Precis som jag är övertygad om att jag föddes med sjukdomen sockerberoende, är jag övertygad om att jag föddes med ett överaktiverat, om än lite skevt, samvete. Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar, och känt att jag ska hjälpa och ta hand om alla som kommer i min väg. Jag har fått lära mig att identifiera det som medberoende, och det klickar in bra på min personlighet 😉 Delvis tror jag att min uppväxt tillsammans med min lillebror som hade alla diagnoser från A till Ö, men landade i Aspergers Syndrom tillslut, har hjälpt mig utveckla en oerhörd känslighet att känna in och reagera på andra människor sinnesstämningar. Jag antar att jag är en Högkänslig Personlighet också, men har inte djupdykt i litteratur om detta, bara accepterat att det nog är så, och försökt hitta verktyg att hantera det med.

När jag fick mitt första barn tog mitt medberoende och min förmåga att anpassa mig till en annan individ ytterligare, enorma kliv upp på skalan, precis som det ska vara när man blir förälder. Men ibland kan jag tycka att det är tufft att ha ett Välutvecklat samvete, vara en Högsensitiv Personlighet och ha ett Medberoende i kombination med att vara Förälder….. Det har gjort att jag har svårt att sätta gränser, svårt att skilja på mina barns önskningar och verkliga behov, och vad som verkligen är viktigt, på riktigt. Ett sätt att hantera den förvirringen och rädslan det omedvetet skapade hos mig var fly på olika sätt, eller leta efter lösningen hos andra. Viljan att vara perfekt har fått mig att läsa böcker, söka bekräftelse hos andra och ta hjälp var jag än hittat den, utan att verkligen känna in vad det är JAG vill, och vad som är rätt för MIG.

Likadant är det med resten av livet. Jag läser en bok om hur fantastiskt det är med digitalisering och kastar mig huvudstupa in i att skapa konton på olika plattformar, lägga ut bilder, sitta och bläddra på alla olika sociala media och går så helt upp i detta att jag glömmer bort mig själv. Nästa dag läser jag en bok, eller på sociala media, om någon som växlat ner, tagit bort alla konton på sociala media, odlar sin egen mat, färgar sina egna tyger och syr sina egna kläder, och helt plötsligt känner jag hur fantastiskt det måste vara, så då måste jag ju avaktivera alla konton, sälja alla överblivna prylar och börja sticka ett par vantar! Phu! Ibland kan jag se att min man har liiiite svårt att hänga med i svängarna (för att inte tala om våra stackars barn), men han har börjat vänja sig efter 17 år, tror jag!

Nåja, det är kanske inte så illa som jag beskriver det, men ibland är det snudd på. I perioder är det jobbigt att vara som ett rö för vinden och inte ha förmåga att sålla bort. Att vilja alla väl, att vilja hjälpa, att vilja ta hand om djur och natur, att vilja, vilja, vilja, och att ha en massa styrka, men att vara skör i styrkan så att vissa dagar kan en enda liten sak som att behöva laga mat kan få en att känna sig alldeles överväldigad. Och dessa dagar är inte inplanerade i kalendern, de kommer ofta när jag har planerat något riktigt roligt (som att åka på kalas till en älskad moster <3), och inte har sållat bort eller ens ”fattat” att jag har både hundar, hästar, hamstrar, hönor, katter och en fantastisk familj som behöver sitt innan jag ska iväg och jobba en hel dag. Då blir det där roliga plötsligt för mycket, fastän hjärtat VILL.

Tänker så ofta att jag vill lägga undan alla sociala media klockan 18 på kvällen och istället läsa en bok, spela spel med mina barn eller kanske laga kläder eller träna hundarna, men blir ofta uppslukad av FB och Instagram, som ett sätt att slippa välja och falla huvudstupa in i nästa projekt, en sorts omedveten flykt från att ta ut riktning, fatta beslut och följa en väg jag inte kan se just nu.

Ibland tänker jag tanken att alla djur tar allt för mycket tid, jag ”borde” inte ha så många….men de är en stor del av min återhämtning och jordning. Att krypa upp i en fotölj och snart ha sällskap av en eller flera varma små kroppar i knäet eller strax intill är ren kärlek. Jag kan känna hur jag fylls av en enorm kärlek och ömhet inför livet, på samma sätt som när jag höll mina barn intill mig när de var små. Känslan av att sitta till häst och skritta fram i skogen medan hundarna springer bredvid är så fullkomlig tillfredsställelse av att få kunna ge dem detta och få avnjuta det tillsammans med dem, en otrolig tacksamhet! Att få se ansiktet på min yngsta när hon kommer och visar upp sin älskade hamster och med glädje och lysande ögon berättar om hur fantastisk hon är, är en gåva. Att veta att äldsta dotterns hamster ger sällskap, engagemang och att se kärleken till det lilla djuret och hennes katt är något jag inte vill vara utan.

Att vara starkskör är i sanning en gåva. Det ger förmågan att uppleva, känna, se och ta in på ett sätt som inte är alla förunnat, och jag känner att jag har fått lära mig att ta hand om den gåvan. I perioder är det svårt att acceptera hur det är, men när jag fått reflektera lite omkring det, som nu, så landar jag i att det är en gåva. Att det är det som ger mig förmågan att slutligen se vad som är ”viktigt, på riktigt”.