Sitter just nu på ett mysigt pensionat nere i Skåne, närmare bestämt i Mölle på Strandgården, och har avnjutit en riktigt god frukost. Jag är så glad att det känns lugnt och tryggt med maten, och att det som bjuds passar mig. Vi gjorde en bokning på ett annans ställe först, och skrev på skämt i bokningen att vi ville ha riktigt smör till frukost, och det visade sig att vi fått tag på ett veganskt ställe, så vi avbokade raskt och hamnade här, där det serverades närproducerade ägg, tomat och gurka, riktigt Bregott och bacon, omelett och annat som maken intog med stor aptit. ”Hotellfrukost” är ju liksom ett begrepp för sig själv, och pensionatsfrukost låg inte alls efter! Fem av fem på den, och min trygghet är säkrad 👍🏼

Anledningen till resan är att min man köpt en nu honungsslunga som vi åkt ner hit för att hämta. Vi var och hämtade upp den igår och passade på att investera i annat smått och gott också, som är kopplat till biodlingen.

Det här med att vara en del av biodling och mjölkproduktion är ett ”issue” för mig. Jag brukar aldrig rekommendera mjölkprodukter när jag gör matplaner, och att stå och sälja honung på REKO-ringen i Arvika kan få mig att känna mig som en drugdealer. Men jag behöver fokusera på att det inte är slutprodukterna, honung och mjölk, som spelar roll i detta. Bin, ja alla pollinerare, är så otroligt viktiga för att någon över huvud taget ska få mat på bordet. I vissa delar av världen måste de numer köra runt bikupor på lastbilar för att de ska kunna få sina odlingar pollinerade, och för mig är det ett skrämmande faktum! Om geneme människa visste hur skört vårt ekosystem är och att vår överlevnad kan hänga på att en viss typ av insekter överlever kanske det skulle finnas fler som visade intresse för hur vi tar hand om vår värld.

Dessutom kan jag får ståpäls av vördnad när jag står vid en bikupa och ser hur de jobbar och sliter och hur hela deras samhälle är uppbyggt och fungerar. (Sådana gånger är jag fullt på det klara med varför folk väljer att bli veganer, även om det är inte min väg.) Att se hur de kommer inflygande, fullastade av pollen och klättrar in i kupan och talar om för de andra var det finns mer, lastar av och vänder ut igen för ännu en flygning är fascinerande på ett sätt som gör att jag med lätthet kan säga att jag tror på att det finns nåt i universum som har en otroligt mycket högre intelligens än min!

Korna å sin sida är ju också ovärderliga i sitt bidrag till mångfalden. Betesdjur är helt avgörande för vissa delar av den biologiska mångfalden. Många växter och insekter lever och växer endast där det finns betande mular, och det i sin tur gör ju att det lockar vissa fågelarter som överlever tack vare bytesdjuren, och så vidare i den långa kedja eller ibland cirkel, som ett ekosystem består av.

För mig var det de här bitarna som gjorde att jag tillslut me gott samvete kunde fortsätta att leva på gården som jag och min man och våra barn gör. Jag våndades oerhört mycket och länge efter jag kom in in intillfrisknande, över att vara med och bidra till att producera mat som jag faktiskt inte kan äta. Men när jag vridit och vänt på det lite så landade det trots allt i mig på ett bra sätt. Jag har fortfarande saker jag processar i förhållande till detta, men i grunden känner jag att det är en del av mitt tillfrisknande och en stor del av min Högre Kraft att få leva och verka på det sätt jag nu gör.

Att hålla ett litet frö i handen, titta på det och veta att det kommer bli en grönsak, en blomma eller ett träd av något slag kan få mig att tappa andan! Hur vet det där lilla fröet vad det ska bli? Vem har bestämt det, och ”berättat” att det ska vara så? Det är inga frågor jag har svar på alls, men som jag tycker är oerhört mäktigt. Och att jag kan få vara med och ta del av och skapa förutsättningar för att att fröet ska växa och frodas och utvecklas till det som det är ämnat för får mig att dra paralleller till mitt arbete som sockerberoendeterapeut, för det är samma sak jag gör där. Att få vara del av och skapa förutsättningar för att att de oblommade blommor som kommer till mig får börja växa och slå ut i full blom, det är inget annat än ren magi!

