🇸🇪

Den senaste månade har jag hållit en Föräldrakurs via Sockerskolan , där jag träffat föräldrar som vill ha mer kunskap och verktyg i sitt föräldraskap och för att göra kostomläggning i familjen. Det har varit fantastiska träffar, och deltagarna var modiga, ärliga och öppna och jag kände mig verkligen priviligerad som fick vara del av detta! Det här gänget hade mycket kunskap om kosten och var stadiga i sitt egna tillfrisknande, så jag fick anpassa materialet och dyka in på fler och andra områden än det som var planerat från början! Så häftigt, och också en fingervisning om utvecklingspotential ♥️

En av de saker som jag funderat över i kontakten med föräldrar som är sockerberoende då vi pratar om familjen och barnen är att det verkar kännas övermäktigt att att dra ner på sockerkonsumtionen, och att många tror att mina kurser och mitt sätt att jobba innebär att de måsta utesluta socker HELT ur barnens kost, men det är inte så jag jobbar.

Jag brottades länge med kunskapen om att varje gång någon som har ett beroende tar sin drog (äter socker) startar ett fysiskt sug, som gör att personen inte kan motstå utan äter även om hen inte vill. Jag kände hopplöshet inför den kunskapen eftersom det innebar att om ett barn/ungdom har ett beroende så måste hen avstå helt, och det kändes som en omöjlighet i det samhälle vi lever i idag. Den tanken tror jag gör att många föräldrar ger upp innan de ens börjat. Är det dessutom så att föräldern sliter med sitt eget (socker)beroende kan det helt enkelt bli för mycket att göra både och till att börja med.

Om jag behandlar en vuxen person med diagnosen Beroende med socker som utlopp så tillämpar jag ”Abstinent Based Treatment” (Total avhållsamhet från drogen), men så jobbar jag inte med barn och familj. Om föräldern är villig att ta det till den nivån så stöttar jag givetvis det också, men det jag menar att det är långt mycket bättre att ge riktigt bra mat och istället dra ner på socker och processad mat så mycket det går utifrån ork och förutsättningar hos vårdnadshavaren. Jag vet att det finns många som förespråkar och som håller sina barn helt sockerfria, men för mig handlad det ALLTID om att beroendet kan vara närvarande, endera hos vårdnadshavaren eller hos barnet/ungdomen, och då behöver det balanseras på ett annat sätt.

Ännu så länge finns inget diagnosinstrument för Sockerberoende som riktar sig till barn och ungdomar, utan det föräldrarna som ser, känner (igen) och förstår problemet, och även om det fanns ett sätt att diagnostisera så skulle det inte alltid hjälpa, eftersom samhället inte accepterar Sockerberoende som en sjukdom. Jag tror att detta, tillsammans med skam, är det som gör att många vårdnadshavare baxnar och backar inför uppgiften att göra en kostomläggning i familjen. De ska inte bara ”bråka” med barnen (och kanske även en partner) utan får i många fall ”hela samhället” emot sig. Många föräldrar orkar inte ta den kampen, utan ger som sagt upp innan de ens har börjat.

Därför jobbar jag med Skamavlastning och Skademinskning när det kommer till barn och familj. Det är ju tusen gånger bättre att göra små förändringar som vårdnadshavaren orkar med att genomföra och upprätthålla, än att låta hopplösheten ta över och inte göra några något alls.

Följande tror jag kan vara anledningar till att en kostförändring i familjen uteblir:

• Känslan av skam och skuld över att veta att det egentligen behövs en förändring men inte göra något
• Hopplöshet över att det ”inte kommer gå” eftesom det blir en kamp gentemot resten av släkten, vänner och övriga samhället
• Rädsla för vad ”andra” ska tycka

Många av oss som är beroende har ett svart eller vitt tänk, allt eller inget, av eller på, och det gagnar inte tillfrisknandet för en själv, eller modet att göra det förändringar som går. Här vill jag verkligen lyfta fram ”gråzonerna”, för det funkar oftast inte med allt eller inget.

