Jag vet att jag har skrivit om detta med rutiner förr, men det har väl med att göra just det som bilden ovanför visar, det liksom går i cykler, och just nu är jag inne i en period där jag ”älskar rutiner” 😉

Jag är ofta av eller på, och tycker det är svårt att hitta rutiner som håller i längden, eftersom jag har en benägenhet att ”overkill” saker, dvs jag gör för mycket, dyker ner i detaljer och målar in mig i hörn som blir allt för trånga, med hjälp av något jag kallar ”rutiner”, men som i själva fallet kan vara rigiditet och inflexibilitet.

När jag ska reda ut kaos jag skapat i olika delar av mitt liv går jag gärna till överdrift och rutar in hela livet i Excelarksformat, från det att jag slår upp ögonen på morgonen tills jag lägger mig på kvällen, vilket funkar i cirka fyra dagar innan jag får tuppjuck på alla regler jag satt upp för mig själv, och struntar i alla rutiner igen. Lite överdrivet, men ungefär så kan det se ut.

Jag är en människa som inte gillar raksträckor och som fått kämpa för att hålla i de rutiner som gör att jag håller mig kvar i tillfrisknande. Vissa saker, som till exempel att väga min mat, är något som vissa andra ser som något sjukt, som begränsar mig, medans jag känner en stor lättnad och en frihet från besatthet. I långa perioder väger jag inte min mat, men då finns i bakhuvudet en liten röst som ändå undrar om jag inte ska ta lite mer, eller lite mindre, eller om jag ändå inte skulle ta och…… och det funkar inte i längden, det är bara så.

I mina rutiner behöver ingå;

• En stund på morgonen för mig själv där jag ser över vad jag behöver göra under dagen för att hålla mig i tillfrisknande och ”koppla upp på livet”.
• Gå på möten och ringa samtal till andra i tillfrisknande.
• En stund på kvällen för att gå igenom och utvärdera dagen; finns något som ligger och gnager? Behöver jag reda upp något dagen därpå? Vad är jag tacksam för? Finns det något jag kan göra annorlunda?
• Planera nästa dags mat.

Jag går inte på möten varje dag, men det ingår i mina veckorutiner, och är som att ta min medicin. Jag gillar att gå på mina möten, men ibland behöver jag påminna mig om att det är just medicin eftersom det är lätt att välja bort sådant som tar tid om vardagen blir lite stressig.

Under tiden jag tillfrisknat har mina rutiner ändrats, och jag kan numer inrätta rutinerna i mitt liv, istället för att vara rigid och fastna i detaljer.

Jag minns när vi skulle resa utomlands första gången i min nykterhet, och jag gick upp klockan tre på morgonen för att hinna med mina rutiner (då var det en lång lista). Jag låste in mig på toaletten för att inte väcka familjen, och resten av dagen var jag helt slut eftersom jag stigit upp så tidigt, vilket i slutändan inte gynnade familjen det minsta. I och för sig var jag fortsatt fri från mjöl och socker, men så mycket mer än så var det inte.

Idag kan jag välja att stiga upp lite tidigare, medvetet korta ner min rutin, och göra den anpassad efter familjen, i vetskap om att jag kommer ha utrymme för att göra det mer grundligt de andra dagarna. Det är en balansgång på frihetslinan, eftersom jag gärna börjar hoppa rep med sagda lina och ignorera det faktum att vissa saker behöver jag faktiskt göra för att ens hålla mig kvar i livet på livets villkor.

Så länge rutinerna ger mig frihet vet jag att de hjälper mig. Men när de börjar kväva mig, ruta in hela livet och får mig att känna mig överväldigad behöver jag ta ett steg tillbaka och kolla efter om jag har rutat in livet för hårt, eller om min sjukdom pratar skit och talar om för mig att ”detta med rutiner är ju bara begränsande”. Såna gånger är mina samtal med andra i tillfrisknande en gåva, för att kunna göra en reality check: är det jag eller sjukdomen som tänker?

Till att börja med var det svårt att hitta rutiner som passade mig och det var jobbigt att få dem integrerade i resten av livet, men numer är de en del av min vardag, och tack vare det HAR jag ett liv att leva. Som ni förstått behöver jag, allt som oftast, påminna mig om varför jag har dessa rutiner, och jag behöver se över dem då och då, men summan av kardemumman blir trots allt att de ger mig en frihet och en möjlighet att leva livet levande, vilket gör att det är SÅ värt att fortsätta! <3<3