Min vardag

Min resa till Schweiz! My journey to Switzerland!

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇸🇪 Svenska

I skrivande stund är jag och maken nere i Schweiz för att hälsa på en bekant som vi lärt känna då Anderas (maken) bestämde sig för att korsa in en ny ras i vår mjölkkobesättning, som ger både mjölk och bra avkastning på mindre mängd kraftfoder, samtidigt som de också är bra köttdjur. Nämligen rasen Fleckvieh.

Om en jämför rasen Fleckvieh med våra traditionella raser SRB (Svensk Rödbrokig Boskap) och SLB (Svensk Låglands Boskap) är de rundare, kraftigare och har ett lugnt, tålmodigt sinnelag. De är dessutom väldigt bra på att beta, vilket märktes hos oss sommaren 2018 då det var torka och betena var katastrofala. Fleckviehdjuren kom hem från betet och var lika runda och fina, eftersom de äter både buskar, sly och annat de kommer åt, medan de andra av SRB och SLB raserna inte var en vacker syn, och vi hade inte foder att ge dem. Fleckvieh är vana att gå på fäbodarna här nere i Schweiz, och de anlagen märks!

Anledningen till att det är bra att djuren äter mindre mängd kraftfoder är att köttet som vi sedan äter får en hög mängd omega 6, och en obalans i ratiot mellan omega 6 och 3 driver inflammationer i kroppen och kan bidra till flera olika livsstilssjukdomar. (Därför är det också bra, och nästan alltid nödvändigt, att äta omega 3 från vildfångad fisk, men det är ett annat inlägg!) Många mjölkbönder använder kraftfoder som är baserat på soja, vilken tyvärr ofta odlas på marker där det tidigare växt regnskog, men som skövlats till förmån för sojaproduktion, som inte bara går till kraftfoder, utan även till den ökade efterfrågan på veganska produkter (sojakorv, sojafärs, tofu osv) Det känns inte så djurvänligt att skövla regnskog för att kunna äta växtbaserat, med tanke på att jordklotets lungor förstörs när ekosystemet i regnskogen försvinner allt mer.

Därför är jag oerhört glad att vi på vår gård valt att köpa svenskproducerat foder (iofs baserat på raps, vilket också innehåller mycket omega 6, men i mitt tycke är ett betydligt bättre alternativ) som inte bidrar till skövling, och även kan dra ner på användandet av kraftfoder tack vare att vi hittat en ras som är närmare de äldre raserna som kan tillgodogöra sig betet och grovfodret (ensilaget) de får bättre än andra raser. Det känns det som att vi verkligen är på väg åt rätt håll!

Genom det projekt vi deltar igenom Arla, dit vi levererar) om Regenerativt Jordbruk, hoppas jag att mjölkproduktionen ska bli alltmer miljöanpassad och att vi genom kunskap kan få konsumenterna att förstå att vi behöver äta kött, och att det inte är korna som är bovarna i miljöfrågan. Betande nötkreatur bidrar till att gräset växer och binder kol (från koldioxid i luften) i fotosyntesprocessen och den processen kan i Sverige pågå i ca 6 månader varje år. Om du odlar spannmål (monokultur) har du bara en gröda på ett och samma fält (eventuellt någon form av insådd) och fotosyntesen och kolbindandet pågår i max 2 – 3 månader. Därför är det viktigt för miljön med betande kor! Väljer du istället att äta växtbaserat (havre, soja, bönor, linser mm) bidrar du till en monokultur som faktiskt dödar den biologiska mångfalden och bidrar till att kolet inte binds tillbaka till marken.

I många år, när jag lärde mig om kostens betydelse och hur sammansättningen av det vi stoppar i oss är av största vikt, bar jag på en otrolig skam eftersom jag upplevde att vi bönder utmålades som de största miljöbovarna i universum. När det dessutom började skrivas om korna som en enorm källa till utsläpp av koldioxid och som en av de värre miljökatastrofer som finns kändes det inte roligt alls. Jag har alltid månat om miljön och varit noga med att bidra på det sätt jag kan för att sätta så små avtryck som möjligt (i miljön) efter mig på min plats på jorden. När jag förstod det jag skriver om ovan var det en enorm lättnad för mig!

Dessutom är det så att djur som blir till kött eller som producerar mjölk betar på marker (kan i alla fall göra det) där det inte finns möjlighet att odla spannmål eller andra grödor, eftersom det inte går att köra stora maskiner där. Betesdjuren konkurrerar inte om markerna där det odlas växtbaserad mat.

