i julklapp! Fläskbuljongen och fläskstek tog jag upp igår och ska åka ner till ICA Thyergs (världens bästa affär) sedan och köpa squash så vi kan steka det tillsammans med tomater och lök. Till det gör jag en dragonkryddad smörmajo tänkte jag. frukosten fick bli en burk makrill idag, och middag/kvällsmat blir ett Bulletproof så att jag vet att jag fått i mig nog med fett.

För övrigt blir det nog ganska soft idag också. Brorsonen ska vidare till min storebror, och jag har inget kontorsjobb inplanerat så det är rutiner med djuren som står på schemat. Som vanligt får jag se ikväll vad det blev av dagen 🙂

Vi möter hösten

20 september, 202120 september, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sommaren verkar ha släppt greppet om gården och hösten har gjort storstilad entré med kallare luft och plötsligt känns det lite stressigt att hinna med allt som ska ombesörjas innan vintern tar över. Blommor ska tas om hand, djur stallas in, honung ska lungas och bina ska matas medan kvällarna blir mörka och gryningen låter vänta på sig ända fram till efter klockan 6.

Visst är det mysigt att tända ljus och boa in sig, men personligen får jag lite obehagskänslor när ljuset försvinner om kvällarna. Jag tycker om att vi har årstider, men vintern, och framför allt januari och februari, är månader som jag bara ”måste ta mig igenom” för att jag inte har något annat val. Så länge det är ljust är det inga problem att stiga upp strax före fem på morgonen, men i takt med att mörkret tar över, desto tuffare blir det. Dessutom känns soffhörnet med hundarna i knät, en kopp the och en bok mer frestande än att hålla på ute om kvällarna just nu än att hålla på ute 😅

Jag påminner mig om att vi har mycket att vara tacksamma över! Att vi har möjlighet att leva det liv vi lever och för det vi håller på att utveckla framåt med ny ladugård och annat spännande som är på gång! Jag har ju även förmånen att kunna vara hemma både när barnen går till skolan och när de kommer hem, även om det just nu kanske uppskattas lika mycket som när de var yngre. Svårt att fatta att yngsta barnet fyller 12 i december, eftersom jag själv och Andreas fortfarande inte är äldre än 25 😜

Dagen idag startade jag upp med att skotta ur ett par kalvboxar och göra rent hos ankor och ”finhöns” här uppe vid boningshuset. Ska försöka hinna med en kortare hundpromenad tillsammans med vår islandshäst, Oskadis, innan det är dags för lunch och några timmar på kontoret. sedan siktar vi på en tur till den fantastiska lanthandeln vi har för att fylla på i kyl och skafferi som tycks gapa tomma hela tiden, och kvällen blir nog vigd åt stallet och en ridtur om tiden tillåter.

Nåja. Livet fortsätter och dagarna flyger fram. Med närvaro i stunden kommer mars snart att stå för dörren igen, och varje dag fram till dess har jag möjlighet att njuta av livet på vår gård. Jag är så otroligt lyckligt lottad!

Att starta ett paniktåg……

11 februari, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

En liten notis innan jag berättar för er om mitt senaste paniktåg: Ni har väl inte missat att jag börjat samarbeta med Sockerskolan? Alla mina klientkontakter går via dem nu, men ni når mig via uppgifterna här på sidan också ☺️

I och med att det händer mycket på alla fronter, som det ju gör för de flesta, får jag också möjlighet att reflektera lite hur jag prioriterat och vill fortsätta prioritera. Min allra första prioritet är mitt tillfrisknande, min sockerfrihet, och sedan familjen och de djur jag har ansvar för, men vad som kommer sedan på listan är inte alltid lätt att välja…. Dessutom behöver jag ju sortera i vilken ordning det ska göras under dagen, oavsett var de står på listan. Djuren behöver ju ses om innan jag börjar jobba, men jobbet är ju grunden för att jag ens ska ha mat till mina pälsklingar. Det är inget svårt och stort val, men värt en reflektion ändå!

Det här är en liten anekdot som får beskriva hur mina ansträngningar att välja och prioritera rätt kan förvrängas till oigenkännlighet, på ett litet kick!

För ett litet tag sedan insåg jag att min islandsäst behöver pensioneras. Hon är gammal och lite stel när hon reser sig upp från liggande, börjar få gråa hår i pannan och resten av kroppen, men hon är glad, frisk och mår bra för övrigt, så hon får vara kvar och ta lättare ridturer med yngre barn, lättare ryttare, eller följa med ut på promenad när jag går ut med hundarna.

Men om jag inte rider henne försvinner ridturerna tillsammans med yngsta dottern, vilket är något vi båda uppskattar väldigt mycket, och det kändes inte alls bra. En annan stor förändring som var både stressreducering och en stor smärta var att sälja shetlandsponnyn vi hade eftersom jag vill rida, och inte såg att jag hade tid för att köra, trickträna och aktivera på andra sätt, men på grund av dessa två beslut stod jag plötsligt ”på bar backe” så att säga. Nästa steg i tankekedjan blev då att söka reda på en ny häst, som både jag och dottern kan rida.

Sagt och gjort. Jag letade, och fann till slut en stor häst, en avställd travare, som vi åkte och tittade på, och för tre veckor sedan flyttade han hit. Jag kan säga att han är otroligt mycket mer häst än jag hanterat förut, och han var stressad över nytt stall, nya kompisar och ny miljö över huvudtaget. ”Lilla” killen! Till att börja med fick han stå och vänja sig vid oss och stallet, men efter ca en vecka och efter att vi skott honom var det dags att börja ta sig ut i omgivningarna. Jösses!

