Viktigt på riktigt, att vara starkskör

10 november, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Precis som jag är övertygad om att jag föddes med sjukdomen sockerberoende, är jag övertygad om att jag föddes med ett överaktiverat, om än lite skevt, samvete. Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar, och känt att jag ska hjälpa och ta hand om alla som kommer i min väg. Jag har fått lära mig att identifiera det som medberoende, och det klickar in bra på min personlighet 😉 Delvis tror jag att min uppväxt tillsammans med min lillebror som hade alla diagnoser från A till Ö, men landade i Aspergers Syndrom tillslut, har hjälpt mig utveckla en oerhörd känslighet att känna in och reagera på andra människor sinnesstämningar. Jag antar att jag är en Högkänslig Personlighet också, men har inte djupdykt i litteratur om detta, bara accepterat att det nog är så, och försökt hitta verktyg att hantera det med.

När jag fick mitt första barn tog mitt medberoende och min förmåga att anpassa mig till en annan individ ytterligare, enorma kliv upp på skalan, precis som det ska vara när man blir förälder. Men ibland kan jag tycka att det är tufft att ha ett Välutvecklat samvete, vara en Högsensitiv Personlighet och ha ett Medberoende i kombination med att vara Förälder….. Det har gjort att jag har svårt att sätta gränser, svårt att skilja på mina barns önskningar och verkliga behov, och vad som verkligen är viktigt, på riktigt. Ett sätt att hantera den förvirringen och rädslan det omedvetet skapade hos mig var fly på olika sätt, eller leta efter lösningen hos andra. Viljan att vara perfekt har fått mig att läsa böcker, söka bekräftelse hos andra och ta hjälp var jag än hittat den, utan att verkligen känna in vad det är JAG vill, och vad som är rätt för MIG.

Likadant är det med resten av livet. Jag läser en bok om hur fantastiskt det är med digitalisering och kastar mig huvudstupa in i att skapa konton på olika plattformar, lägga ut bilder, sitta och bläddra på alla olika sociala media och går så helt upp i detta att jag glömmer bort mig själv. Nästa dag läser jag en bok, eller på sociala media, om någon som växlat ner, tagit bort alla konton på sociala media, odlar sin egen mat, färgar sina egna tyger och syr sina egna kläder, och helt plötsligt känner jag hur fantastiskt det måste vara, så då måste jag ju avaktivera alla konton, sälja alla överblivna prylar och börja sticka ett par vantar! Phu! Ibland kan jag se att min man har liiiite svårt att hänga med i svängarna (för att inte tala om våra stackars barn), men han har börjat vänja sig efter 17 år, tror jag!

Nåja, det är kanske inte så illa som jag beskriver det, men ibland är det snudd på. I perioder är det jobbigt att vara som ett rö för vinden och inte ha förmåga att sålla bort. Att vilja alla väl, att vilja hjälpa, att vilja ta hand om djur och natur, att vilja, vilja, vilja, och att ha en massa styrka, men att vara skör i styrkan så att vissa dagar kan en enda liten sak som att behöva laga mat kan få en att känna sig alldeles överväldigad. Och dessa dagar är inte inplanerade i kalendern, de kommer ofta när jag har planerat något riktigt roligt (som att åka på kalas till en älskad moster <3), och inte har sållat bort eller ens ”fattat” att jag har både hundar, hästar, hamstrar, hönor, katter och en fantastisk familj som behöver sitt innan jag ska iväg och jobba en hel dag. Då blir det där roliga plötsligt för mycket, fastän hjärtat VILL.

Tänker så ofta att jag vill lägga undan alla sociala media klockan 18 på kvällen och istället läsa en bok, spela spel med mina barn eller kanske laga kläder eller träna hundarna, men blir ofta uppslukad av FB och Instagram, som ett sätt att slippa välja och falla huvudstupa in i nästa projekt, en sorts omedveten flykt från att ta ut riktning, fatta beslut och följa en väg jag inte kan se just nu.

Ibland tänker jag tanken att alla djur tar allt för mycket tid, jag ”borde” inte ha så många….men de är en stor del av min återhämtning och jordning. Att krypa upp i en fotölj och snart ha sällskap av en eller flera varma små kroppar i knäet eller strax intill är ren kärlek. Jag kan känna hur jag fylls av en enorm kärlek och ömhet inför livet, på samma sätt som när jag höll mina barn intill mig när de var små. Känslan av att sitta till häst och skritta fram i skogen medan hundarna springer bredvid är så fullkomlig tillfredsställelse av att få kunna ge dem detta och få avnjuta det tillsammans med dem, en otrolig tacksamhet! Att få se ansiktet på min yngsta när hon kommer och visar upp sin älskade hamster och med glädje och lysande ögon berättar om hur fantastisk hon är, är en gåva. Att veta att äldsta dotterns hamster ger sällskap, engagemang och att se kärleken till det lilla djuret och hennes katt är något jag inte vill vara utan.