Att det skulle bidra till mindre dödande av djur att äta växtbaserat stämmer inte heller, eftersom den kemiska bekämpningen som görs på många fält där det odlas mat gör att både markerna och alla djur, från små kryp upp till möss, råttor, harar och i förlängningen fågelliv och annat, som lever på de markerna försvinner. Även om det odlas ekologiskt gör en monokultur att många arter dör ut, och ekosystemet rubbas.

Visste du att i betande mulars marker, som ängar och strandhagar, finns lika många växt, – och djurarter som i regnskogen. De arterna är beroende av att klövar och mular beträder och betar de områden där de växer. Visserligen är nötkreaturen större, men det är mindre dödande av djur om du slaktar en ko som betar hela sommaren och äter grovfoder (ensilage) hela vintern, än om du äter en kost som endast är baserat på växter.

Tittar vi sedan på näringsupptaget och biotillgängligheten och jämför mellan animaliskt och växtbaserat kan vi också se att de mängderna av växtbaserat en behöver äta för att tillnärmelsevis komma upp i rekommenderade mängder av nutrienter är enorma, och att kroppen ibland inte ens kan ta upp den eftersom de inte är biotillgängliga (kommer i fel form). Däremot behövs en ganska liten mängd animaliskt, framför allt om en äter organ som lever och hjärta, snabbt kommer upp i rekommenderade mängder och att kroppen kan tillgodogöra sig och ”packa upp” näringen eftersom den är biotillgänglig på ett helt annat sätt.

Genom att jobba mer mot ett Regenerativt Jordbruk kan vi inte bara lämna markerna som vi började bruka, vi kan bygga upp dem, och lämna dem till nästa generation med ett rikare djurliv både under och ovan jord. På de år min man har brukat marken på vår gård har djurlivet på markerna blommat upp och vi ser att det finns fler fjärilar, humlor och andra kryp som i sin tur gjort att det kommit flerfåglar av olika arter till oss.

I och med det Regenerativa projektet har vi flera förändringar planerade i den dagliga driften, som ska bidra till att mark och djurlivet blomstrar ännu mer. Förra året sådde vi en två meter bred kantzon på alla de gärden vi brukar, bestående av solrosor, bovete, ringblommor, blodklöver, honungsfaselia, blåklint och andra arter som gynnar allt från insekter till fåglar.

Visserligen är vi inte ekologiska, men är det något jag har lärt mig på min livsresa är att svart/vitt inte fungerar. Vi gör det vi kan för att hjälpa och bygga upp den jord vi brukar, och jag vet att den här resan har inspirerat till att ta fler steg.

De bönder vi mött har varit i stort sett jämngamla med oss, och ser samma utveckling i samhället som vi gör (propaganda som bygger på okunskap om hur vikten för ekologisk mångfald, biodiversitet och jordhälsa, kombinerat med okunskap om hur nutrienter tas upp ur kosten och vad som krävs för en fungerande hjärna och kropp), och samtidigt som det är ledsamt och skrämmande hur denna propaganda sprider sig som en löpeld, är det också fantastiskt roligt och inspirerande att träffa engagerade, passionerade människor och verkligen LÄRA sig om en ny kultur.

Personligen har jag kämpat lite med att balansera maten eftersom jag inte själv fullt ut kunnat styra hur maten tillagats, men jag har förberett min hemkomst och vet hur jag ska hitta balansen igen, så jag tyar med mig en känsla av att kunna fortsätta stötta min man i det viktiga arbete han gör, och en önskan om att kunna vara lite mer del av det igen i framtiden.

Phu! Det här blev ett långt inlägg, men det känns så viktigt att dela den här kunskapen med andra! Hoppas ni har hittat något ni kan ta till er! 💖

🇬🇧 English

As I am writing, me and m husband are down in Switzerland to visit an acquaintance we got to know when Anderas (the husband) decided to cross a new breed into our dairy cow herd, which gives both milk and a good yield on a small amount of concentrate, while they are also good meat animals. Namely the Fleckvieh breed.

