I skrivande stund hör jag vacuumpumpen i lagårn surra och sitter här och funderar över mitt ”varför”. Vad är det jag vill förmedla? Vad är min drivkraft? Vem är jag? Vad är det jag vill?

Jag vet ju att tolvsteg är en passion för mig och att jag har kunskap om barn och socker, men det finns så många andra delar i mitt liv, som är viktiga för mig, men som inte får ta utrymme, som jag inte förmedlar. Om jag ska vara helt ärlig så är jag vansinnigt trött på att tjat om mat. I vartenda inlägg jag ser på Facebook, Instagram, Twitter och Linked in, så är det mattallrikar. Keto, LCHF, Carnivore, debatt om bra eller dålig mat, sockrade barn, osockrade barn osv osv. Jag har kunskap om maten och vad den gör med min kropp och jag är trygg i följande påståenden;

• Jag ska  inte äta socker och mjöl i någon form (nej, inte sötningsmedel eller olika nötmjöler heller.)
• Socker är skadligt för alla.
• Mjöl är skadligt för alla
• Socker och mjöl påverkar vår biokemi och kan leda till läckande tarm, autoimmuna sjukdomar, cancer, depression, utmattning, självmord och mycket, mycket mera.
• Jag är helt övertygad om att en kostomläggning skulle lösa så oerhört många fler samhällsproblem än vi kan tro.
• Beroendesjukdomen i alla dess former; droger/alkohol/socker och mjöl (allt som innefattas i begreppet ”Sockerberoende”), sex och relationer, shopping, spel mm är källan till oerhört mycket ondska och håller oss kvar i den rädsla som skapar ett ignorant, rädslostyrt samhälle, där extrema åsikter byggda på rädsla ta allt mer utrymme.

Det finns mycket mycket mer att säga om detta, men det som upptar mitt sinne just nu är faktiskt ”den andra delen” av mitt liv. Mitt liv som lantbrukare. Sommarens torka har lett till att vi kommer behöva göra stora förändringar i våra liv, och jag vet att det är förändringar som kommer påverka samhället i stort. Det är förändringar som kommer påverka oss som är sockerberoende och dem maten som vi behöver äta för att må bra. Det kommer snart inte finnas svenskproducerad mat i butikerna, och då kanske framförallt kött från nöt och gris. Foderpriserna stiger i höjden eftersom torkan har gjort att det inte finns råvara att göra foder av, vilket gör att billigt kött och mjölk från andra länder vinner marknad här i Sverige. Jag är mycket väl medveten om att (som jag fått höra som argument) människor i andra länder också lever och mår bra, och det är sant, men när jag vet hur den maten produceras med antibiotika i fodret, trånga utrymmen för djuren, inga krav på utevistelse ens under sommaren, inga möjligheter att få utföra instinktiva behov som att böka, sprätta eller mulla sig, då känner jag ändå att det svenskproducerade är viktigt för mig. Om jag nu behöver äta kött för att att må bra och hålla min sjukdom, Sockerberoende, under kontroll och läka kroppsligt och själsligt, då vill jag veta att djuren har haft det bra och är omskötta och har det så bra de bara kan medan de lever.

Det skrämmer mig att gemene man inte har insikt och kunskap om hur vår mat produceras, och är medvetna om att det enda vi kommer ha i hyllorna i butikerna om gränserna till Sverige stängs är socker och morötter…… Det är det enda som Sverige är självförsörjande på.

Jag vill berätta min historia, både som Sockerberoende och som lantbrukare, och ge en inblick i ett liv som jag inser att många inte ens ser skymten av. Det har gnagt mig en tid, att jag inte kunnat foga ihop dessa två delar av mitt liv. ”KoStina” är smeknamnet jag fått av en fantastisk vän som även är en stor del av mitt tillfrisknande från sockerberoende och min strävan att få jobba med att hjälpa andra tillfriskna.

Ja…..kanske det här blir det enda inlägget som ”KoStina”, men jag ville bara berätta, förmedla, att vi har ett viktigt uppdrag som konsumenter, och som sockerberoende, att välja svenskt.