Att vara starkskör är i sanning en gåva. Det ger förmågan att uppleva, känna, se och ta in på ett sätt som inte är alla förunnat, och jag känner att jag har fått lära mig att ta hand om den gåvan. I perioder är det svårt att acceptera hur det är, men när jag fått reflektera lite omkring det, som nu, så landar jag i att det är en gåva. Att det är det som ger mig förmågan att slutligen se vad som är ”viktigt, på riktigt”.

Här är hela jag

2 november, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag var liten var rosa, volanger, rosetter, prinsessor och krusiduller det bästa jag visste! Jag älskade det, och det var bara så. Och det fick vara så.

När jag blev äldre, och mitt sockerberoende tog över allt mer av mitt liv och min personlighet så tillät jag inte den delen av mig att leva kvar. Jag blev svart, murrig, med dova färger, och utvecklade ett förakt mot alla som sminkade sig och intresserade sig för kläder och mode. Värdsligt och ovärdigt, sa jag. (Surt, sa räven om rönnbären).

Många tjejer i min klass i högstadiet shoppade kläder och smink, och i hemlighet avundades jag dem. Jag ville vara som dem; trendiga, snygga och populära. Det var inte så att jag saknade vänner, jag hade världens finaste kompisar som jag hängde med i vått och torrt, men det där föraktet jag uttryckte bakom ryggen på ”innegänget” var ju avund, egentligen.

I mig fanns en längtan att uttrycka mig, att stråla, att få bekräftelse, att vara omtyckt och att få känna mig vacker. Jag tror att jag någonstans i mig var så rädd att inte hitta kläder som passade min kroppstyp, för så hade det varit sen jag var liten, att jag helt enkelt inte ens försökte. Senare i livet blev det ju faktiskt så att det enda jag kunde hitta i min storlek var handväskor och skor, men i högstadiet var det inte så, för det var då jag utvecklade min anorektiska sida. Jag hade kunnat hitta kläder som passade.

När jag sitter här och skriver så vet jag ju att jag hade kläder jag gillade, och som jag ville vara fin i, men jag kände mig inte fin, och i min värld var det inte ”tillåtet” för mig att köpa samma sorts kläder som ”innegänget” hade. ”Det duger åt mig” är ett uttryck som jag släpat med mig genom livet, och som gjort det svårt att blomstra många gånger.

När jag kom in i tillfrisknande mötte jag många som varit del av olika ”innegäng” och fick en inblick i hur det vara att bära den rustningen som försvar mot omvärlden också. Jag förstod att de hade samma känslor, rädslor och längtan som jag, och samma oförmåga att nå fram till sitt blomstrande. Jag hade i alla år jämfört mitt eget inre med andras yttre, och trott att jag var ensam i min värld eftersom jag inte vågade tala om vem jag egentligen var och vad jag längtade efter.

I början av mitt tillfrisknande mötte jag också kvinnor som levt i tillfrisknande ett bra tag och som verkligen blomstrade, både i kläder, makeup, hår och andra små detaljer och framför allt så STRÅLADE de, inifrån. Och det ville jag med.

På min resa i tillfrisknande och i mitt yrke som beroendeterapeut har jag lärt mig att ett halvårs tillfrisknande till kropp och själ kan förvandla en människa så totalt att det nästan inte går att känna igen personen. För det mesta handlar det inte om viktnedgång (även om det förekommer så klart), utan det handlar om att personen börjat STRÅLA. Det finns ett ljus i ögonen, en obändig livsgnista längst in och en lust att LEVA, inte bara överleva. Det är en gåva att få se, och en gåva att få ha upplevt det ❤️.