If one compares the Fleckvieh breed with our traditional breeds SRB (Swedish Red Pied Cattle) and SLB (Swedish Lowland Cattle), they are rounder, stronger and have a calm, patient disposition. They are also very good at grazing, which we noticed in the summer of 2018 when there was a drought and the grazing was disastrous. The Fleckvieh animals came home from the pasture and were just as round and fine, as they eat both bushes, slough and anything else they can get their hands on, while the other SRB and SLB breeds were not a pretty sight, and we had no feed to give them. Fleckvieh are used to going to the shacks down here in Switzerland, and that attitude shows!

Maken och jag fick verkligen en upplevelse!
Fleckwieh
En av dagens alla vinnare 🥇
Braunwieh 💖💖

Onsdagen 22 juni 2022 Framtidsfunderingar

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Om bara en liten stund ska jag koppla upp mig på ett webinar och lära mig mer om Belöningsbaserad Hästträning. Känns som att jag behöver det för att hjälpa mig och Danone framåt. Jag vet inte hur många gånger jag har bestämt mig för att sälja henne under det här året hon varit här hos mig, men det landar ändå alltid i att problemet ligger hos mig, och jag pendlar mellan att tycka att jag är en usel ryttare som har förstört henne fullkomligt till att tänka att jag banne mig ska klara av detta! Problemet ÄR ju inte Danone, det är att jag är rädd att skada mig, och ju äldre jag blir, desto mer medveten är jag om vad som kan hända, och att jag inte är riktigt lika flexibel och mjuk i kroppen som när jag började rida när jag var 7 år och flängde runt som ett torrt skinn på min lilla shettis Misty.

Det ska i alla fall bli intressant och spännande, och jag hoppas att det ska ge inspiration att fortsätta utvecklas tillsammans med Danone, min ”lilla” älskling. Alvina och jag tog en ridtur tillsammans förut, och det är SÅ roligt att vi kan ha det här intresset tillsammans och dela den här upplevelsen. Rita var piggelin som vanligt, och Alvina är ju hur cool som helst med det, men jag är inte lika cool när Danone står på frambenen i galoppen och skuttar som en hare mellan allt hon tycker är farligt!! Alvina menade att Danone säkert bara var glad och tyckte det var härligt att komma ut. Önskar jag kunde tänka lika positivt och skratta lite åt min tokiga ponny, det skulle ju bli lättare då!

Funderingar omkring Gräsbeteskött och Regenerativt jordbruk

Har under dagen varit i kontakt med människor som på olika sätt producerar och säljer gräsbeteskött. Jag har ju varit intresserad av det länge och tjatat på Andreas att vi skulle satsa på det eftersom det blir bättre kött (marmorerat med bra fett) och inte innehåller lika stor mängd omega 6 som kött från djur som ätit kraftfoder hela livet. En hög halt av omega 6 i kosten för oss människor kan driva på ”tysta inflammationer” i kroppen, och försämra både fysisk och psykisk hälsa avsevärt. Förutom i kött från djur som ätit massor av spannmål (kraftfoder), finns omega 6 i tex rapsolja, nötter, fröer, solrosolja mm. Själv väljer jag bort de livsmedlen och tar jag animalisk omega 3 (ArcticMed, där jag även är återförsäljare) för att hjälpa upp balansen och ser till att äta smör, kallpressad oliv, – och kokosolja, och MCT-olja för att få i mig rätt sorts fetter. MCT är ju även bra för de som är sjuka i Alzheimers, och de som vill förebygga det samma, och det vill jag. Med tanke på hur lika min pappa jag är och hur hans sjukdom påverkar oss alla, vill jag göra allt jag kan för att förebygga att utveckla den sjukdomen.

Träff med Regeneraiva Arlabönder

Men nu kom jag bort från ämnet! När vi var på träff med de andra bönderna från Arla som också är med i det regenerativa projektet förra veckan, Andreas och jag, var vi även på studiebesök på en gård som hade uppfödning av en fin besättning Angus, där de bedrev regenerativt jordbruk och producerade gräsbeteskött. På kvällen och på väg hem pratade vi åter igen om detta att producera bra mat, i samklang med naturen, och att faktiskt liksom ”laga” naturen med hjälp av det jordbruk vi bedriver, och jag framhöll återigen hur gärna jag skulle vilja producera gräsbeteskött, eftersom det också ligger helt i linje med min kunskap om den mat som är bäst för oss människor att äta, med bra omega 3 och 6 balans, animaliskt protein som är rent biokemiskt lättare för oss att ta upp eftersom våra gener och celler tar åt sig och kan ”packa upp” näringen från animalier lättare och bättre än om vi bara skulle käka grönsaker. Dessutom finns alla vitaminer och mineraler i större mängd i tex inälvsmat. Det finns massor av forskning, bilder och tabeller på det, kanske jag borde börja spara på sånt….

