🇸🇪 Svenska
I skrivande stund är jag och maken nere i Schweiz för att hälsa på en bekant som vi lärt känna då Anderas (maken) bestämde sig för att korsa in en ny ras i vår mjölkkobesättning, som ger både mjölk och bra avkastning på mindre mängd kraftfoder, samtidigt som de också är bra köttdjur. Nämligen rasen Fleckvieh.
Om en jämför rasen Fleckvieh med våra traditionella raser SRB (Svensk Rödbrokig Boskap) och SLB (Svensk Låglands Boskap) är de rundare, kraftigare och har ett lugnt, tålmodigt sinnelag. De är dessutom väldigt bra på att beta, vilket märktes hos oss sommaren 2018 då det var torka och betena var katastrofala. Fleckviehdjuren kom hem från betet och var lika runda och fina, eftersom de äter både buskar, sly och annat de kommer åt, medan de andra av SRB och SLB raserna inte var en vacker syn, och vi hade inte foder att ge dem. Fleckvieh är vana att gå på fäbodarna här nere i Schweiz, och de anlagen märks!
Anledningen till att det är bra att djuren äter mindre mängd kraftfoder är att köttet som vi sedan äter får en hög mängd omega 6, och en obalans i ratiot mellan omega 6 och 3 driver inflammationer i kroppen och kan bidra till flera olika livsstilssjukdomar. (Därför är det också bra, och nästan alltid nödvändigt, att äta omega 3 från vildfångad fisk, men det är ett annat inlägg!) Många mjölkbönder använder kraftfoder som är baserat på soja, vilken tyvärr ofta odlas på marker där det tidigare växt regnskog, men som skövlats till förmån för sojaproduktion, som inte bara går till kraftfoder, utan även till den ökade efterfrågan på veganska produkter (sojakorv, sojafärs, tofu osv) Det känns inte så djurvänligt att skövla regnskog för att kunna äta växtbaserat, med tanke på att jordklotets lungor förstörs när ekosystemet i regnskogen försvinner allt mer.
Därför är jag oerhört glad att vi på vår gård valt att köpa svenskproducerat foder (iofs baserat på raps, vilket också innehåller mycket omega 6, men i mitt tycke är ett betydligt bättre alternativ) som inte bidrar till skövling, och även kan dra ner på användandet av kraftfoder tack vare att vi hittat en ras som är närmare de äldre raserna som kan tillgodogöra sig betet och grovfodret (ensilaget) de får bättre än andra raser. Det känns det som att vi verkligen är på väg åt rätt håll!
Genom det projekt vi deltar igenom Arla, dit vi levererar) om Regenerativt Jordbruk, hoppas jag att mjölkproduktionen ska bli alltmer miljöanpassad och att vi genom kunskap kan få konsumenterna att förstå att vi behöver äta kött, och att det inte är korna som är bovarna i miljöfrågan. Betande nötkreatur bidrar till att gräset växer och binder kol (från koldioxid i luften) i fotosyntesprocessen och den processen kan i Sverige pågå i ca 6 månader varje år. Om du odlar spannmål (monokultur) har du bara en gröda på ett och samma fält (eventuellt någon form av insådd) och fotosyntesen och kolbindandet pågår i max 2 – 3 månader. Därför är det viktigt för miljön med betande kor! Väljer du istället att äta växtbaserat (havre, soja, bönor, linser mm) bidrar du till en monokultur som faktiskt dödar den biologiska mångfalden och bidrar till att kolet inte binds tillbaka till marken.
I många år, när jag lärde mig om kostens betydelse och hur sammansättningen av det vi stoppar i oss är av största vikt, bar jag på en otrolig skam eftersom jag upplevde att vi bönder utmålades som de största miljöbovarna i universum. När det dessutom började skrivas om korna som en enorm källa till utsläpp av koldioxid och som en av de värre miljökatastrofer som finns kändes det inte roligt alls. Jag har alltid månat om miljön och varit noga med att bidra på det sätt jag kan för att sätta så små avtryck som möjligt (i miljön) efter mig på min plats på jorden. När jag förstod det jag skriver om ovan var det en enorm lättnad för mig!
Dessutom är det så att djur som blir till kött eller som producerar mjölk betar på marker (kan i alla fall göra det) där det inte finns möjlighet att odla spannmål eller andra grödor, eftersom det inte går att köra stora maskiner där. Betesdjuren konkurrerar inte om markerna där det odlas växtbaserad mat.
