Min resa till Schweiz! My journey to Switzerland!

1 maj, 20231 maj, 2023 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

🇸🇪 Svenska

I skrivande stund är jag och maken nere i Schweiz för att hälsa på en bekant som vi lärt känna då Anderas (maken) bestämde sig för att korsa in en ny ras i vår mjölkkobesättning, som ger både mjölk och bra avkastning på mindre mängd kraftfoder, samtidigt som de också är bra köttdjur. Nämligen rasen Fleckvieh.

Om en jämför rasen Fleckvieh med våra traditionella raser SRB (Svensk Rödbrokig Boskap) och SLB (Svensk Låglands Boskap) är de rundare, kraftigare och har ett lugnt, tålmodigt sinnelag. De är dessutom väldigt bra på att beta, vilket märktes hos oss sommaren 2018 då det var torka och betena var katastrofala. Fleckviehdjuren kom hem från betet och var lika runda och fina, eftersom de äter både buskar, sly och annat de kommer åt, medan de andra av SRB och SLB raserna inte var en vacker syn, och vi hade inte foder att ge dem. Fleckvieh är vana att gå på fäbodarna här nere i Schweiz, och de anlagen märks!

Anledningen till att det är bra att djuren äter mindre mängd kraftfoder är att köttet som vi sedan äter får en hög mängd omega 6, och en obalans i ratiot mellan omega 6 och 3 driver inflammationer i kroppen och kan bidra till flera olika livsstilssjukdomar. (Därför är det också bra, och nästan alltid nödvändigt, att äta omega 3 från vildfångad fisk, men det är ett annat inlägg!) Många mjölkbönder använder kraftfoder som är baserat på soja, vilken tyvärr ofta odlas på marker där det tidigare växt regnskog, men som skövlats till förmån för sojaproduktion, som inte bara går till kraftfoder, utan även till den ökade efterfrågan på veganska produkter (sojakorv, sojafärs, tofu osv) Det känns inte så djurvänligt att skövla regnskog för att kunna äta växtbaserat, med tanke på att jordklotets lungor förstörs när ekosystemet i regnskogen försvinner allt mer.

Därför är jag oerhört glad att vi på vår gård valt att köpa svenskproducerat foder (iofs baserat på raps, vilket också innehåller mycket omega 6, men i mitt tycke är ett betydligt bättre alternativ) som inte bidrar till skövling, och även kan dra ner på användandet av kraftfoder tack vare att vi hittat en ras som är närmare de äldre raserna som kan tillgodogöra sig betet och grovfodret (ensilaget) de får bättre än andra raser. Det känns det som att vi verkligen är på väg åt rätt håll!

Genom det projekt vi deltar igenom Arla, dit vi levererar) om Regenerativt Jordbruk, hoppas jag att mjölkproduktionen ska bli alltmer miljöanpassad och att vi genom kunskap kan få konsumenterna att förstå att vi behöver äta kött, och att det inte är korna som är bovarna i miljöfrågan. Betande nötkreatur bidrar till att gräset växer och binder kol (från koldioxid i luften) i fotosyntesprocessen och den processen kan i Sverige pågå i ca 6 månader varje år. Om du odlar spannmål (monokultur) har du bara en gröda på ett och samma fält (eventuellt någon form av insådd) och fotosyntesen och kolbindandet pågår i max 2 – 3 månader. Därför är det viktigt för miljön med betande kor! Väljer du istället att äta växtbaserat (havre, soja, bönor, linser mm) bidrar du till en monokultur som faktiskt dödar den biologiska mångfalden och bidrar till att kolet inte binds tillbaka till marken.

I många år, när jag lärde mig om kostens betydelse och hur sammansättningen av det vi stoppar i oss är av största vikt, bar jag på en otrolig skam eftersom jag upplevde att vi bönder utmålades som de största miljöbovarna i universum. När det dessutom började skrivas om korna som en enorm källa till utsläpp av koldioxid och som en av de värre miljökatastrofer som finns kändes det inte roligt alls. Jag har alltid månat om miljön och varit noga med att bidra på det sätt jag kan för att sätta så små avtryck som möjligt (i miljön) efter mig på min plats på jorden. När jag förstod det jag skriver om ovan var det en enorm lättnad för mig!

Dessutom är det så att djur som blir till kött eller som producerar mjölk betar på marker (kan i alla fall göra det) där det inte finns möjlighet att odla spannmål eller andra grödor, eftersom det inte går att köra stora maskiner där. Betesdjuren konkurrerar inte om markerna där det odlas växtbaserad mat.