Jag vill skamavlasta, stärka och inspirera föräldrar och ge dem verktyg att göra det samma med sina barn! Även om barnet skulle ha ett sockerberoende och fortsätter äta lite socker eller annat som vi vet kan underhålla suget och skada på olika sätt, så kan vi ge något som de flesta av oss faktiskt inte hade när VI var små, unga och växte upp; kunskapen om att det finns något som heter sockerberoende, och verktygen att göra förändring! Vi kan spegla och skamavlasta, för vi vet hur det är! Vi kan se, sätta ord på, våga ställa rätt frågor och ge kunskap om vad som är bra mat och helande för kropp och själ. Jag är övertygad om att det gör skillnad för ett barn att ha en förebild som vågar gå emot strömmen, och veta att det finns ett annat sätt att leva. Om vi gör det med GLÄDJE och TACKSAMHET över att få tillfriskna och inte försöker tvinga fram förändringar som är baserade på rädsla tror jag att vi kan komma väldigt långt, även om det ”bara” händer någon liten förändring kostmässigt.

Så åter igen: Det ÄR mycket bättre att göra NÅGOT, än inget alls! Och VAD som kan och ska förändras, det är helt och hållet upp till varje individuell familj!

---

🇬🇧 Children and sugar: all or nothing??

In the last month, I have held a course for parents via ”Sockerskolan” (The Sugar Addiction School), where I met parents who want more knowledge and tools in their parenting and to make dietary changes in the family. It has been a great, and the participants were brave, honest and open and I felt really privileged to be a part of this! This group had a lot of knowledge about a good way of eating and were steady in their own recovery, so I had to adapt the material and dive into more and different areas than originally planned! So cool, and also an indication of potential for development ♥️

One of the things that I have thought about in the contact with parents who are addicted to sugar is that when wit comes to the family and making dietary changes with the children, it seems to feel to overwhelming to cut down on sugar consumption, and that many people think that my courses and my way of working mean that they have to eliminate sugar COMPLETELY from the children’s diet, but that’s not how I work.

I wrestled for a long time with the knowledge that every time someone who has an addiction takes their drug (eats sugar) a physical craving starts, which makes the person unable to resist and eats even if they don’t want to. I felt hopeless in the face of that knowledge because it meant that if a child/youth has an addiction, they have to give it up completely, and that felt like an impossibility in the society we live in today. I think that thought causes many parents to give up before they even start. If the parent is also struggling with their own (sugar) addiction, it may simply be too much to do both to begin with.

If I treat an adult with a diagnosis of Addiction with sugar as an outlet, I apply ”Abstinent Based Treatment” (Total abstinence from the drug), but I do not work in that way with children and families. If the parent is willing to take it to that level, I of course support that too, but what I mean is that it is far, far better to give really good food and instead cut back on sugar and processed food as much as possible based on the ability and conditions of the the guardian. I know that there are many who advocate and keep their children completely sugar-free, but for me it is ALWAYS about the fact that the addiction can be present, either in the guardian or in the child/youth, and then it needs to be balanced in a different way.

So far there is no diagnostic instrument for Sugar Addiction aimed at children and young people, it is the parents who see, feel (recognize) and understand the problem, and even if there was a way to diagnose it, it would not always help, because society does not accept Sugar addiction as a disease. I think this, along with shame, is what makes many guardians shy away from the task of making a dietary change in the family. They not only have to ”argue” with the children (and perhaps also a partner), but in many cases get ”the whole society” against them. Many parents do not have the strength to take on that fight, and as I said give up before they have even started.

That’s why I work with Shame Relief and Harm Reduction when it comes to children and families. It is a thousand times better to make small changes that the guardian can manage to implement and maintain, than to let hopelessness take over and do nothing at all.

I think the following could be reasons why a dietary change in the family does not happen:

• The feeling of shame and guilt of knowing that a change is really needed but not doing anything
• Hopelessness that it ”won’t work” because it will be a struggle against the rest of the family, friends and the rest of society
• Fear of what ”others” will think

Many of us who are addicted have a black or white mindset, all or nothing, off or on, and that does not benefit the recovery for oneself, or the courage to make the changes that actually can be made. Here I really want to highlight the ”grey areas”, because it usually doesn’t work with ”all or nothing”.

I want to de-shame, empower and inspire parents and give them tools to do the same with their children! Even if the child were to have a sugar addiction and continues to eat some sugar or other things that we know can maintain cravings and harm in various ways, we can provide something that most of us did not actually have when WE were small, young and growing up; the knowledge that there is such a thing as sugar addiction, and the tools to make change! We can mirror and relieve shame, because we know what it’s like! We can see, put into words, dare to ask the right questions and provide knowledge about what is good food and healing for body and soul. I am convinced that it makes a difference for a child to have a role model who dares to go against the main stream, and to know that there is another way to live. If we do it with JOY and GRATITUDE for our recovery and don’t try to force changes based on fear, I think we can go very far, even if it is ”just” a small change dietary-wise.