Med risk för att låta allt för fanatisk eller religiös önskar jag er alla en riklig blomning, och må ni hitta jordmån att växa i! ❤️❤️

Jag vet att jag har skrivit om detta med rutiner förr, men det har väl med att göra just det som bilden ovanför visar, det liksom går i cykler, och just nu är jag inne i en period där jag ”älskar rutiner” 😉

Jag är ofta av eller på, och tycker det är svårt att hitta rutiner som håller i längden, eftersom jag har en benägenhet att ”overkill” saker, dvs jag gör för mycket, dyker ner i detaljer och målar in mig i hörn som blir allt för trånga, med hjälp av något jag kallar ”rutiner”, men som i själva fallet kan vara rigiditet och inflexibilitet.

När jag ska reda ut kaos jag skapat i olika delar av mitt liv går jag gärna till överdrift och rutar in hela livet i Excelarksformat, från det att jag slår upp ögonen på morgonen tills jag lägger mig på kvällen, vilket funkar i cirka fyra dagar innan jag får tuppjuck på alla regler jag satt upp för mig själv, och struntar i alla rutiner igen. Lite överdrivet, men ungefär så kan det se ut.

Jag är en människa som inte gillar raksträckor och som fått kämpa för att hålla i de rutiner som gör att jag håller mig kvar i tillfrisknande. Vissa saker, som till exempel att väga min mat, är något som vissa andra ser som något sjukt, som begränsar mig, medans jag känner en stor lättnad och en frihet från besatthet. I långa perioder väger jag inte min mat, men då finns i bakhuvudet en liten röst som ändå undrar om jag inte ska ta lite mer, eller lite mindre, eller om jag ändå inte skulle ta och…… och det funkar inte i längden, det är bara så.

I mina rutiner behöver ingå;

• En stund på morgonen för mig själv där jag ser över vad jag behöver göra under dagen för att hålla mig i tillfrisknande och ”koppla upp på livet”.
• Gå på möten och ringa samtal till andra i tillfrisknande.
• En stund på kvällen för att gå igenom och utvärdera dagen; finns något som ligger och gnager? Behöver jag reda upp något dagen därpå? Vad är jag tacksam för? Finns det något jag kan göra annorlunda?
• Planera nästa dags mat.

Jag går inte på möten varje dag, men det ingår i mina veckorutiner, och är som att ta min medicin. Jag gillar att gå på mina möten, men ibland behöver jag påminna mig om att det är just medicin eftersom det är lätt att välja bort sådant som tar tid om vardagen blir lite stressig.

Under tiden jag tillfrisknat har mina rutiner ändrats, och jag kan numer inrätta rutinerna i mitt liv, istället för att vara rigid och fastna i detaljer.

Jag minns när vi skulle resa utomlands första gången i min nykterhet, och jag gick upp klockan tre på morgonen för att hinna med mina rutiner (då var det en lång lista). Jag låste in mig på toaletten för att inte väcka familjen, och resten av dagen var jag helt slut eftersom jag stigit upp så tidigt, vilket i slutändan inte gynnade familjen det minsta. I och för sig var jag fortsatt fri från mjöl och socker, men så mycket mer än så var det inte.

Idag kan jag välja att stiga upp lite tidigare, medvetet korta ner min rutin, och göra den anpassad efter familjen, i vetskap om att jag kommer ha utrymme för att göra det mer grundligt de andra dagarna. Det är en balansgång på frihetslinan, eftersom jag gärna börjar hoppa rep med sagda lina och ignorera det faktum att vissa saker behöver jag faktiskt göra för att ens hålla mig kvar i livet på livets villkor.

Så länge rutinerna ger mig frihet vet jag att de hjälper mig. Men när de börjar kväva mig, ruta in hela livet och får mig att känna mig överväldigad behöver jag ta ett steg tillbaka och kolla efter om jag har rutat in livet för hårt, eller om min sjukdom pratar skit och talar om för mig att ”detta med rutiner är ju bara begränsande”. Såna gånger är mina samtal med andra i tillfrisknande en gåva, för att kunna göra en reality check: är det jag eller sjukdomen som tänker?

Till att börja med var det svårt att hitta rutiner som passade mig och det var jobbigt att få dem integrerade i resten av livet, men numer är de en del av min vardag, och tack vare det HAR jag ett liv att leva. Som ni förstått behöver jag, allt som oftast, påminna mig om varför jag har dessa rutiner, och jag behöver se över dem då och då, men summan av kardemumman blir trots allt att de ger mig en frihet och en möjlighet att leva livet levande, vilket gör att det är SÅ värt att fortsätta! <3<3