Att det skulle bidra till mindre dödande av djur att äta växtbaserat stämmer inte heller, eftersom den kemiska bekämpningen som görs på många fält där det odlas mat gör att både markerna och alla djur, från små kryp upp till möss, råttor, harar och i förlängningen fågelliv och annat, som lever på de markerna försvinner. Även om det odlas ekologiskt gör en monokultur att många arter dör ut, och ekosystemet rubbas.

Visste du att i betande mulars marker, som ängar och strandhagar, finns lika många växt, – och djurarter som i regnskogen. De arterna är beroende av att klövar och mular beträder och betar de områden där de växer. Visserligen är nötkreaturen större, men det är mindre dödande av djur om du slaktar en ko som betar hela sommaren och äter grovfoder (ensilage) hela vintern, än om du äter en kost som endast är baserat på växter.

Tittar vi sedan på näringsupptaget och biotillgängligheten och jämför mellan animaliskt och växtbaserat kan vi också se att de mängderna av växtbaserat en behöver äta för att tillnärmelsevis komma upp i rekommenderade mängder av nutrienter är enorma, och att kroppen ibland inte ens kan ta upp den eftersom de inte är biotillgängliga (kommer i fel form). Däremot behövs en ganska liten mängd animaliskt, framför allt om en äter organ som lever och hjärta, snabbt kommer upp i rekommenderade mängder och att kroppen kan tillgodogöra sig och ”packa upp” näringen eftersom den är biotillgänglig på ett helt annat sätt.

Genom att jobba mer mot ett Regenerativt Jordbruk kan vi inte bara lämna markerna som vi började bruka, vi kan bygga upp dem, och lämna dem till nästa generation med ett rikare djurliv både under och ovan jord. På de år min man har brukat marken på vår gård har djurlivet på markerna blommat upp och vi ser att det finns fler fjärilar, humlor och andra kryp som i sin tur gjort att det kommit flerfåglar av olika arter till oss.

I och med det Regenerativa projektet har vi flera förändringar planerade i den dagliga driften, som ska bidra till att mark och djurlivet blomstrar ännu mer. Förra året sådde vi en två meter bred kantzon på alla de gärden vi brukar, bestående av solrosor, bovete, ringblommor, blodklöver, honungsfaselia, blåklint och andra arter som gynnar allt från insekter till fåglar.

Visserligen är vi inte ekologiska, men är det något jag har lärt mig på min livsresa är att svart/vitt inte fungerar. Vi gör det vi kan för att hjälpa och bygga upp den jord vi brukar, och jag vet att den här resan har inspirerat till att ta fler steg.

De bönder vi mött har varit i stort sett jämngamla med oss, och ser samma utveckling i samhället som vi gör (propaganda som bygger på okunskap om hur vikten för ekologisk mångfald, biodiversitet och jordhälsa, kombinerat med okunskap om hur nutrienter tas upp ur kosten och vad som krävs för en fungerande hjärna och kropp), och samtidigt som det är ledsamt och skrämmande hur denna propaganda sprider sig som en löpeld, är det också fantastiskt roligt och inspirerande att träffa engagerade, passionerade människor och verkligen LÄRA sig om en ny kultur.

Personligen har jag kämpat lite med att balansera maten eftersom jag inte själv fullt ut kunnat styra hur maten tillagats, men jag har förberett min hemkomst och vet hur jag ska hitta balansen igen, så jag tyar med mig en känsla av att kunna fortsätta stötta min man i det viktiga arbete han gör, och en önskan om att kunna vara lite mer del av det igen i framtiden.

Phu! Det här blev ett långt inlägg, men det känns så viktigt att dela den här kunskapen med andra! Hoppas ni har hittat något ni kan ta till er! 💖

🇬🇧 English

As I am writing, me and m husband are down in Switzerland to visit an acquaintance we got to know when Anderas (the husband) decided to cross a new breed into our dairy cow herd, which gives both milk and a good yield on a small amount of concentrate, while they are also good meat animals. Namely the Fleckvieh breed.

If one compares the Fleckvieh breed with our traditional breeds SRB (Swedish Red Pied Cattle) and SLB (Swedish Lowland Cattle), they are rounder, stronger and have a calm, patient disposition. They are also very good at grazing, which we noticed in the summer of 2018 when there was a drought and the grazing was disastrous. The Fleckvieh animals came home from the pasture and were just as round and fine, as they eat both bushes, slough and anything else they can get their hands on, while the other SRB and SLB breeds were not a pretty sight, and we had no feed to give them. Fleckvieh are used to going to the shacks down here in Switzerland, and that attitude shows!