Idag har min rosa sida vaknat till liv igen, till min förlägenhet. Det spelar ingen roll att jag försöker vara neutral i färgerna, det blir oftast rosa, utom på kläder. Jag tycker ofta att det är svårt att balansera mitt engagemang i miljö och konsumtionsfrågor med min obändiga livslust som yttrar sig i att jag vill köpa rosa tillbehör och tillåta mig att kliva ur tankarna att ”Det duger åt mig”. Ofta kommer tanken ”Vad ska andra tycka” när jag vill göra dreadlocks, göra en tatuering till eller pierca min hängande navel för att hylla de liv min kropp givit upphov till, och som min hängande navel är ett vittnesmål om. ”Jag är ju 40 år, inte kan väl jag…..” Men, det kan jag ju. Väl? I vilket fall är jag glad att jag får ha dessa lyxproblem och att lusten att tillåta mig själv att hylla min kvinnlighet, inifrån och ut finns hos mig idag. När jag tänker efter så hoppas jag ju att jag också STRÅLAR, och att det är det som syns hos mig, oavsett vilken färg mina kläder har, eller vilka prylar jag köper, eller inte köper 😉.

Var i din kraft

16 oktober, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Oj så många tankar som rusar genom mitt huvud varje dag! Det är aldrig stilla och tyst, ens när jag försöker meditera. Den senaste tiden har dock en tanke blivit allt starkare, och återkommit tillsammans med en känsla som gnagt i mig. Tanken och känslan är att jag i ”In Spira” känner mig väldigt begränsad. Jag vill förmedla levnadsglädje, mod, styrka, kraft, inspiration, kärlek och mycket, mycket mera, men inser att jag tryckt in mig själv i en BOX som är snäv och obekväm, begränsar mig och underblåser mina rädslor. Jag känner mig fångad, och det är en mycket obehaglig känsla. Jag har ju dessutom, som jag skrivit om förr, känt att inte hela jag ”får” vara med. Hela jag som bor och lever på Strandbergs Lantbruk, har tre fantastiska barn, en underbar make, tre ljuvliga taxar, 200 duktiga hönor, ca 60 godmodiga kossor, 2 galna katter och alla barn har varsin hamster, för att inte glömma våra helmysiga getter! Dessutom är jag sockerberoende och lever i tillfrisknande och driver InSpira. Punkt. Och när jag driver InSpira är det bara det som fått synas, liksom. Socker och barn. Mat. 12-steg. Det känns helt glädjelöst och utan InSpira(tion). Om jag ska följa alla råd och rön som jag får så ska jag ju nischa mig, vara tydlig med budskap, bara ha ETT budskap och köra stenhårt på det och marknadsföra massivt. Suck! Känner mig trött på det. Därför har jag startat ett Instagramkonto som heter @bonndbruden där #dettaärhelajag och #varidinkraft är mina ledord. Jag vet inte ens om det är av intresse för någon, men där vill jag ”berätta mig själv.” Där finns utrymme att vara hela jag; sockerberoende, mamma, matte, fru, äggproducent, bondmora, arbetsgivare, företagare, beroendeterapeut, KRAFT.

Jag har i så många år letat efter min kraft, och den har tittat fram då och då, men många gånger har det visat sig att den kraften kommit från att jag velat vara någon annan till lags och leva ut någon annans dröm. Jag har varit omvärldsstyrd ner på cellnivå. Till saken hör att min ”biokemiska profil” visar att jag har en signalsubstansdominans som är till största delen acetylcolin, vilket bland annat innebär att jag är kreativ, tanketank, utåtriktad och lösningsfokuserad. Jag kan ha lite svårt med impulskontroll och lätt blir uttråkad. Dessutom har jag en stark GABA-del, vilket innebär att jag är gillar struktur, listor, att slutföra och bocka av, fundera igenom saker grundligt, är lekfull, trygg och strukturerad. (Vill ni läsa med om detta så kolla in Dr Eric Braverman ) Ni kan ju själva dra slutsatsen att det är som att leva ”Dr Jenkyll och Mr Hyde” , MEN, när jag hittar balansen mellan dessa, det är då jag ÄR I MIN KRAFT. När jag accepterar att jag behöver ”vara min personlighet” och lever det livet, det är då jag känner att jag står vid rodret, styr det jag kan styra och lämnar resten till den som kan styra det. Och jag tror att det är det jag gör med @bonndbruden

Som vanligt känner min kreativa sida att jag måste göra MASSOR för att klargöra detta för mig själv och andra, men nu vill jag vara i min kraft och låta tiden ta tid, och bli guidad ett steg i taget. Kanske försvinner @bonnbruden så småningom, men just nu är hon väldigt viktig i mitt liv! Eller också tar hon över helt, vem vet?? Oavsett, så hoppas jag kunna inspirera andra till att leva och vara i sin kraft, det är det jag vill förmedla!

