Igår morse var jag med min äldsta dotter då hon körde upp för B-körkort, och jag tror aldrig förr jag varit så nervös å någon annans vägnar! När jag satt på parkeringen och väntade på att hon skulle komma tillbaka kändes det som en myggsvärm i magen och jag kunde inte koncentrera mig på någonting. När de väl kom tillbaka och satt kvar i bilen hon kört upp i ville jag bara springa fram, slita upp dörren och fråga hur det gått, men som den städade tillbakadragna människa jag är 😉 satt jag kvar och inväntade besked. Att se dottern kliva ut ur bilen med ett leende som höll på att klyva hennes huvud på mitten var en sån obeskrivlig glädje och jag är så glad för hennes skull, hon har gjort ett vansinnigt starkt jobb, för hon började övningsköra först i mars i år!

På väg hem insåg jag dock att våra ”bilsamtal” troligen kommer bli färre…. vilket jag tycker är väldigt tråkigt. De bästa tillfällena för samtal, om ALLT upplever jag, är just i bilen, när ingen behöver sitta och titta på den andre eller har möjlighet att fly någon stans. Jag tycker att vi alltid stått nära varandra, men en del av vår relation har ju byggts upp i alla samtal då jag skjutsat, hämtat eller då hon varit med och uträttat ärenden. Men nu kliver vi alltså in i en ny fas i livet, för så fort vi kommit hem lämpade hon av mig och tog bilen ner till jobbet, helt på egen hand!!! En av de märkligaste saker jag upplevt som förälder, på riktigt! Och då har hon ändå flyttat hemifrån (fast är hemma på lov) och har pojkvän i vars familj hon trivs och gärna stannar kvar hos. De senaste årer har den där klyschan att ”vi bara har våra barn till låns” sjunkit in allt mer, och jag kan se hur min mamma måste ha saknat mig under perioder av livet.

Samtidigt inser jag med ännu större kraft att jag har en stor uppgift att fylla då jag ser till att ha en mening med livet, vid sidan av mina barn. De har varit centrum sedan de föddes, men jag behöver ha en mening när de inte behöver mig på samma sätt längre.

Men nu står midsommar inför dörren, och den, som alla andra högtider handlar till väldigt stor del om att äta. Själv ser jag fram emot att få äta god, drogfri mat, och att umgås med nära familj och vänner. Jag är så tacksam att jag gått igenom stadierna från ”jag får inte äta” till ”jag vill inte äta” och landat i att ”jag behöver inte äta” när det kommer till vissa livsmedel. Ibland kan jag behöva jobba lite för att få vara kvar där, men tack vare behandling och ett fantastiskt nätverk runtomkring mig fungerar det fint!

Det känns som att ju lugnare det är med maten, desto mer kan jag uppleva. Både i förhållande till mina barn, och i vardagen i övrigt, men också när vi träffas på kalas och vid andra tillfällen. Fokus ligger inte på vad, hur mycket eller om jag ska äta vissa livsmedel, även om jag ofta hamnar i köket så ar det i syfte att hjälpa till, och då blir det något helt annat för mig.

Jag ser i alla fall fram emot midsommar, och hoppas att jag på riktigt ska kunna blunda för alla skavanker i mitt ostädade hem och lita på att de som kommer hit vill träffas och umgås, och inte har en massa åsikter om mig och mitt sätt att (inte) städa!

Hoppas ni alla får den midsommar ni önskar er och om det är sinnesro med maten som står högst på listan hoppas jag det i allra högsta grad! GLAD MIDSOMMAR!! <3<3<3