Maken och jag fick verkligen en upplevelse!

Besatthet eller fokus? Och vad är normalt?

5 oktober, 20225 oktober, 2022 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

De senaste dagarna har jag reflekterat endel om med vilken intention, eller energi, jag gör saker och ting. Framför allt saker som när jag var aktiv i mitt beroende var besatthet som kunde skada mig, men som nu, när jag lever ett annat liv, är en tillgång och ger mig fokus på mina mål.

En sådan sak är, för mig, att tracka mina macro och micro näringsämnen och att väga/mäta min mat. (OBS! Detta gör inte alla som är sockerberoende och lever sockerfritt!!) När jag väger och mäter min mat, släpper besattheten omkring hur mycket, hur ofta, om jag fått i mig nog, om jag ska kompensera för att jag ätit för mycket eller för lite med hjälp av träning, eller om jag ”får” vila osv, osv. Att vara besatt av något, som jag var av tex kost, vikt och träning, är otroligt slitigt, och lägger som en tung dimma över övriga delar i livet, och glädjen och ljuset når inte ända in.

Men om jag med hjälp av dessa små medel (väga/mäta/tracka) slipper besatthet så gör jag det gladeligen (ja, oftast gladeligen i alla fall 😉 ) Dessutom kan besattheten då bli lite upputsad och göra att jag istället kan fokusera. Jag kan lägga fokus på att planera min mat, följa min matplan, väga och mäta, tracka och hålla koll, men det tar inte över livet utan håller mig på rätt köl och öppnar upp för ljuset och glädjen istället. Här är ju målet att vara sockerfri och må bra. Förr var målet i och för sig också att må bra, men då trodde jag ju att vissa siffror på vågen skulle göra mig lycklig, vilket inte var fallet när jag väl kom dit….

Härom dagen hade jag ett samtal med en person där jag reflekterade omkring att jag kanske kan tyckas extrem i vissa avseenden, och fick snabbt medhåll. Hen höll med om att jag är extrem (och egentligen ganska onormal), och kan ses som att jag är med i en sekt. Påståendet grundades i att jag lever så udda (inte som normala människor) och rättfärdigar det med att det finns forskning som påvisar enorma fördelar med min kosthållning, träning och livsstilsoptimering. ”Det är så sekter gör”, menade personen.

Lite senare samma dag gick jag ett kvarter runt på Arvika Marknad för att känna lite på stämningen innan jag skulle stå i scoutköket och sälja hamburgare, och jag fick en mindre chock! Jag kan förstå att jag ses som annorlunda och udda i skenet av det som tycks vara normalt idag. På varannan plats på marknaden stod stånd och kurer som sålde (TRIGGERVARNING) friterade munkar, godis (både naturellt och fullt av kemikalier) pizza, langos, sockervadd, slusch, dricka, friterade sockerdoppade äpplen och så vidare hela varvet runt ETT kvarter. (Ja, det fanns förmodligen andra saker också…..jag vet.) Stämningen kändes…… Besatt. Nu FICK alla äta, för det var marknad, och utbudet var ju utan gränser….. Som sagt; i skenet av det, så förstår jag att jag anses som extrem. När det ses som normalt att steka pannkakor och äta dem med krokantkgass till frukost, då fattar jag min ailienstatus.

Ändå blir jag chockad! Eftersom de jag har kontakt med över hela världen lever mer eller mindre som jag gör och jag jobbar hemifrån och slipper vara i det där ”normala” hela tiden, och glömmer att det inte är mitt sätt att leva som är normen. De flöden jag har i sociala media är människor som lever som jag och många delar med sig av forskning på skadorna det ”normala” livet kan ge. Jag har fått gåvan att uppleva skillnaden mellan att äta och leva på det sätt som ses som normalt numer, och kunna ändra mitt liv, slippa vara i besatthet, djup depression, utmattning, självmordstankar och känslor av värdelöshet. Om jag måste välja (vilket jag tack och lov inte behöver) så väljer jag min ”sekt” alla dagar i veckan 😁

Ett av mina fokus just nu är andning. Jag är fortfarande helt uppfylld och inspirerad av Conscious Breathing Summit, och det finns massor av källor att ösa ur! För egen del har jag upptäckt att de kvällar jag andningstränat flera gånger under dagen är jag i djup ketos även på kvällen. Det är ett stort framsteg för mig eftersom jag oftast inte visar någon ketos alls på kvällarna. Alltså; kroppen är så spännande!!!! Och det finns så mycket mer att upptäcka!

