När jag var liten var rosa, volanger, rosetter, prinsessor och krusiduller det bästa jag visste! Jag älskade det, och det var bara så. Och det fick vara så.

När jag blev äldre, och mitt sockerberoende tog över allt mer av mitt liv och min personlighet så tillät jag inte den delen av mig att leva kvar. Jag blev svart, murrig, med dova färger, och utvecklade ett förakt mot alla som sminkade sig och intresserade sig för kläder och mode. Värdsligt och ovärdigt, sa jag. (Surt, sa räven om rönnbären).

Många tjejer i min klass i högstadiet shoppade kläder och smink, och i hemlighet avundades jag dem. Jag ville vara som dem; trendiga, snygga och populära. Det var inte så att jag saknade vänner, jag hade världens finaste kompisar som jag hängde med i vått och torrt, men det där föraktet jag uttryckte bakom ryggen på ”innegänget” var ju avund, egentligen.

I mig fanns en längtan att uttrycka mig, att stråla, att få bekräftelse, att vara omtyckt och att få känna mig vacker. Jag tror att jag någonstans i mig var så rädd att inte hitta kläder som passade min kroppstyp, för så hade det varit sen jag var liten, att jag helt enkelt inte ens försökte. Senare i livet blev det ju faktiskt så att det enda jag kunde hitta i min storlek var handväskor och skor, men i högstadiet var det inte så, för det var då jag utvecklade min anorektiska sida. Jag hade kunnat hitta kläder som passade.

När jag sitter här och skriver så vet jag ju att jag hade kläder jag gillade, och som jag ville vara fin i, men jag kände mig inte fin, och i min värld var det inte ”tillåtet” för mig att köpa samma sorts kläder som ”innegänget” hade. ”Det duger åt mig” är ett uttryck som jag släpat med mig genom livet, och som gjort det svårt att blomstra många gånger.

När jag kom in i tillfrisknande mötte jag många som varit del av olika ”innegäng” och fick en inblick i hur det vara att bära den rustningen som försvar mot omvärlden också. Jag förstod att de hade samma känslor, rädslor och längtan som jag, och samma oförmåga att nå fram till sitt blomstrande. Jag hade i alla år jämfört mitt eget inre med andras yttre, och trott att jag var ensam i min värld eftersom jag inte vågade tala om vem jag egentligen var och vad jag längtade efter.

I början av mitt tillfrisknande mötte jag också kvinnor som levt i tillfrisknande ett bra tag och som verkligen blomstrade, både i kläder, makeup, hår och andra små detaljer och framför allt så STRÅLADE de, inifrån. Och det ville jag med.

På min resa i tillfrisknande och i mitt yrke som beroendeterapeut har jag lärt mig att ett halvårs tillfrisknande till kropp och själ kan förvandla en människa så totalt att det nästan inte går att känna igen personen. För det mesta handlar det inte om viktnedgång (även om det förekommer så klart), utan det handlar om att personen börjat STRÅLA. Det finns ett ljus i ögonen, en obändig livsgnista längst in och en lust att LEVA, inte bara överleva. Det är en gåva att få se, och en gåva att få ha upplevt det ❤️.

Idag har min rosa sida vaknat till liv igen, till min förlägenhet. Det spelar ingen roll att jag försöker vara neutral i färgerna, det blir oftast rosa, utom på kläder. Jag tycker ofta att det är svårt att balansera mitt engagemang i miljö och konsumtionsfrågor med min obändiga livslust som yttrar sig i att jag vill köpa rosa tillbehör och tillåta mig att kliva ur tankarna att ”Det duger åt mig”. Ofta kommer tanken ”Vad ska andra tycka” när jag vill göra dreadlocks, göra en tatuering till eller pierca min hängande navel för att hylla de liv min kropp givit upphov till, och som min hängande navel är ett vittnesmål om. ”Jag är ju 40 år, inte kan väl jag…..” Men, det kan jag ju. Väl? I vilket fall är jag glad att jag får ha dessa lyxproblem och att lusten att tillåta mig själv att hylla min kvinnlighet, inifrån och ut finns hos mig idag. När jag tänker efter så hoppas jag ju att jag också STRÅLAR, och att det är det som syns hos mig, oavsett vilken färg mina kläder har, eller vilka prylar jag köper, eller inte köper 😉.