Jag brukar tycka att januari och februari är otroligt jobbiga månader att ta sig igenom eftersom de är så mörka, och allt mys inför julen, alla ljus, förväntningar och hemligheter är över. Men just nu ligger slutet av september och början av oktober innevarande år på topplistan över sunkiga vardagar. Att vara lantbrukare är vanligtvis ett fysiskt aktivt jobb, och lägg ovanpå det regn, regn och åter regn på alla sysslor som ska göras, så har du vårt liv i kvadrat just nu.

Vi vadar över gårdsplanen (eftersom vi grävt även här inför ladugårdsbygget) och ladugården har en luftfuktighet på 100 % känns det som. Hästarna är genomblöta, hagarna består av lervälling och hönsen får inte komma ut. Hundarna vänder på trappan (taxar….) och vill inte promenera, och katterna tittar på mig som att jag är en satmara av den tyngre klassen när de får gå ut om kvällen. De enda som verkar stortrivas i denna genomvåta miljö är ankorna. De plaskar glatt i alla lerpölar, vattendiken och smaskar lyckligt när det rinner ur rännorna! De putsar, plaskar, pratar, promenerar omkring och njuter av fulla drag! Nåja, inget ont som inte har något gott med sig alltså!

Häromdagen blev det klart att vi får vara med som en av 24 Arlagårdar och undersöka hur vi kan utveckla det regenerativa brukandet som mjölkbönder! Jag blev superglad, för detta begrepp är något som kommer till mig ofta i mitt jobb med maten och sockerberoende. Det är ju inte bara att stoppa i sig mat och se glad ut, det har nämligen en otroligt stor betydelse hur det vi stoppar i munnen har haft det medan den växer och utvecklas. Allt från potatis (för den som äter det) till nöt, – eller griskött har en sammansättning och består av näring som våra kroppar och hjärnor tar till sig, och det kan variera oerhört näringsmässigt från djur till djur eller gröda till gröda, beroende på hur det har växt upp, behandlats, fått för näring och slaktats eller skördats. Att få ta del av och bidra med kunskap om hur mjölkproduktionen kan bidra ännu mer till den biologiska mångfalden ska bli riktigt kul! Det går hand i hand med mitt tänk som tillfrisknande sockerberoende.

Här på gården sår vi många av ytterkanterna av de vallar vi brukar med blommor och örter som hjälper bin och andra insekter att överleva. Vi sprutar ytterst sällan med någon form av bekämpningsmedel (minns inte när det hände senast) och det är bara de vallar som ligger flertalet mil från oss som vi använder konstgödsel på. Det ska bli intressant att se skillnaden på just de markerna där det konstgödslas, och de vallar och gärden vi har närmast gården som gödslas med ko, – höns och hästgödsel! Vi får anledning att återkomma i frågan 🙂 Roligt och spännande ska det bli i alla fall!

I övrigt går jag just nu i spänd förväntan över att få besked om min bok, som är slutredigerad, satt och omslaget framtaget! Vi diskuterar distribution och hur många böcker jag ska ta hem och hur många som ska säljas via övriga bokhandlar som Bokus, Adlibris, och Vulkans hemsida. Det känns som en djungel, så jag ska ta hjälp av snälla kollegor som gått före och har erfarenhet av samma upplägg. Tacksam att den möjligheten finns!

I eftermiddag kommer hovslagaren, och tar av skorna på lilla fjordisen Rita, som står med inflammation i kotlederna i vänster framben, och min stora dam Danone, som lyckats trampa ena skon helt vind. Det får bli barfota ett tag framöver helt enkelt. Gammeltanten (islandshästen Oskadis) går barfota sedan länge, och är helt nöjd med den tillvaron. Hon är också en som njuter av regn och kyla eftersom hon har eksem sommartid och slipper klåda och täcken när solen försvinner och tempraturen sjunker. Ja, som sagt, bara att konstatera: inget ont som inte har något gott med sig! Bara att gilla läget!