Att det skulle bidra till mindre dödande av djur att äta växtbaserat stämmer inte heller, eftersom den kemiska bekämpningen som görs på många fält där det odlas mat gör att både markerna och alla djur, från små kryp upp till möss, råttor, harar och i förlängningen fågelliv och annat, som lever på de markerna försvinner. Även om det odlas ekologiskt gör en monokultur att många arter dör ut, och ekosystemet rubbas.
Visste du att i betande mulars marker, som ängar och strandhagar, finns lika många växt, – och djurarter som i regnskogen. De arterna är beroende av att klövar och mular beträder och betar de områden där de växer. Visserligen är nötkreaturen större, men det är mindre dödande av djur om du slaktar en ko som betar hela sommaren och äter grovfoder (ensilage) hela vintern, än om du äter en kost som endast är baserat på växter.
Tittar vi sedan på näringsupptaget och biotillgängligheten och jämför mellan animaliskt och växtbaserat kan vi också se att de mängderna av växtbaserat en behöver äta för att tillnärmelsevis komma upp i rekommenderade mängder av nutrienter är enorma, och att kroppen ibland inte ens kan ta upp den eftersom de inte är biotillgängliga (kommer i fel form). Däremot behövs en ganska liten mängd animaliskt, framför allt om en äter organ som lever och hjärta, snabbt kommer upp i rekommenderade mängder och att kroppen kan tillgodogöra sig och ”packa upp” näringen eftersom den är biotillgänglig på ett helt annat sätt.
Genom att jobba mer mot ett Regenerativt Jordbruk kan vi inte bara lämna markerna som vi började bruka, vi kan bygga upp dem, och lämna dem till nästa generation med ett rikare djurliv både under och ovan jord. På de år min man har brukat marken på vår gård har djurlivet på markerna blommat upp och vi ser att det finns fler fjärilar, humlor och andra kryp som i sin tur gjort att det kommit flerfåglar av olika arter till oss.
I och med det Regenerativa projektet har vi flera förändringar planerade i den dagliga driften, som ska bidra till att mark och djurlivet blomstrar ännu mer. Förra året sådde vi en två meter bred kantzon på alla de gärden vi brukar, bestående av solrosor, bovete, ringblommor, blodklöver, honungsfaselia, blåklint och andra arter som gynnar allt från insekter till fåglar.
Visserligen är vi inte ekologiska, men är det något jag har lärt mig på min livsresa är att svart/vitt inte fungerar. Vi gör det vi kan för att hjälpa och bygga upp den jord vi brukar, och jag vet att den här resan har inspirerat till att ta fler steg.
De bönder vi mött har varit i stort sett jämngamla med oss, och ser samma utveckling i samhället som vi gör (propaganda som bygger på okunskap om hur vikten för ekologisk mångfald, biodiversitet och jordhälsa, kombinerat med okunskap om hur nutrienter tas upp ur kosten och vad som krävs för en fungerande hjärna och kropp), och samtidigt som det är ledsamt och skrämmande hur denna propaganda sprider sig som en löpeld, är det också fantastiskt roligt och inspirerande att träffa engagerade, passionerade människor och verkligen LÄRA sig om en ny kultur.
Personligen har jag kämpat lite med att balansera maten eftersom jag inte själv fullt ut kunnat styra hur maten tillagats, men jag har förberett min hemkomst och vet hur jag ska hitta balansen igen, så jag tyar med mig en känsla av att kunna fortsätta stötta min man i det viktiga arbete han gör, och en önskan om att kunna vara lite mer del av det igen i framtiden.
Phu! Det här blev ett långt inlägg, men det känns så viktigt att dela den här kunskapen med andra! Hoppas ni har hittat något ni kan ta till er! 💖
🇬🇧 English
As I am writing, me and m husband are down in Switzerland to visit an acquaintance we got to know when Anderas (the husband) decided to cross a new breed into our dairy cow herd, which gives both milk and a good yield on a small amount of concentrate, while they are also good meat animals. Namely the Fleckvieh breed.
If one compares the Fleckvieh breed with our traditional breeds SRB (Swedish Red Pied Cattle) and SLB (Swedish Lowland Cattle), they are rounder, stronger and have a calm, patient disposition. They are also very good at grazing, which we noticed in the summer of 2018 when there was a drought and the grazing was disastrous. The Fleckvieh animals came home from the pasture and were just as round and fine, as they eat both bushes, slough and anything else they can get their hands on, while the other SRB and SLB breeds were not a pretty sight, and we had no feed to give them. Fleckvieh are used to going to the shacks down here in Switzerland, and that attitude shows!



