Nu har jag tittat färdigt på hela Mia Skäringers serie om Kroppshets. Jag älskar den! Den är djup, berör på djupet, och otroligt viktig! Min äldsta dotter såg den också,och tycktes gilla den ❤ Sonen ville inte se, trots lite lirkande men min yngsta dotter, som är nio, lyssnade intresserat ett tag medan hon satt bredvid och ritade. Sedan berättade hon om en kompis i klassen som hela tiden efter gymnastiken i skolan visar upp hur smal hon är, drar in magen och jämför sig med de andra tjejerna. Det kändes som en isklump i mig. Jag vet ju själv att jag redan som nioåring hade väldigt mycket fokus på min kropp, mest en känsla av att vara stor och svullen, men också hur jag jämförde mig med andra klasskamrater. Hur tidigt ska man börja berätta för och prata om det här med sina barn? Jag är alltid öppen med min beroendesjukdom, men har inte riktigt förklarat för yngsta tjejen att hon bär på mina beroendegener. Men bara detta min dotter berättade visar ju hur viktig den här serien är/var, och att vi tidigt kan se och hålla utkik efter var fokus ligger hos våra barn och unga. På hur vi mår, eller hur vi ser ut?
Jag hade gärna velat att sonen tittade också, eftersom serien inte bara tar upp hur det är att leva med en ”ätstörning” (läs Sockerberoende) utan också lyfter fram hur våra olika könsroller huggits i sten och att killar ”ska vara” starka, känslokalla, hänsynslösa, coola och den som försörjer och skyddar familjen, medan tjejerna ”ska” ta hand om avkomma, vara leende, milda, självutplånande, tysta och serva hela familjen. Det är inte lätt att var en ung man eller kille i vårt samhälle heller. Och det är ännu svårare för en kille eller man att tala om att de har ett Sockerberoende. Vi som jobbar som Sockerberoendeterapeuter får ofta frågan om vi har en aning om varför det är övervägande kvinnor som går behandling för sitt Sockerberoende, och jag tror att ett av svaren (för det finns säkert fler) är att det är ”tabu” för män att visa svaghet, och framför allt att vara maktlös inför något så futtigt som en limpmacka eller en påse chips eller godis. I kvinnorollen finns nästan alltid ett inslag av bantning eller viktfokus av något slag, för att vi ska behaga någon, ofta en man. Detta sitter så djupt rotat i mig också, och jag får fortfarande, efter mina dryga 12 år på den här resan, påminna mig om att min man troligen älskar mig, oavsett hur jag ser ut, annars skulle vi inte fortfarande vara gifta efter allt det vi har gått igenom. Viktfokus är en av de symptom som jag tror att jag kommer få leva med resten av mitt liv. Men tack vare programmet har jag verktyg att hantera när fokus hamnar på fel ställe. Fast det slår mig nu, när jag står här och skriver, att jag sällan har regelrätt Tjockångest nu mera. Tjockångest innebar för mig att allt annat än känslan av att vara oerhört tjock försvann i bakgrunden. Jag levde i livet, gjorde det jag skulle, och befann mig rent fysiskt på jorden, men känslan av obehag, svullenhet och att magen hängde ut, rumpan tog emot och låren var enorma följde mig och hindrade mig från att vara närvarande i nuet. Den ångesten har fått mig att gråta floder på lyckliga semestrar och fått mig att hellre välja svält än att uppleva den känslan igen. Det är vidrigt. Och det är fantastiskt att inse att den ytterst sällan gör sig påmind numer!
När jag tittar på dokumentären ”Kroppshets” hör jag andra berätta om samma sak, och hur besattheten av mat, vikt och kroppsuppfattning styrt hela deras liv och tänker att det fortfarande finns ett enormt mörkertal där ute, som inte vet och som inte kan sätta ord på vad de upplever. Framför allt bland män.
En annan sak som slår mig är att flera berättar om hur de kunnat vända sina tankar till att börja tycka om sina kroppar och njuta av dem precis som de är, det är helt fantastiskt! Värdet av min person sitter inte i hur jag ser ut, vad jag väger eller vilka kläder jag väljer. Men. Jag vet också att en av de ”metoder” jag använde för att överleva mitt sockerberoende var att intala mig att jag duger som jag är, jag får väga vad som helst, och äta vad som helst, för det ska alla andra skita i. Om jag håller upp detta i ljuset av min syn på min kropp idag, så vill jag ju ge min kropp och hjärna rätt näring, sköta om det tempel min kropp är som boning för min själ och mitt jag, och för mig har det inneburit att jag har gått ned i vikt för att vårda och vörda mitt tempel. Däremot har min viktminskning inte innehållit manisk träning, svält, hetsätande eller skam efter ännu en hetsätning och misslyckad bantning/svältperiod. Det har inneburit att jag har tagit hjälp att hitta vad som är bra mat för mig, vilka mängder som är normala och anammat det sättet att äta. Jag har lärt mig så mycket jag orkat ta till mig om både min sjukdom, vilka friskfaktorer jag kan använda och vilken kost som får min kropp och hjärna att må bra och tillfriskna. Idag är jag tacksam över att jag kan leva med min kropp och att jag, trots att jag troligen har några kilo för mycket, oftast kan släppa besattheten runt mat, vikt och träning. Träning för mig idag är att jobba ute på gården och gå hundpromenader, både långa och korta, och det verkar som att min kropp trivs med det. Ibland, när 40-årskrisen knackar på tycker jag (eller min svart/vita djävul) att jag ska börja träna ”på riktigt” så att gäddhänget inte blir värre, rumpan blir fastare, magen plattare och kroppen slankare, men jag tror att det är DÄR och DÅ jag behöver jobba med mina tankar om mig själv och min kropp. Jag är normalviktig, jag är frisk, min kropp fungerar utmärkt, jag är en fantastisk levade varelse och människa, och det känner jag när jag har rätt fokus.
I Stora Boken (AA-Anonyma Alkoholister) står det att rädslor (bland annat) ”står i vägen för andens ljus”, och det är nog så jag upplever det. När mitt fokus ligger på det sjuka jag beskrivit ovan, kan inte så mycket som en ljusstrimma ta sig in till mig. ”Andens ljus” syns inte över huvud taget. Men i gemenskap och när jag delar mina tankar, mina känslor och berättar för andra hur jag mår och vem jag är, då strilar ljuset in, och jag kan känna mig levande och i kontakt med livet på ett sätt jag inte kunde ens när jag accepterade (eller snarare försökte acceptera) min kropp. Det är fantastiskt att kvinnor och män älskar sina kroppar, släpper skammen och skulden och njuter av att leva, men för mig innebär den njutningen att maten är näring till min kropp, så att jag kan leva fri från besatthet, rädslor och ångest, och att kroppen svarar på det med att fungera väl och justera till en hälsosam vikt som en sidovinst till mitt tillfrisknande från den dödliga sjukdom jag faktiskt fortfarande lever med.
Ett sätt för mig att ha fokus på rätt ställe är att skriva ner vad jag är tacksam över, och i skrivande stund är det enkelt, TACK Mia, som gjorde serien, TACK att jag slipper besattheten, TACK att jag får tillfriskna, TACK min kropp för allt du stått ut med, all skit du tagit alla negativa utlåtanden och tabkar jag tänkt och sagt om dig. TACK min kropp för att du är frisk och stark, att jag kan älska, smeka, skratta leka och leva. Det är inte en självklarhet, och inte alla förunnat. Det är jag MYCKET väl medveten om. TACK ❤