So again: It IS far better to do SOMETHING, than nothing at all! And WHAT can and should change, that is entirely up to each individual family!

🇬🇧 ENGLISH BELOW 👇🏼

Jag minns min allra första abstinenta (sockerfria) påsk. Mitt på dagen åkte jag in till Arvika för att gå på ett 12-stegs möte och det pågick en svår KAMP i mig för att ta det utrymmet. Att åka ifrån barnen och resten av familjen, bryta traditioner gå emot mitt djupt rotade behov av att vara alla andra till lags och inte vara obekväm för någon. Men jag åkte, och jag var sockerfri den dagen också.

För mig har det hjälpt genom åren (tacksam att det blir allt lättare och att det idag är helt oladdat med mat och annat runt högtider) att tänka att påskafton/julafton/midsommarafton mm bara är helt vanliga dagar, som råkar ha fått andra namn av olika anledningar. Den här lördagen heter till exempel Påskafton, men jag kan äta som att det vore en vanlig dag, vilken som helst, och det kan jag göra imorgon också. Att andra väljer att äta annat, det får stå för dem, och jag har behövt strategier för att hantera att det kryllar av drogmat runt omkring mig, men MIN mat, kan vara helt vanlig ändå.

Idag (Påskafton) ska jag iväg och jobba på Stadium Outlet, och innan dess har jag lite göromål här hemma, varav ett är att göra en mysig påsklunchlåda. Jag kommer steka några bra prinskorvar, koka ägg och ha på kräftstjärtar och majonnäs, och eventuellt ta lite lax till. Troligen köper jag mig även en ramlösa med lite smak också och ”festar” på det 😁 Allt detta låter förmodligen tråkigt, men jag är SÅ tacksam att jag slipper besattheten runt maten (eller snarare ickematen/godiset/kakorna och allt annat) tack vare att jag får i mig bra näring och har verktyg att hantera obalanser med. Fördelen med våra svenska traditioner är att det finns bra mat att äta av på alla buffébord!

Några verktyg jag använder för att vara sockerfri idag:

• Planera maten så att det finns bra mat till MIG, alla måltider oavsett vad de andra omkring mig äter.
• Se till att vara i kontakt med vänner på resan, dvs andra sockerberoende i tillfrisknande som vet hur det är och kan påminna mig om, eller ge mig nya verktyg om jag skulle vackla.
• Hålla kvar i mina rutiner! (Morgon: be, läsa text, meditera ev ringa samtal. Kväll: skriva om dagen (bra, tack, hjälp mm), gå och lägga mig i tid.
• Gå en promenad i solen ☀️

Jag inser att jag numer ”fly by the seat of my pants”, att mina rutiner och att vara sockerfri sitter i ryggmärgen, men jag har fortfarande inte råd att slappna av i tron att jag är frisk bara för att det gått lång tid. Varje dag är en ny dag, och gör jag sämre matval, tummar på rutinerna, slarvar med sömnen eller drar mig undan från gemenskapen med mina sockerfria vänner vänder snabbt mitt mående och jag tappar mitt tillfrisknande.

Något annat som varit tufft för mig är att hantera alla dessa sötsaker i förhållande till barnen. Jag har ofta mått dåligt och förfasats över (vilket är farligt för min egen sockerfrihet) allt godis och allt annat som serveras överallt utan förbehåll både långt innan, under och efter påsken, och inte vetat hur jag skulle hantera det. Ju yngre barnen har varit desto lättare har det varit att ha koll, men i takt med att barnen blivit äldre desto svårare har det varit, och desto mer har jag fått jobba med mitt eget tillfrisknande.

De här verktygen har jag använt i förhållande till barnen;

Yngre barn:

• talat om för omgivningen att mina barn inte äter socker och mjöl, men att de gärna får ge något annat (en bok, en liten peng, en upplevelse, en leksak etc).
• sett till att de äter på regelbundna tider även denna dag, men animaliskt protein och bra fett till varje måltid.
• ägnat mig år samvaro och närvaro: pysslat, läst, spelat spel, grillat, försökt att tillbringa extra mycket tid med dem den här dagen/dagarna
• lagt en leksak eller annat de önskat sig i påskägget.
• bakat sockerfria alternativ till efterrätter och godis.
• lagt fokus på att duka vackert, pynta huset och göra det fint för oss.