Vilket är ditt fokus just nu?

Obsession or focus? And what is normal?

In the last few days, I have reflected some on with what intent, or energy, I do things. Most of all, things that when I was active in my addiction were obsession that could hurt me, but now, when I live another life, is an asset and gives me focus on my goals. One such thing is, for me, tracking my macro and micro nutrients and to weigh/measure my food (NOTE: Not everyone who lives a sugar-free life does this!!) When I weigh and measure my food, the obsession about how much, how often, if I’ve had enough, whether I’m going to have to compensate for eating too much or too little by training, or if I’m ”allowed to” rest, etc. To be obsessed with something, as I was of diets, weight and exercise, is incredibly tough, and covers your life with a heavy fog, and the joy and light don’t reach all the way in. But if I use these small tools (weigh/measure/track) and that gives me freedom from obsession, I do it happily (well, mostly I do it happily, anyway 😉 ) And in this way the obsession can be turned into focus instead. That is how I can focus on planning my food, following my food plan, weighing and measuring, tracking and keeping an eye on things, but it doesn’t take over life. It keeps me on the right keel and opens up to the light and joy instead. The goal is to be sugar-free and to feel good. Before the goal also was to feel goos, of course, but then I thought a certain number on the scale would make me happy, which it did not, as i finally reached that weight goal.

The other day, I had a conversation with a person where I reflected that I might seem extreme in some respects, and quickly got consent. She agreed that I am extreme (and really quite abnormal), and can be seen as being part of a sect. The claim was based on the fact that I live so odd (not like normal people) and justifies it by the fact that there is research that my way of eating, training and doing lifestyle optimization shows enormous benefits . ”That’s how sects do,” the person said, ”Tells there is science behind it…”

A little later the same day I walked around a block in our closest town where the yearly market was in full commerce. I wanted to take in a little bit of the atmosphere before I was going to be in the Scouting kitchen and selling hamburgers, but I got a shock! I can understand that I am seen as different and odd in the light of what seems to be normal today. In every other place on the market were stands and curs selling (triggerwarning) fried donuts, sweets (both natural and full of chemicals) pizza, langose, sugar wad, slusch, sweet drinks, and so on until I got where I was headed. (Yes, there were probably other things also…..I know.) The atmosphere was….. obsessed. Now everyone had to eat, because it was a market, and the supply was without limits……. As I said, in the light of it, I understand that I am considered extreme. When it is seen as normal to cook pancakes and eat them with a crunchy ice cream for breakfast, then I take my ailien status.

But I am shocked! Those I have contact with all over the world live more or less as I do, and I work from home and don’t have to be in that ”normal” world out there all the time, forgetting that it is not my way of living that is the norm. The flows I have in social media are people who live like me and many of them share research on the damage that ”normal” life can do. I have been given the gift to experience the difference between eating and living in the way seen as normal nowadays, and to be able to change my life, not be in obsession, deep depression, exhaustion, thoughts of suicide and feelings of worthlessness. If I have to choose (which I thankfully don’t have too), I choose my ”sect” every day of the week 😁

One of my current focus is breathing. I am still in awe and inspired by the Conscious Breathing Summit, and there are plenty of sources to look up for more knowledge! For my part, I have discovered that on the evenings I have had several times during the day with breathing exercises, I am in deep ketosis even at night when I go to bed. It is a great step forward for me because I usually don’t show any ketosis at all in the evenings. The body is so exciting!!!! And there’s so much more to discover!

What is your current focus?

Summering av sommaren

9 september, 20229 september, 2022 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sommaren har bara flugit iväg, med massor av nya spännande saker som hänt på gården! I maj startade vi ju upp den nya ladugården, med robot, och det innebar en stor omställning för oss alla, framför allt för min man! Jag har inte så mycket jobb i ladugården, förutom att jag ger kalvarna mat på morgonen, hjälper till med lite digitala jobb och gör punktinsatser när djuren ska flyttas, släppas på bete eller det händer något där jag behövs. Det är ju lite ständig beredskap, men så är det ju att ha djur.

