Sitter just nu på kontoret och skriver om steg elva, som ska upp på hemsidan. Det är för övrigt turbulent i mitt liv, och jag känner mig vilsen och orolig, men när jag sitter här och skriver så minns jag början av min resa i tillfrisknande och fylls av en oerhörd glädje och tacksamhet. Jag minns hur jag på min Intensivkurs träffade en underbar vän, som jag fortfarande har i mitt liv, och som fortsätter följa mig på min resa. Vi var ungefär lika gamla, på lite olika platser i livet, men fast beslutna att leva i lösningen och använda verktygen vi fick!

Vi ringde till varandra på kvällarna för att kolla av hur dagen varit, smsade under dagarna eller ringde för att söka stöd, och det växte fram en stark, varm, innerlig kärlek i den här vänskapen, som var en helt ny erfarenhet. I programmet finns ett uttryck som lyder ”It takes one, to know one”, och det var nog det som var grunden då, och som fortsätter vara det nu. Att skicka ett meddelande, en bild, en rad, eller ringa en snabbis och beskriva hur jag tänker, mår och beter mig, och från andra änden ta emot igenkännande och bekräftande (INGA LÖSNINGAR) är en gåva som jag inte kan förstå innebörden av alla gånger.

Jag påminner mig om att den här tacksamheten jag känner är så viktig för mig att hålla kvar vid! Jag har det så bra på så många olika sätt. Det innebär inte att alla mina problem försvinner, men det innebär att jag har kraft att en dag i taget lösa de problem som behöver lösas just här och nu. Vad kan jag göra idag för mitt tillfrisknande? Vad kan jag göra idag för att lösa den här situationen? Här och nu, här och nu. Det är allt jag har, och om jag kan fylla här och nu med tacksamhet har jag tagit mig en bra bit på vägen ❤