Kroppshets

6 oktober, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Nu har jag tittat färdigt på hela Mia Skäringers serie om Kroppshets. Jag älskar den! Den är djup, berör på djupet, och otroligt viktig! Min äldsta dotter såg den också,och tycktes gilla den ❤ Sonen ville inte se, trots lite lirkande men min yngsta dotter, som är nio, lyssnade intresserat ett tag medan hon satt bredvid och ritade. Sedan berättade hon om en kompis i klassen som hela tiden efter gymnastiken i skolan visar upp hur smal hon är, drar in magen och jämför sig med de andra tjejerna. Det kändes som en isklump i mig. Jag vet ju själv att jag redan som nioåring hade väldigt mycket fokus på min kropp, mest en känsla av att vara stor och svullen, men också hur jag jämförde mig med andra klasskamrater. Hur tidigt ska man börja berätta för och prata om det här med sina barn? Jag är alltid öppen med min beroendesjukdom, men har inte riktigt förklarat för yngsta tjejen att hon bär på mina beroendegener. Men bara detta min dotter berättade visar ju hur viktig den här serien är/var, och att vi tidigt kan se och hålla utkik efter var fokus ligger hos våra barn och unga. På hur vi mår, eller hur vi ser ut?

Jag hade gärna velat att sonen tittade också, eftersom serien inte bara tar upp hur det är att leva med en ”ätstörning” (läs Sockerberoende) utan också lyfter fram hur våra olika könsroller huggits i sten och att killar ”ska vara” starka, känslokalla, hänsynslösa, coola och den som försörjer och skyddar familjen, medan tjejerna ”ska” ta hand om avkomma, vara leende, milda, självutplånande, tysta och serva hela familjen. Det är inte lätt att var en ung man eller kille i vårt samhälle heller. Och det är ännu svårare för en kille eller man att tala om att de har ett Sockerberoende. Vi som jobbar som Sockerberoendeterapeuter får ofta frågan om vi har en aning om varför det är övervägande kvinnor som går behandling för sitt Sockerberoende, och jag tror att ett av svaren (för det finns säkert fler) är att det är ”tabu” för män att visa svaghet, och framför allt att vara maktlös inför något så futtigt som en limpmacka eller en påse chips eller godis. I kvinnorollen finns nästan alltid ett inslag av bantning eller viktfokus av något slag, för att vi ska behaga någon, ofta en man. Detta sitter så djupt rotat i mig också, och jag får fortfarande, efter mina dryga 12 år på den här resan, påminna mig om att min man troligen älskar mig, oavsett hur jag ser ut, annars skulle vi inte fortfarande vara gifta efter allt det vi har gått igenom. Viktfokus är en av de symptom som jag tror att jag kommer få leva med resten av mitt liv. Men tack vare programmet har jag verktyg att hantera när fokus hamnar på fel ställe. Fast det slår mig nu, när jag står här och skriver, att jag sällan har regelrätt Tjockångest nu mera. Tjockångest innebar för mig att allt annat än känslan av att vara oerhört tjock försvann i bakgrunden. Jag levde i livet, gjorde det jag skulle, och befann mig rent fysiskt på jorden, men känslan av obehag, svullenhet och att magen hängde ut, rumpan tog emot och låren var enorma följde mig och hindrade mig från att vara närvarande i nuet. Den ångesten har fått mig att gråta floder på lyckliga semestrar och fått mig att hellre välja svält än att uppleva den känslan igen. Det är vidrigt. Och det är fantastiskt att inse att den ytterst sällan gör sig påmind numer!

När jag tittar på dokumentären ”Kroppshets” hör jag andra berätta om samma sak, och hur besattheten av mat, vikt och kroppsuppfattning styrt hela deras liv och tänker att det fortfarande finns ett enormt mörkertal där ute, som inte vet och som inte kan sätta ord på vad de upplever. Framför allt bland män.