Han var inte van vid ankor som väsnas, kossor som råmar, höns som kacklar och getlukt i kläderna, och jag är inte van vid ett varmblod som har ben och kropp överallt 😅 Vi tog några promenader, och det kändes som att vi inte nådde varandra öve huvud taget. Rädslan ställde sig mellan oss, både min och hans. Sakta rullade ett ”paniktåg” igång….

För er som inte vet vad ett paniktåg är kan jag berätta att det är ett drama utan proportioner, och vi som är beroende kan ha en benägenhet att skapa sådana. Vi bereder även plats för andra på tåget och dirigerar, berättar, styr och ställer, är både förare, konduktör, passagerare och hysterisk medresenär på en och samma gång…. Kan bli lite körigt, så att säga….

I alla fall; Billy, som hästen heter, gjorde så gott han kunde och ställde upp på att bli skodd, borstad, flyttad och fixad, men hade en tendens att hoppa högt, resa nacken och stå och blåsa upp sig och frusta uppskärrat vad som än hände. Inte av elakhet, för snäll är han, men av otrygghet. Kulmen kom då jag skulle sitta upp första gången. Jag hade en kompis här, som är mycket mer hästkunnig än jag, och jag är glad att hon var med och kunde visa mig på olika sätt att tänka och jobba. Allt gick bra under ridturen, men det kändes som att Billy flög lågt över marken och var superstressad och rädd hela tiden. Paniktåget började få fart och rullade på utan någon station att sakta in på….

När vi stod och jobbade med honom i repgrimma och jag åter igen känner att vi inte får kontakt kommer det över mig en stark känsla av att detta kommer jag inte klara! Jag har inte kunskap, inte tid, är inte duktig nog, och det är synd om Billy som hamnat hos mig över huvudtaget! Paniktåget har full fart och jag ser bara katastrofen som kommer infinna sig om jag behåller den här hästen!!!

Rädslan och känslan av otillräcklighet tog över helt, och jag kunde inte se hur jag skulle kunna få tid och ork att jobba, jobba, jobba med den här hästen och göra honom trygg, få honom att dansa i repet som min kompis och kunna rida ut på honom lika lugn som en filbunke. Jag MÅSTE prioritera och det här var helt fel!!!

Till slut meddelade jag alla nära och kära att hästen få flytta tillbaka, och jag kontaktade även förra ägaren eftersom jag hade en månads öppet köp. Paniktåget rullade nu på utan bromsar!

Men. Dagen därpå var jag ute och gick i skogen med hundarna. Jag hade mediterat mina 20 minuter på morgonen och varit i kontakt med andra sockerfria vänner så jag kände mig landad och i kontakt med världen. Då kommer en liten tanke…..”Kan det vara så att min perfektionism varit framme och skapat ett paniktåg i förhållande till Billy?” Detta måste jag syna lite mer!

Om det nu är så att det kommer ta tid att få honom att lugna ner sig och landa, vad gör det? Han är en snäll, vänlig och mycket trevlig herre, och han måste inte vara perfekt, han heller. När tanken hunnit så långt kändes det som att ett stort lugn spred sig i mig….paniktåget började bromsa in…. Jag måste inte heller vara perfekt, och jag kan be om hjälp….. tåget saktade ytterligare fart…… Han är så himla snäll, och kör jag hem honom kommer jag ändå stå på marken igen, utan häst och vara tvungen att börja om….. plötsligt kunde paniktåget skymta en station…..

Väl hemma igen testade jag mina tankar på min man, som bekräftade det jag tänkt. Det kunde vara ett paniktåg….. Jag pratade med andra sockerfriisar som också tyckte att jag tänkte rätt när jag inte ville låta perfektionisten eller paniktåget rusa iväg med mig. Till slut tog jag kontakt med säljaren och frågade om jag kunde få försöka ett tag till, såvida de inte tappat förtroendet helt för mig, men det verkade de inte ha gjort.

Så, Billy är kvar här. Paniktåget står vid stationen just nu, och jag hoppas det får stå kvar där, länge.

Igår var vi ute på en liten ridtur. Han är ganska skrajsen, men fick tipset om bomull i öronen och en huva, så det ska vi prova. Han gör så gott han kan, och jag också. Tillsammans ska vi nog fixa detta, Billy och jag 💕

Ja…. så kan det se ut när en startar ett paniktåg! Vet inte alls om ni kan känna igen er eller någonsin startat ett paniktåg, men så här kan det se ut för mig med allt ifrån hästar till att ”göra barnen sockerfria för annars kommer de dö…..” i stort och smått. Jag är tacksam att jag har människor runtomkring mig som jag kan göra en ”reality check” med, så att jag kan se om det är ett paniktåg, eller om det är ett riktigt beslut jag är på väg emot.

En sak är i alla fall säker: tåget kommer sätta av igen vid något tillfälle. Men för varje gång tycks det som att jag har förmågan att snabbare uppfatta att det inte är tåget till Hogwarts, utan ett helt utan ändstation. När perfektionismen startar tåget, rädslan eldar på och otillräckligheten är konduktör så vet jag att det är Röda Hund som står vid spakarna. Och då, mina vänner, är det dags att bromsa!!!