För mig har det även varit en vår och sommar med supermycket fokus på strikt keto, att hålla mig i ketos, och att hålla i min träning. Det har gått bra, och jag har fått delar av de resultat som jag hoppades på. Just nu är målet att hålla i alt, och kanske att hitta ett nytt mål. Jag ville bygga muskler, för min hälsa, och det har jag gjort, men det finns ju så många olika sätt att träna på! Jag ser att jag faktiskt har det lite känslomässigt jobbit när det kommer till träning; jag får ångestattacker när det blir för tungt, av anledningar jag inte ska gå in på här, men jag gråter en stund, och tar nya tag. Ibland har det känts riktigt tufft, och andra dagar känner jag mig urstark!!! Jag är väldigt glad att jag haft stöd av mi PT-online; Matilda Brasar, som har lyssnat, anpassat min träning och peppat mig att fortsätta! Jag har behövt det stödet, annars hade det ännu en gång blivit en uppstart som inte fullföljdes. Nu vill jag för allt i världen inte tappa det jag byggt upp!

Jag har även varit nitisk med loggande under vår och sommar. Trackat maten (makro och mikronutrienter) i Kostbevakningen för att se så att fördelningen ligger rätt, blåst i min Acetrack för att kolla ketoner, kollat blodsocker varje morgon, noterat hur mycket jag mediterat, tränat, promenerat, kollat antal steg osv. Så kom jag till en punkt där jag bara kände att jag måste släppa lite på greppet. Det är tufft att hålla stenkoll sådär, så jag beslöt mig för att utforska lite hur det känns att släppa taget. Så just nu fortsätter jag kolla blodsocker (morgon) och ketoner (morgon och om jag kommer ihåg på kvällen) regelbundet, men har lagt av mig min fitbit och trackar inte maten, men är noga med att hålla mig till ren kost med bra råvaror. Inget socker, sötningsmedel, mjöler av något slag, frukt, nötter eller mjölkprodukter. Jag har verkligen hittat min bränsleblandning, och när jag tar hand om mig på det här sättet känner jag mig så STARK. Och framförallt befriad från cravings och besatthet av mat och vikt!

Mina rutiner i form av meditation på morgonen och reflektion på kvällen hoppar jag sällan över, och gör jag det så märks det! Mitt mående svajar och jag tappar liksom kontakten med mig själv….

Mitt fokus nu är att komma tillbaka till mötesrutiner, fortsätta skörda och förbereda trädgården för höst och vinter, fortsätta träna min häst, njuta av hundarna och vara ännu mer vaken för min inre resa; hur jag mår och hur det tar sig uttryck. Jag har varit en riktigt usel förälder ett tag, och det visar sig i form av att min självkänsla hasar ner kring fotknölarna och jag beter mig som att alla tycker illa om mig – går i försvar, hittar kritik i allt som sägs och är inte direkt upplyftande att umgås med, kan jag säga. Där vill jag inte vara!

Så, kick off får bli andningskonferensen i Stockholm nästa vecka, förutom att jag redan i förrgår var med på ett möte för tillfrisknande, och har ett inplanerat idag. Jag måste ju AGERA om jag ska få någon förändring! ❤

Önskar dig som läser detta en fantastisk helg! Hoppas du får möta den med god hälsa och sinnesro!

Våra galna unghöns ”hjälper” mig förbereda trädgården för hösten…..

Onsdagen 22 juni 2022 Framtidsfunderingar

22 juni, 202228 maj, 2023 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Om bara en liten stund ska jag koppla upp mig på ett webinar och lära mig mer om Belöningsbaserad Hästträning. Känns som att jag behöver det för att hjälpa mig och Danone framåt. Jag vet inte hur många gånger jag har bestämt mig för att sälja henne under det här året hon varit här hos mig, men det landar ändå alltid i att problemet ligger hos mig, och jag pendlar mellan att tycka att jag är en usel ryttare som har förstört henne fullkomligt till att tänka att jag banne mig ska klara av detta! Problemet ÄR ju inte Danone, det är att jag är rädd att skada mig, och ju äldre jag blir, desto mer medveten är jag om vad som kan hända, och att jag inte är riktigt lika flexibel och mjuk i kroppen som när jag började rida när jag var 7 år och flängde runt som ett torrt skinn på min lilla shettis Misty.

Det ska i alla fall bli intressant och spännande, och jag hoppas att det ska ge inspiration att fortsätta utvecklas tillsammans med Danone, min ”lilla” älskling. Alvina och jag tog en ridtur tillsammans förut, och det är SÅ roligt att vi kan ha det här intresset tillsammans och dela den här upplevelsen. Rita var piggelin som vanligt, och Alvina är ju hur cool som helst med det, men jag är inte lika cool när Danone står på frambenen i galoppen och skuttar som en hare mellan allt hon tycker är farligt!! Alvina menade att Danone säkert bara var glad och tyckte det var härligt att komma ut. Önskar jag kunde tänka lika positivt och skratta lite åt min tokiga ponny, det skulle ju bli lättare då!