Gräsbeteskött från Strandbergs Lantbruk?

I vilket fall beslutade vi (jag) oss för att kastrera 10-13 av tjurkalvarna och planera för att föda upp dem regenerativt och som gräsbeteskött. Det kommer ta ca 2 år från nu att stå med färdiga köttlådor, om det är så vi kommer sälja köttet, vi får se. I alla fall läste jag igenom kraven på producenter som en av de ”stora” förmedlarna av sånt kött har, och fick svar på min största fundering, nämligen detta att vi ger våra kalvar kraftfoder från ca 8 veckors ålder eftersom de avvänjs från mjölken då, men behöver protein och andra näringsämnen för att växa bra och må väl. Men i sina krav skrev just dessa producenter/handlare att djur från mjölkbesättningar får äta kraftfoder upp till dess att de väger 200 kg. Det löste en del av mina funderingar! Djurens välfärd måste komma först, de ska må bra och de ska ha den näring och omsorg de behöver, framför allt om vi avser att faktiskt äta upp dem sedan, då ska de verkligen ha det bra under tiden!!

Pusselbitar som faller på plats, sockerberoende och lantbruk

För mig är det här pusselbitar som faller på plats. Mitt tillfrisknande från sockerberoende, behovet av mat av riktigt god kvalitet, mitt sätt att leva och verka som både sockerberoendeterapeut och lantbrukare i samklang med djur och natur känns som att komma hem.

Jag ser att jag kommer behöva släppa många olika delar av allt jag faktiskt håller på med; YouTube kanalen, två Instagramkonton, två FB-konton, terapeutjobbet….. Allt kommer vägas på guldvåg, och jag är superrädd att ”glömma bort” att jag är sockerberoende och har en sjukdom att ta hand om, om jag endast engagerar mig i lantbruket, så jag behöver verkligen ta medvetna beslut! Men magkänslan är god! Kanske är det en fingervisning om att jag är i samklang men vad det än är som styr Universum?

Onsdag 20 december 2021

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Fortfarande mörkt ute och brorsonen, sonen och yngsta dottern sover ännu. Har vinkat av äldsta dottern som åkte på jobb och ska vidare till sitt egna boende för att träffa vänner och fira nyår. Andreas tog kalvarna i morse så jag kunde vara kvar inne hos brorsonen ifall han skulle vakna, men han ringde in och bad mig komma ut senare för det är en ko som lagt sig och inte kommer upp. Hon har en läckande spene som det troligen kommit in kolibakterier i, och då blir de supersjuka, superfort, så det blir till att ringa veterinär idag. Det är i alla fall inte juldag, annandag eller nyårsdag, annars brukar det vara något av det när djuren blir sjuka så det blir svindyrt! Iofs har inte alla helger passerat ännu, så jag ska väl inte ropa hej 😅

Igår fick jag tag på de förra ägarna till Rita och Danone (min blandras”ponny”) och kollade av med dem hur de brukar reagera på fyrverkerier och smällare. Har fått svar från båda att de inte brukar bry sig, och det känns skönt. Jag vet ju att Oskadis knappt vickar på öronen, så med henne är det lugnt. Om jag täcker fönstret, drar på radion och stänger så att Danone inte kan gå ut så borde det gå bra. Det låter ju som bra förutsättningar i alla fall, så ingen av dem behöver lugnande eller så. Sedan får jag ju gå ner och kolla till dem under tiden så klart. Insåg just att mina planer på att sova över tolvslaget inte går att genomföra…..

Jag mår inte bra av att vara uppe sent. Jag har inga problem med att gå upp tidigt, men om jag är vaken efter 23 håller jag på att gå sönder någon dag efteråt, så på nyår slits jag alltid mellan önskan att vara uppe över 12-slaget för barnens skull, eller min egen hälsa. Vi brukar vara vakna till typ 5 minuter över 12, och sedan faller vi i säng. Mycket på grund av att vi ska upp till djuren även dagen därpå så klart. Ofta kan jag få cravings och ”vobbla” med maten (inte äta det som är mest optimalt för min hjärna och hälsa) när jag blir trött, och det kan vara riktigt farligt. Beroendesjukdomen är inte att leka med, det har jag fått erfara många gånger både genom egen erfarenhet och genom mina klienter.

