Ingen har väl undgått att min bok ”Små Sockerbomber och Vuxna Barn” nu har kommit ut 🙂 Jag är glad och stolt, och hoppas verkligen att den kan komma till nytta för andra!

I samband med boksläppet har även antalet deltagare min min Facebook grupp ”Små Sockerbomber” ökat, och det är jätteroligt! Min önskan med den gruppen är att vi som föräldrar ska kunna stötta varandra i alla lägen, med allt från recepttips och diskussioner om olika kosttillskott till hur jag är i mitt föräldraskap. Hur sätter jag gränser, vilka gränser har jag, och hur handskas jag med min rädsla för att mina barn kan ha ärvt min sjukdom? Allt detta, och mycket mer, vill jag ska rymmas i gruppen på Facebook, och därför bjöd jag under veckan in till en gratis Stödgrupp via zoom. Vi möttes första gången igår (tisdag 9:e november), och frånsett att Facebook gjort något tok så att jag fick hålla igång två timmar istället för en, så kändes det som en lyckad kväll! Jag är så glad över de föräldrar som kom in på mötet, och som ärligt och modigt delade med sig! Jag hoppas att deltagarna kände sig lika peppade och upplyfta efteråt som jag gjorde!

Något av det vi pratade om är rädslan för att våra barn ska ha ärvt sockerberoendet. Beroendejukdomen är ärftlig, och socker/mjöl och snabba kolhydrater är inkörsporten till andra beroenden då den tidigt stimulerar belöningscentrat i hjärnan och på så sätt ”bygger om” så att andra beroenden som tobak, alkohol, spel/skärm och senare även tyngre droger snabbare etableras. I skenet av detta är det inte så svårt att förstå rädslan som flera av oss sockerberoende föräldrar bär på, och den rädslan tror jag att det är otroligt viktigt att prata om!

Den rädslan tror jag också är det som på något sätt skiljer oss sockerberoende föräldrar från andra, och många av oss sliter hårt med att hantera känslan av maktlöshet när vi gör allt vi kan för att hjälpa våra barn till en bra kost, men måste skicka dem till förskola och skola, där maten de serverar (på grund av okunskap) faktiskt kan vara direkt skadlig. Vi får höra att vi är överspända, rabiata och onormala som inte tycker att mellis ska bestå av smörgås, våfflor, sötad yoghurt eller kräm på pulverbas. Det är då vi behöver varandra! Stötta dem som vill slåss, finnas där för dem som inte orkar bråka och berätta att det är helt okej att vara ”good enough” som förälder, och i vissa fall ta reda på vad ”good enough” faktiskt är för just mig.

När vi avslutat kvällen igår och jag satt i bilen och åkt iväg på ett sent ”taxiuppdrag” reflekterade jag över min egen rädsla. Hur den ändrats genom åren och hur den ser olika ut i förhållande till barnen. Mina två äldsta barn är såpass stora nu att de kan tjäna egna pengar, och vad de köper för dem kan jag inte styra över. Det jag kan göra nu är att finnas till och vara där om de behöver mig på andra sätt. Jag påminner mig om att på samma sätt som maten bara är 10 % av tillfrisknandet från sockerberoende, är det bara 10 % av tillfrisknandet/livet för barnen också. Om jag lägger allt mitt fokus på att mina barn ska äta rätt och bra, så missar jag de andra 90 %, och det är bara där jag kan påverka och bygga i dag. De 90 % består av gemenskap (med mig, med syskon, med vänner och familjen i övrigt), av kunskap, om maten så klart men också om hur jag bygger och behåller och hanterar olika relationer, hur tar jag ansvar för mina känslor och mitt mående, och hur kan jag själv påverka det. Det finns SÅ mycket i de där 90 procenten att maten liksom ”försvinner”. Så när jag tittar tillbaka på min egen resa kan jag konstatera att rädslan omformats från att vara näst intill förlamande när barnen var riktigt små till en lugnare oro, som inte tär lika mycket på mig idag.

Fortfarande kan jag oroa mig lite mer för mitt yngsta barn ännu eftersom hon just klivit in förpuberteten för det händer så otroligt mycket i de där åren, men jag känner också en annan tillit till processen nu än vad jag gjorde förr, när jag kände att ansvaret för mina barn och att deras mående vilade så tungt på mina axlar att jag mentalt nästan dukade under i perioder. Då hade jag önskat mig en grupp som den vi träffades i igår kväll! Självklart inser jag att om något av mina barn utvecklar beroenden av alkohol och ännu tyngre droger, eller något annat som påverkar hela deras liv som beroendet gör, kommer det att vara outsägligt smärtsamt, och jag kommer få slita enormt för att behålla balansen, men när jag tittar på mina barn i dag, så inser jag att jag är på en annan plats, och det känns så skönt!

Jag hoppas som sagt att boken ska vara till hjälp och glädje för många, och att den kan ge lite av den stöttning och kunskap jag saknade i mitt tidiga tillfrisknande! Och om du vill är du varm välkommen in i Facebookgruppen (klicka på länken här) för att ta del av det som finns där!

Vill du beställa boken från mitt förlag, Vulkan, kostar den 238: – med frakt, och länken hittar du här.

Om du vill beställa boken med en personlig hälsning från mig kan du swisha 244: – (lite dyrare) 123 463 05 13 med din adress i meddelandefältet, och maila mig på strandbergannica@gmail.com så jag vet att du vill ha en bok (eftersom jag inte är inne och kollar mitt bankkonto så ofta 😉 )