Lite äldre barn:

• samma som ovan.
• om sötsakerna har gjort entré i barnens liv har jag sett till att de har ätit av den bra maten och får en begränsad mängd av eventuell efterrätt eller annat som serveras som inte är bra.
• har godiset börjat ramla in har de fått välja några favoriter som de fått äta i samband med måltid, och sedan har vi sparat eller slängt resten.

De äldsta barnen/ungdommarna:

• samma som båda punkterna ovan, med hänsyn till barnens ålder och egna önskningar.
• jag personligen har faktiskt lagt någon form av godis i påskägget tillsammans med något de önskat sig. Godiset är alltid choklad i någon rolig/gullig/häftig form, eftersom det både blir en kul grej och är ett bättre alternativ än de kemiska skitsaker som också finns till buds på marknaden.

Tips som jag fått till mig senare:

• Switch Witch

Kommer ursprungligen från Halloween, men passar utmärkt till svens påsk då det kommer en massa påskkärringar och dräller i tid och otid 😆 Det går till så här: Låt barnen välja två-tre godisar som de tycker allra mest om. Lägg resten i en påse och ställ ut den till ”Bytes häxan” på natten. Morgonen därpå har häxan varit där och bytt ut godiset mot något annat som barnet/barnen vill ha!

Kanske har jag glömt något i skrivande stund, och jag vill påminna om att det jag skrivit ovan är och har varit MITT sätt att hantera allt på, det finns andra som väljer en helt sockerfri linje eller väljer att inte göra något alls, och jag har inga åsikter om det över huvud taget. Alla har sina egna resor och ryggsäckar att bära.

Med dessa rader vill jag önska dig en riktigt GLAD PÅSK! Jag hoppas att du får njuta och vara sockerfri, om det är vad du önskar och jobbar för! 🧡 💛

---

🇬🇧 HAPPY EASTER 🐣

I remember my very first abstinent (sugar-free) Easter. In the middle of the day I went into Arvika to go to a 12-step meeting and there was a hard FIGHT going on inside of me to take that space. Leaving the children and the rest of the family, breaking traditions and go against my deep-rooted need to please everyone else’s and not be at trouble for anyone. But I went, and I was sugar free that day as well.

To me, it has been a help over the years (I´m thankful that it is getting easier and that today it is completely unloaded with food and other things around holidays) to think that Easter Eve/Christmas Eve/Midsummer Eve etc. are just completely ordinary days, which happen to have been given other names by different reasons. For example, this Saturday is called Easter Eve, but I can eat as if it were a normal day, any day, and I can do that tomorrow too. That other people choose to eat other things, that’s up to them. I’ve needed strategies to deal with the fact that there’s a lot of junk food around me, but MY food, can be quite ordinary anyway.

Today (Easter Eve) I’m going to work at Stadium Outlet, and before that I have a few things to do at home, one of which is to make a cozy Easter lunchbox. I will fry some good sausages, boil eggs and put on crayfish tails and mayonnaise, and possibly take some salmon. I’ll probably also buy carbonated, flavored water too and ”feast” on it 😁 All of this probably sounds boring, but I’m SO thankful that I don’t obsess about food (or rather the non-food/candy/cookies and everything else) thanks to the fact that I get to eat good nutrition and have tools to deal with other issues. The advantage of our Swedish traditions is that there is good food to eat on all buffet tables!

Some tools I use to be sugar-free today:

• Plan the food so that there is good food for ME, every meal, regardless of what others choose to eat.
• Make sure to stay in touch with friends on the sugar free journey, (other sugar addicts in recovery) who know what it’s like and can remind me, or give me new tools if I need.
• Stick to my routines! (Morning: pray, text reading, meditate and maybe make a call. Evening: write about the day (good, thank you, help, etc.), go to bed on time.
• Go for a walk in the sun ☀️

I realize that I now ”fly by the seat of my pants”, that my routines and being sugar-free are in the spinal cord, but I still can’t afford to relax into the belief that I’m healthy just because it’s been a long time ago since my addiction took all the space in my life. Every day is a new day, and if I make poor food choices, screw up routines, neglect sleep, or withdraw from the fellowship of my sugar-free friends, my mood quickly turns and I lose my recovery.