En annan sak som slår mig är att flera berättar om hur de kunnat vända sina tankar till att börja tycka om sina kroppar och njuta av dem precis som de är, det är helt fantastiskt! Värdet av min person sitter inte i hur jag ser ut, vad jag väger eller vilka kläder jag väljer. Men. Jag vet också att en av de ”metoder” jag använde för att överleva mitt sockerberoende var att intala mig att jag duger som jag är, jag får väga vad som helst, och äta vad som helst, för det ska alla andra skita i. Om jag håller upp detta i ljuset av min syn på min kropp idag, så vill jag ju ge min kropp och hjärna rätt näring, sköta om det tempel min kropp är som boning för min själ och mitt jag, och för mig har det inneburit att jag har gått ned i vikt för att vårda och vörda mitt tempel. Däremot har min viktminskning inte innehållit manisk träning, svält, hetsätande eller skam efter ännu en hetsätning och misslyckad bantning/svältperiod. Det har inneburit att jag har tagit hjälp att hitta vad som är bra mat för mig, vilka mängder som är normala och anammat det sättet att äta. Jag har lärt mig så mycket jag orkat ta till mig om både min sjukdom, vilka friskfaktorer jag kan använda och vilken kost som får min kropp och hjärna att må bra och tillfriskna. Idag är jag tacksam över att jag kan leva med min kropp och att jag, trots att jag troligen har några kilo för mycket, oftast kan släppa besattheten runt mat, vikt och träning. Träning för mig idag är att jobba ute på gården och gå hundpromenader, både långa och korta, och det verkar som att min kropp trivs med det. Ibland, när 40-årskrisen knackar på tycker jag (eller min svart/vita djävul) att jag ska börja träna ”på riktigt” så att gäddhänget inte blir värre, rumpan blir fastare, magen plattare och kroppen slankare, men jag tror att det är DÄR och DÅ jag behöver jobba med mina tankar om mig själv och min kropp. Jag är normalviktig, jag är frisk, min kropp fungerar utmärkt, jag är en fantastisk levade varelse och människa, och det känner jag när jag har rätt fokus.

I Stora Boken (AA-Anonyma Alkoholister) står det att rädslor (bland annat) ”står i vägen för andens ljus”, och det är nog så jag upplever det. När mitt fokus ligger på det sjuka jag beskrivit ovan, kan inte så mycket som en ljusstrimma ta sig in till mig. ”Andens ljus” syns inte över huvud taget. Men i gemenskap och när jag delar mina tankar, mina känslor och berättar för andra hur jag mår och vem jag är, då strilar ljuset in, och jag kan känna mig levande och i kontakt med livet på ett sätt jag inte kunde ens när jag accepterade (eller snarare försökte acceptera) min kropp. Det är fantastiskt att kvinnor och män älskar sina kroppar, släpper skammen och skulden och njuter av att leva, men för mig innebär den njutningen att maten är näring till min kropp, så att jag kan leva fri från besatthet, rädslor och ångest, och att kroppen svarar på det med att fungera väl och justera till en hälsosam vikt som en sidovinst till mitt tillfrisknande från den dödliga sjukdom jag faktiskt fortfarande lever med.

Ett sätt för mig att ha fokus på rätt ställe är att skriva ner vad jag är tacksam över, och i skrivande stund är det enkelt, TACK Mia, som gjorde serien, TACK att jag slipper besattheten, TACK att jag får tillfriskna, TACK min kropp för allt du stått ut med, all skit du tagit alla negativa utlåtanden och tabkar jag tänkt och sagt om dig. TACK min kropp för att du är frisk och stark, att jag kan älska, smeka, skratta leka och leva. Det är inte en självklarhet, och inte alla förunnat. Det är jag MYCKET väl medveten om. TACK ❤

Rätten att ha sina egna upplevelser

27 september, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Att ”berätta sig själv”, är ett uttryck som jag tror att Göran Larsson har myntat och som jag pratar om när jag föreläser om de tolv stegen. För mig innebär det att jag får äga min historia. Jag får berätta hur jag kände, tänkte, agerade och upplevde, oavsett vad det handlar om. Detta var en ny upplevelse för mig, som alltid letat utanför mig själv för att hitta mig själv. Jag lyssnade på vad andra sa om mig, om hur jag var, hur de upplevde mig och gjorde det till min historia. I tillfrisknandet lärde jag mig att lyssna inom mig, och där fann jag någon som ville berätta sig själv. Någon som ville ut och ta plats. Denna någon var skräckslagen, tilltufsad och hade blivit riktigt illa behandlad där inne, i mitt tempel, inuti mig, men fanns kvar och ville berätta. Ville berätta mig.

I dagarna har jag tittat på Mia Skäringers program om Kroppshets.