Idag är i alla fall maten planerad; vi ska prova fonduegrytan Andreas fick i julklapp! Fläskbuljongen och fläskstek tog jag upp igår och ska åka ner till ICA Thyergs (världens bästa affär) sedan och köpa squash så vi kan steka det tillsammans med tomater och lök. Till det gör jag en dragonkryddad smörmajo tänkte jag. frukosten fick bli en burk makrill idag, och middag/kvällsmat blir ett Bulletproof så att jag vet att jag fått i mig nog med fett.

För övrigt blir det nog ganska soft idag också. Brorsonen ska vidare till min storebror, och jag har inget kontorsjobb inplanerat så det är rutiner med djuren som står på schemat. Som vanligt får jag se ikväll vad det blev av dagen 🙂

Förälder och sockerberoende

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Ingen har väl undgått att min bok ”Små Sockerbomber och Vuxna Barn” nu har kommit ut 🙂 Jag är glad och stolt, och hoppas verkligen att den kan komma till nytta för andra!

I samband med boksläppet har även antalet deltagare min min Facebook grupp ”Små Sockerbomber” ökat, och det är jätteroligt! Min önskan med den gruppen är att vi som föräldrar ska kunna stötta varandra i alla lägen, med allt från recepttips och diskussioner om olika kosttillskott till hur jag är i mitt föräldraskap. Hur sätter jag gränser, vilka gränser har jag, och hur handskas jag med min rädsla för att mina barn kan ha ärvt min sjukdom? Allt detta, och mycket mer, vill jag ska rymmas i gruppen på Facebook, och därför bjöd jag under veckan in till en gratis Stödgrupp via zoom. Vi möttes första gången igår (tisdag 9:e november), och frånsett att Facebook gjort något tok så att jag fick hålla igång två timmar istället för en, så kändes det som en lyckad kväll! Jag är så glad över de föräldrar som kom in på mötet, och som ärligt och modigt delade med sig! Jag hoppas att deltagarna kände sig lika peppade och upplyfta efteråt som jag gjorde!

Något av det vi pratade om är rädslan för att våra barn ska ha ärvt sockerberoendet. Beroendejukdomen är ärftlig, och socker/mjöl och snabba kolhydrater är inkörsporten till andra beroenden då den tidigt stimulerar belöningscentrat i hjärnan och på så sätt ”bygger om” så att andra beroenden som tobak, alkohol, spel/skärm och senare även tyngre droger snabbare etableras. I skenet av detta är det inte så svårt att förstå rädslan som flera av oss sockerberoende föräldrar bär på, och den rädslan tror jag att det är otroligt viktigt att prata om!

Den rädslan tror jag också är det som på något sätt skiljer oss sockerberoende föräldrar från andra, och många av oss sliter hårt med att hantera känslan av maktlöshet när vi gör allt vi kan för att hjälpa våra barn till en bra kost, men måste skicka dem till förskola och skola, där maten de serverar (på grund av okunskap) faktiskt kan vara direkt skadlig. Vi får höra att vi är överspända, rabiata och onormala som inte tycker att mellis ska bestå av smörgås, våfflor, sötad yoghurt eller kräm på pulverbas. Det är då vi behöver varandra! Stötta dem som vill slåss, finnas där för dem som inte orkar bråka och berätta att det är helt okej att vara ”good enough” som förälder, och i vissa fall ta reda på vad ”good enough” faktiskt är för just mig.

När vi avslutat kvällen igår och jag satt i bilen och åkt iväg på ett sent ”taxiuppdrag” reflekterade jag över min egen rädsla. Hur den ändrats genom åren och hur den ser olika ut i förhållande till barnen. Mina två äldsta barn är såpass stora nu att de kan tjäna egna pengar, och vad de köper för dem kan jag inte styra över. Det jag kan göra nu är att finnas till och vara där om de behöver mig på andra sätt. Jag påminner mig om att på samma sätt som maten bara är 10 % av tillfrisknandet från sockerberoende, är det bara 10 % av tillfrisknandet/livet för barnen också. Om jag lägger allt mitt fokus på att mina barn ska äta rätt och bra, så missar jag de andra 90 %, och det är bara där jag kan påverka och bygga i dag. De 90 % består av gemenskap (med mig, med syskon, med vänner och familjen i övrigt), av kunskap, om maten så klart men också om hur jag bygger och behåller och hanterar olika relationer, hur tar jag ansvar för mina känslor och mitt mående, och hur kan jag själv påverka det. Det finns SÅ mycket i de där 90 procenten att maten liksom ”försvinner”. Så när jag tittar tillbaka på min egen resa kan jag konstatera att rädslan omformats från att vara näst intill förlamande när barnen var riktigt små till en lugnare oro, som inte tär lika mycket på mig idag.

