Sitter framför datorn och förbereder mig för dagens möten, grupper och arbete i Annicas InSpira. Tänkte skriva ett blogginlägg, men saknar inspiration just nu. Först blir jag lite förskräckt, och börjar leta febrilt efter ämnen, jag har ju en aldrig sinande brunn när det gäller uppslag i förhållande till beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet, men inser sedan att det är vägledning av avancerat slag när hjärnan är blank; jag behöver VILA. Jag ska alltså bara göra dagens bokade möten och uppdrag, sedan finns det annat som behöver min uppmärksamhet.

Det är ju aldrig så att jag inte har något att göra. Att bo på en gård, med djur av olika slag, är ett ständigt pågående arbete. Makens mjölkproduktion medför att vi ofta har gäster av olika slag, människor som tittar in och köper råmjölk, tar en kopp kaffe, någon som kommer och hjälper oss med körslor mm, och min äggförsäljning tar upp en stor del av vardagen och innebär också besök både vardag som helg. Ett hektiskt liv, med många järn i elden. Ibland kan jag tycka att det bara är sååååå jobbigt. Det är de dagar jag inte tagit hand om mig själv och satt mitt tillfrisknande först. När jag sovit dåligt, ätit något jag inte har på matplanen men är ”okej” ändå, stressat för mycket, struntat i rutiner, eller har någon annan form av obalans. Andra dagar, när allt ligger på plats, är det bara en del av helheten och flyter förbi som vilken syssla som helst.

Jag vet att jag har skrivit om det förr, men jag kommer ofta tillbaka till detta; om jag skulle ta bort ALLA de delar som hör lantbruket till, så skulle inget av det andra fungera heller. det är för mycket JAG. Visst händer det att jag längtar efter en sovmorgon, en ledig kväll, eller en dag där jag kan sitta och maratonkolla film eller läsa så ögonen tåras, men kanske det kommer en annan tid när jag har det så, tänker jag.

Något som jag alltid har är valet hur jag förhåller mig till allt detta. Jag behöver acceptera att vissa saker ser ut som de gör, och ta ansvar för att förändra det som jag inte vill ha eller kan förändra, lära mig se skillnad på dessa och sedan förhålla mig till resultatet. Det är lättare sagt än gjort, och ibland ser jag inte ens att jag har ett val, utan loopar runt i samma tanker, beteenden och fortsätter sticka och brodera på offerkoftan, som växer sig til XXXL och slutligen blir en offerall istället. Det jag också har upptäckt är att jag måste få tillräckligt ONT för att få motivation till att förändra något alls. Det är smärtan jag mött i livet, som drivit mig till förändring. Inte alls så skönt, och helst vill jag ju undvika smärta, men om jag ser det ur det här perspektivet kan jag ju rent av tänka att det är bra att få möta lite motstånd då och då.

Däremot, vill jag inte möta den ensam.

Förr trodde jag att en riktig vän och en ideal partner var någon som ”tog stryk” för mig, och utkämpade mina krig. Helst skulle en partner också veta vad jag tänkte och kände innan jag ens visste det själv. (Inga små krav för en partner här inte! 😉 ) Nu vet jag att mitt liv är mitt ansvar. Jag behöver utkämpa mina egna strider, ta egna beslut och trampa upp nya fotspår. Men, mina vänner och min partner kan gå bredvid, hålla ut en hand och stötta om det behövs, ge ett verktyg jag inte hade, eller peka ut en lösning eller visa ett hinder jag inte ser.

Jag tänker att det kanske är det som är anledningen till att vi har vissa människor hos oss en period i livet, som sedan vandrar vidare varpå vi möter nya människor. Vi har lärt något av de som gick, och i bästa fall har vi givit något tillbaka. Ofta är det ju så att när jag stöttar någon, stöttar den tillbaka, vi blir en enhet, med två delar, och det är det som är den största skillnaden för mig idag. Jag letar inte efter att någon annan ska göra mig hel; jag letar efter verktyg som jag kan använda för att göra mig själv hel. I det här skedet i livet känns det som att jag fortsätter sandpappra här och där, och ibland får jag ta fram mejsel och slägga igen 😉 men det är mer finlir nu än när jag ställde mig naken utan drogen, vilket jag är otroligt tacksam för!

Visst har jag fortfarande många delar att lyfta upp i ljuset, betrakta och besluta vad som ska göras av dem, men det är ju det som är livet, tänker jag! Att fortsätta vara nyfiken, undersöka, utforska och utvecklas är en av de drivkrafter som kommit i dagen under mina år av sandpapprande och mejslande, och det vill jag inte vara utan!

Ser att det är dags att avsluta, första mötet står på tur, så jag tackar för mig, och skickar orden vidare till dig! Det blev ju ett blogginlägg ändå, även om det inte blev som jag tänkt!

Allt gott <3<3