Another thing that has been tough for me is dealing with all the sweets in relation to the children. I have often felt sick and horrified (which is dangerous for my own sugar freedom) of all the candy and everything else that is served everywhere without reservations long before, during and after Easter, and not knowing how to deal with it. The younger the children have been, the easier it has been to keep hem sugar free, but as the children have gotten older, the harder it has been, and the more I have had to work on my own recovery.

These are tools I have used to keep my children off sugar;

Small children:

• told family and friends that my children do not eat sugar and flour, but that they are welcome to give something else (a book, a little money, an experience, a toy, etc.).
• make sure they eat at regular times this day too, with animal based protein and good fat with every meal.
• being there and present: crafting, reading, playing games, grilling, trying to spend extra time with them on this day(s)
• put a toy or something else they wanted in the Easter egg.
• baked sugar-free alternatives to desserts and sweets.
• focused on setting the table beautifully, decorating the house and making it cozy.

A little older children:

• same as above.
• if sweets have entered the children’s lives I have made sure they have eaten good food and have a limited amount of any dessert or anything else that is served that is not good for them.
• when the candy make entre in the children´s lives, they got to choose a few favorites that they got to eat after a meal, and then we saved or threw away the rest.

The youths:

• same as both lists above, taking into account the children’s age and own wishes.
• I personally have actually put some kind of candy in the Easter egg along with something they wanted. The candy is always chocolate in some funny/cute/awesome form, because it is both fun and a better alternative to the chemical crap that is also available on the market.

Tips I learned later:

• The Switch Witch

Originally from Halloween, but perfectly suitable for Swedish Easter when there will be a lot of Easter Witches flying around 😆 Here’s how it works: Let the children choose two or three sweets that they like the most. Put the rest in a bag and put it outside the door for ”The Switch Witch” at night. The next morning, the witch has been there and switched the candy for something else that the child/children want!

Maybe I forgot to write and share something, and I want to remind you that what I wrote above is and has been MY way of dealing with everything, there are others who choose a completely sugar-free way or choose to do nothing at all when it comes to themselves and their children, and I have no opinions about it at all. Everyone has their own journeys and backpacks to carry.

With these lines I want to wish you a really HAPPY EASTER! I hope you enjoy the holidays and are able to stay sugar free, if that is what you desire and work for! 🧡 💛

English below

Har nyss kommit hem efter att ha varit på Sockerfri Weekend i Tällberg, och känner mig glad, uppfylld och inspirerad!

Dels fick jag träffa goda vänner (och en alldeles extra bonusvän som jag inte sett på länge ♥️), och flera som jag inte träffat förr utan bara haft kontakt med via telefon och några som jag sett på zoom, och ytterligare andra som jag varit i kontakt med för länge sedan i olika sammanhang som kom fram och hälsade, och det är SÅ roligt! Stämningen präglades av värme, gemenskap, glädje och framtidsutsikter!

Själv var jag bara där på lördagen, men eventet varade från fredag till söndag med föreläsare och workshops, och lördag morgon startade med en online föreläsning av Bitten Jonsson – 30 år i sockrets tjänst, som avslutades med att hon officiellt överlämnade den svenska HAM-utbildningen till Sockerskolan och Leva Sockerfri . Jättekul! Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra för dem! Ett proffsigt och kunnigt gäng, som förmedlar kunskap med värme och omtanke via Know Addiction Academy till en ny generation behandlare här i Sverige!

Själv kunde jag tillsammans med Jessica i Sockerskolan tillkännage att jag kommer hålla en kurs för föräldrar i deras regi, med min bok ”Små Sockerbomber och Vuxna Barn”, som bas. Kursen kommer bestå av 4 live föreläsningar, där det finns möjlighet till frågor och lite mer individuell vägledning efteråt, även om det sker i den grupp som utgörs av kursdeltagarna. Vi startar med ett Gratis Webinar öppet för vem som helst, och det går av stapeln den 11 april kl 18.00! Håll utkik efter info i mina och Sockerskolans flöden!

Utöver att jag fick delta i evenemanget, träffa massa härliga människor, ha varma, fina samtal och signera en och annan bok fick jag (ja, vi alla som var där) se Marika Carlssons fantastiska föreställning ”Smalast när man dör vinner”, där hon rakt på sak berättar om sin egen resa från aktiv sockerberoende till tillfrisknande. Så mycket allvar, och SÅ mycket skratt! Att kunna skratta åt igenkännandet då hon beskriver dråpliga situationer, och saker som en gjort i aktivt beroende, kontra tankar som kommer tidigt i tillfrisknande, och hur det kan se ut och vara efter en längre tid som sockerfri är otroligt befriande! Själv känner jag sällan skam över mitt sockerberoende numer, och att skratta riktigt gott åt ”eländet” tillsammans med andra som vet hur det kan vara är otroligt läkande, och skamavlastande! En fantastisk föreställning, och att Marika vågar berätta är en gåva!