Jag har inte kommit igenom alla avsnitt ännu, men det jag har sett är en oerhört stark bild av hur det kan se ut när man är inlåst i sitt eget inre, och har ett självföraktande monster som ligger på lur där inne och tar över ens kropp och sinne. Ett monster som inte låter någon berätta sig själv eller lyssna inåt efter vägledning. Det monstret tar över allt, det tar över självaste livet, och kväver varje gnista som kan växa till levnadsglädje. För mig har det monstret många olika ansikten, men det tydligaste ansiktet var mitt Sockerberoende, och jag var tvungen att inse, acceptera och stirra min sjukdom i ögonen, innan jag kunde sträcka mig in bakom monstret och se vad och vem som fanns där inne. Jag har förstått att det där monstret alltid kommer bo kvar inom mig, men när jag knuffade upp dörren, lät ljuset sippra in och började berätta mig själv så krympte monstret ihop allt mer, och numer är det inte så ofta monstret står i vägen när jag kikar in i mitt inre. Om det gör det, så vet jag att jag bara behöver öppna och släppa in ljus så skrämmer jag monstret och låter min berättelse få luft och utrymme.

Därför gör det mig så ledsen när jag läser i mitt flöde på sociala media där en man, som har många följare och är en förebild många, ondgör sig över Mias program och jag upplever att han hånar sockerberoende, kroppshets och ätstörningar. Han menar att vi alla har ett fritt val och att det är upp till var och en att välja vad man ska fokusera på. Och det är ju sant, i viss utsträckning. Men, i ärlighetens namn är det lätt för en man i 45-års åldern att ha åsikter om att unga tjejer (och killar) ska strunta i vad andra tycker om en, att inse att livet handlar om ”innehåll och inte yta” och att sociala media inte är på riktigt.

Dagens generation av tonåringar är ”matade” med media från det de var små. Jag har sett mobilanvänadet formligen EXPLODERA mellan min första dotter som är 16, till min yngsta dotter, som är 8. Och redan innan mobilerna och media ”tog över” fanns problematiken med ”ätstörningar” (läs sockerberoende). Jag inser också att vårt samhälle, där allt fler sitter på ändan och äter fel mat, göder sjukdom av alla möjliga slag, men att träna sig från ett monster som lever på insidan och som växer av skam och skuld, det går inte. Samhället matar monstret med skam när vi publicerar retuscherade bilder och det hjälper inte att vi talar om att det inte är på riktigt, för monstret står i vägen för den sanningen.

Jag tänker att mitt beroende inte beror på att jag lekt med Barbie eller sett retuscherade bilder, eftersom sjukdomen är primär, men den har sannerligen växt och matats av sjuka ideal, och framför allt är idealen som hålls upp framför unga kvinnor helt åt helvete. Du ska vara mager intill undernäring, bete dig som en satmara, och ställa upp på vad än en man ber dig om. Klimatet för unga killar idag håller också på att bli allt tuffare, och deras ”roll” behöver sannerligen mjukas upp och synas närgånget, men eftersom jag är kvinna är det kvinnobilden jag har jämfört mig med. Jag har fått höra att jag duger som jag är, men orden sjunker inte in. Mitt monster stod i vägen. Självklart behöver vi lära våra ungdomar vikten av hälsa och att ta hand om kropp och själ, och trenden att sitta allt mera still och äta allt mer skräpmat är livsfarlig, och framförallt matar den monstret! Det ger inte någon en chans att öppna upp, släppa in ljus och börja berätta sig själv.

Att säga att vi ska strunta i vad andra säger, gå vår egen väg, och FÖR FAN se till att som föräldrar uppfostra våra barn till ett god självkänsla är förmätet och göder skuld och skam! Det fråntar oss rätten att få berätta oss själva, vår historia, våra upplevelser, känslor och tankar, något som jag upplever att Mia Skäringer hjälper otroligt många med när hon vågar sätta fingret på och visa fram sin egen problematik och ger röst åt så många fler än vi kan ana. Att som man i 45-års åldern, som hittills inte har egna barn, tala om sanningar utan kunskap om vare sig beroendesjukdomen eller hur det är att vara kvinna är förmodligen ännu en sanning som jag bara ska bortse från, men jag inser att även om jag, idag, kan se lite längre och andra saker än vad som verkligen syns, så är det mat för ett monster som bor inom någon annan som ännu inte fått berätta sig själv.

Jag är tacksam att jag idag har verktyg och lite mera mod och mycket mera kunskap än jag hade som tonåring, och jag hoppas att de som verkligen behöver se Mias serie om Kroppshets, klarar sålla bort alla små och stora monster som försöker klättra in och mata de som redan bor inom oss! Dessutom har jag den senaste tiden verkligen börjat förstå att det är en stor skillnad att växa upp och leva som kvinna i vårt samhälle. Även om vi kommit en bra bit på väg, så har vi fortfarande en lång väg kvar att gå!