Fortfarande kan jag oroa mig lite mer för mitt yngsta barn ännu eftersom hon just klivit in förpuberteten för det händer så otroligt mycket i de där åren, men jag känner också en annan tillit till processen nu än vad jag gjorde förr, när jag kände att ansvaret för mina barn och att deras mående vilade så tungt på mina axlar att jag mentalt nästan dukade under i perioder. Då hade jag önskat mig en grupp som den vi träffades i igår kväll! Självklart inser jag att om något av mina barn utvecklar beroenden av alkohol och ännu tyngre droger, eller något annat som påverkar hela deras liv som beroendet gör, kommer det att vara outsägligt smärtsamt, och jag kommer få slita enormt för att behålla balansen, men när jag tittar på mina barn i dag, så inser jag att jag är på en annan plats, och det känns så skönt!

Jag hoppas som sagt att boken ska vara till hjälp och glädje för många, och att den kan ge lite av den stöttning och kunskap jag saknade i mitt tidiga tillfrisknande! Och om du vill är du varm välkommen in i Facebookgruppen (klicka på länken här) för att ta del av det som finns där!

Vill du beställa boken från mitt förlag, Vulkan, kostar den 238: – med frakt, och länken hittar du här.

Om du vill beställa boken med en personlig hälsning från mig kan du swisha 244: – (lite dyrare) 123 463 05 13 med din adress i meddelandefältet, och maila mig på strandbergannica@gmail.com så jag vet att du vill ha en bok (eftersom jag inte är inne och kollar mitt bankkonto så ofta 😉 )

Vi möter hösten

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sommaren verkar ha släppt greppet om gården och hösten har gjort storstilad entré med kallare luft och plötsligt känns det lite stressigt att hinna med allt som ska ombesörjas innan vintern tar över. Blommor ska tas om hand, djur stallas in, honung ska lungas och bina ska matas medan kvällarna blir mörka och gryningen låter vänta på sig ända fram till efter klockan 6.

Visst är det mysigt att tända ljus och boa in sig, men personligen får jag lite obehagskänslor när ljuset försvinner om kvällarna. Jag tycker om att vi har årstider, men vintern, och framför allt januari och februari, är månader som jag bara ”måste ta mig igenom” för att jag inte har något annat val. Så länge det är ljust är det inga problem att stiga upp strax före fem på morgonen, men i takt med att mörkret tar över, desto tuffare blir det. Dessutom känns soffhörnet med hundarna i knät, en kopp the och en bok mer frestande än att hålla på ute om kvällarna just nu än att hålla på ute 😅

Jag påminner mig om att vi har mycket att vara tacksamma över! Att vi har möjlighet att leva det liv vi lever och för det vi håller på att utveckla framåt med ny ladugård och annat spännande som är på gång! Jag har ju även förmånen att kunna vara hemma både när barnen går till skolan och när de kommer hem, även om det just nu kanske uppskattas lika mycket som när de var yngre. Svårt att fatta att yngsta barnet fyller 12 i december, eftersom jag själv och Andreas fortfarande inte är äldre än 25 😜

Dagen idag startade jag upp med att skotta ur ett par kalvboxar och göra rent hos ankor och ”finhöns” här uppe vid boningshuset. Ska försöka hinna med en kortare hundpromenad tillsammans med vår islandshäst, Oskadis, innan det är dags för lunch och några timmar på kontoret. sedan siktar vi på en tur till den fantastiska lanthandeln vi har för att fylla på i kyl och skafferi som tycks gapa tomma hela tiden, och kvällen blir nog vigd åt stallet och en ridtur om tiden tillåter.

Nåja. Livet fortsätter och dagarna flyger fram. Med närvaro i stunden kommer mars snart att stå för dörren igen, och varje dag fram till dess har jag möjlighet att njuta av livet på vår gård. Jag är så otroligt lyckligt lottad!