Dessutom fick jag under helgen hänga lite med Matilda Brasar ! SÅ kul! Jag bodde i familjens härberg under två nätter och fick köra ett pass i hennes gym (VILL HAAAAA 😍 ) på fredag när jag kom, plus att vi hann en promenad på söndag morgon/fm innan jag for hem. SÅ mysigt! Det är värdefullt att ha människor i livet som liksom ”drar åt samma håll” och pratar samma språk ♥️

Så, med huvudet fullt av tankar, inspiration och ideér har jag landat här hemma, och kände att jag måste dela med mig lite av det som rör sig i huvudet! Nästa evenemang i sikte (som jag vet om just nu) är ju Sockerfria Dagen, 12:e oktober. Save the date, så kan vi kanske ses där för mer inspiration och gemenskap!

🇬🇧 Sugar free Weekend in Tällberg

I just arrived home after a ”Sugarfree Weekend” in Tällberg, in Dalarna county in Sweden. After the visit i feel happy and inspired!

I had the fortune to meet good friends and colleagues (and an extra bonus was meeting a close friend that I haven’t seen for a long time ♥️), and several people that I didn’t meet in person before, we just spoke on the phone and some that I had only met at zoom. And other people that I have been in touch with a long time ago in various contexts that came and greeted, and I like that SO much! The atmosphere was characterized by warmth, community, joy and prospects!

I was only there on Saturday, but the event lasted from Friday to Sunday with lectures and workshops, and Saturday morning started with an online lecture by Bitten Jonsson – 30 years in the service of the sugar. In the and of her lecture she officially handed the Swedish version of HMA to Know Addiction Academy to my colleagues in Sockerskolan and Leva Sockerfri. Great fun, I and I really wish them good lucK! They are a professional and knowledgeable gang, who conveys knowledge with warmth and consideration to a new generation of Sugar addiction therapists here in Sweden!

I myself, along with Jessica at the sugar School, could announce that I will be holding a course for parents together with Sockerskolan, with my book ”Little sugar bombs and adult children” as a base. The course will consist of 4 live lectures, where there are possibilities for questions and a little more individual guidance afterwards, even if this is done in the group consisting of the participants. We start with a free Webinar open to anyone, and it will take place on April 11, 6 PM. (In Swedish)

In addition to attending the event, meeting lots of lovely people, having warm, nice conversations and signing one and another book, I saw Marika Carlson’s (a Swedish comedian) amazing show, where she tells her story from active sugar addiction to recovery. So much seriousness, and so much laughter!

To be able to laugh at recognition when she describes situations, and things that one has done in active addiction, versus thoughts that come early in recovery, and how it can look like and be after a long time as sugar-free, is incredibly liberating and healing! I myself rarely feel ashamed of my sugar addiction these days, and a good laugh at the ”misery” together with others who know what it can be like is incredibly healing, and shame lifting! A great performance, and that Marika dares to tell is a gift!

I also got to hang out with my PT during the weekend! GREAT fun! I stayed in the family’s cottage for two nights and got to do a gym class in her incredible gym 😍 on Friday when I arrived, and we had a walk on Sunday morning before I drove home. So cozy! It is valuable to have people in your life who ”pull in the same direction” and speak the same language ♥️

So, with my head full of thoughts, inspiration and ideas, I have landed here at home and felt I had to share some of the things that is spinning in my head! The next event in sight (which I know about right now) is The Sugar Free day – October 12. Save the date! It will for sure be online this year as well, and there you can find a lot of inspiration and community!

Häromdagen skrev jag med min PT och berättade om mina tankar omkring året som gått sen jag började träna tillsammans med henne, och hon skrev tillbaka och avslutade med ”Du har verkligen blivit ”en som tränar”!!!” Jag blev så glad! Att återigen få vara ”en som tränar” har gjort stor skillnad i mitt liv, och min PT, Matilda Brasar på MBhälsa, har varit en stor del och väldigt viktig för mig på resan!

Under min resa i tillfrisknande har ju fortsatt hålla en hälsosam vikt, bara lite i överkant, men har inte haft fokus på det, utan på att vara sockerfri och ha en god psykisk hälsa, och det har varit magiskt för mig att ha samma klädstorlek och samma kläder år ut och år in, för i mitt aktiva beroende kunde klädstorlekarna skilja sig från 36 till 48 på ett år, och åt andra hållet året efter. Att. vara trygg i maten och tillfrisknandet är fantastiskt!

Men någonstans har det ändå funnits en önskan att gå ner ytterligare några kilon, men framför allt har min längtan varit att få känna mig STARK, att få muskler och känna att jag även fysiskt är i min kraft. Efter att ha lyssnat på Ketopodden under en längre tid tog jag tag i saken och kontaktade Matilda eftersom jag förstått att hon erbjöd PT-online tjänster. För mig är det viktigt att min Personliga Tränare förstår min livsstil, och att det inte bara är maten jag äter (animal based keto) utan hur jag lever mitt liv. Jag förstod också att Matilda har en del kunskap om Sockerberoende och jag tyckte mig förstå att hon är ödmjuk nog att lyssna om jag skulle ha åsikter, invändningar eller min träning på något sätt skulle hota min abstinens. För så kan det faktiskt bli!

Beroendesjukdomen brukar även kallas ”The disease of more”, och jag har en tendens att verkligen gå ALL IN i allt jag gör. Det skulle kunnat bli så att jag helt plötsligt siktade på att stå inoljad på en scen i minimal bikini och spände musklerna för att bli bedömd, men det är och var inte det jag ville från början, och den längtan har inte väckts i mig (ännu 😅)! Dessutom har jag ett lite trassligt förflutet i förhållande till träning där jag under många år tränade för någon annans skull och hade ångestattacker (som mina föräldrar trodde var ansträngningsastma) där jag grät och inte kunde andas, på grund av att jag hela tiden kom efter och inte kunde prestera (i mina ögon) lika bra som de andra i gruppen. Jag blev jämförd med de andra av min tränare, och kom även där alltid till korta, jag var aldrig riktigt bra nog, höll aldrig måttet helt, kunde alltid ha gjort lite bättre….ja, du fattar.

MEN jag har också erfarenhet av att må RIKTIGT bra av att träna, när jag gjort det på egen hand och ensam. Att jogga/springa och få en runners high, att må gott efter en lång simtur eller njuta fullt ut när kroppen jobbar på cykeln kan vara helt magiskt! Och jag tror att det var det där längtet som gjorde att jag tog det slutliga steget. Längtet efter att verkligen få njuta av mitt tempel, min kropp!

Så, det senaste året har verkligen varit en resa! Från att med ett set på 1 kg hantlar, 4 kg kettlebell, en stepbräda och ett lätt gummiband som sällskap på skakiga ben ta mig igenom pass efter pass, till att sakta avancera till att kunna lyfta upp mot 30 kg på stången när jag gör benpass känns helt fantastiskt! Jag kan se och känna att jag fått muskler, och även om jag är mitt i livet och andra dela på min kropp talar om för mig att jag börjar bli äldre (det börjar hänga nåt konstigt under hakan 🤣), så NJUTER jag av att känna mig stark, frisk och i min kraft! Jag har till och med börjar jogga lite smått, och det trodde jag inte skulle hända när jag började för ett år sedan!

Under resans gång har jag haft dagar som jag gråtit en skvätt när jag tränat för att jag känt mig så dålig och för att kraften inte funnits där som jag velat, men tack vare att min PT kunnat ta emot min frustration (och SORG, faktiskt) och jag har vågat och kunnat dela om det med henne, så har jag kunnat fortsätta, annars kunde det ha fått mig att sluta. Därför är jag glad, tacksam och stolt över att ha utvecklats och vågat fullfölja en av mina drömmar!

Jag avslutar med meddelandet jag fick från min PT. Jag går fortfarande omkring och smakar på orden ”en som tränar” och låter det kännas gott i mig: ”

……”Du har blivit så stark under året som gått, det har hänt massor. Att gå från otränad ger många, stora och snabba resultat. De kommer inte vara lika lätta att se nu, så fokusera mer på att bibehålla det fantastiska du gjort……….. Det är så himla roligt att du vill utöka gymmet. Du har verkligen blivit ”en som tränar”!!!!”