Funderingar omkring Gräsbeteskött och Regenerativt jordbruk

Har under dagen varit i kontakt med människor som på olika sätt producerar och säljer gräsbeteskött. Jag har ju varit intresserad av det länge och tjatat på Andreas att vi skulle satsa på det eftersom det blir bättre kött (marmorerat med bra fett) och inte innehåller lika stor mängd omega 6 som kött från djur som ätit kraftfoder hela livet. En hög halt av omega 6 i kosten för oss människor kan driva på ”tysta inflammationer” i kroppen, och försämra både fysisk och psykisk hälsa avsevärt. Förutom i kött från djur som ätit massor av spannmål (kraftfoder), finns omega 6 i tex rapsolja, nötter, fröer, solrosolja mm. Själv väljer jag bort de livsmedlen och tar jag animalisk omega 3 (ArcticMed, där jag även är återförsäljare) för att hjälpa upp balansen och ser till att äta smör, kallpressad oliv, – och kokosolja, och MCT-olja för att få i mig rätt sorts fetter. MCT är ju även bra för de som är sjuka i Alzheimers, och de som vill förebygga det samma, och det vill jag. Med tanke på hur lika min pappa jag är och hur hans sjukdom påverkar oss alla, vill jag göra allt jag kan för att förebygga att utveckla den sjukdomen.

Träff med Regeneraiva Arlabönder

Men nu kom jag bort från ämnet! När vi var på träff med de andra bönderna från Arla som också är med i det regenerativa projektet förra veckan, Andreas och jag, var vi även på studiebesök på en gård som hade uppfödning av en fin besättning Angus, där de bedrev regenerativt jordbruk och producerade gräsbeteskött. På kvällen och på väg hem pratade vi åter igen om detta att producera bra mat, i samklang med naturen, och att faktiskt liksom ”laga” naturen med hjälp av det jordbruk vi bedriver, och jag framhöll återigen hur gärna jag skulle vilja producera gräsbeteskött, eftersom det också ligger helt i linje med min kunskap om den mat som är bäst för oss människor att äta, med bra omega 3 och 6 balans, animaliskt protein som är rent biokemiskt lättare för oss att ta upp eftersom våra gener och celler tar åt sig och kan ”packa upp” näringen från animalier lättare och bättre än om vi bara skulle käka grönsaker. Dessutom finns alla vitaminer och mineraler i större mängd i tex inälvsmat. Det finns massor av forskning, bilder och tabeller på det, kanske jag borde börja spara på sånt….

Gräsbeteskött från Strandbergs Lantbruk?

I vilket fall beslutade vi (jag) oss för att kastrera 10-13 av tjurkalvarna och planera för att föda upp dem regenerativt och som gräsbeteskött. Det kommer ta ca 2 år från nu att stå med färdiga köttlådor, om det är så vi kommer sälja köttet, vi får se. I alla fall läste jag igenom kraven på producenter som en av de ”stora” förmedlarna av sånt kött har, och fick svar på min största fundering, nämligen detta att vi ger våra kalvar kraftfoder från ca 8 veckors ålder eftersom de avvänjs från mjölken då, men behöver protein och andra näringsämnen för att växa bra och må väl. Men i sina krav skrev just dessa producenter/handlare att djur från mjölkbesättningar får äta kraftfoder upp till dess att de väger 200 kg. Det löste en del av mina funderingar! Djurens välfärd måste komma först, de ska må bra och de ska ha den näring och omsorg de behöver, framför allt om vi avser att faktiskt äta upp dem sedan, då ska de verkligen ha det bra under tiden!!

Pusselbitar som faller på plats, sockerberoende och lantbruk

För mig är det här pusselbitar som faller på plats. Mitt tillfrisknande från sockerberoende, behovet av mat av riktigt god kvalitet, mitt sätt att leva och verka som både sockerberoendeterapeut och lantbrukare i samklang med djur och natur känns som att komma hem.

Jag ser att jag kommer behöva släppa många olika delar av allt jag faktiskt håller på med; YouTube kanalen, två Instagramkonton, två FB-konton, terapeutjobbet….. Allt kommer vägas på guldvåg, och jag är superrädd att ”glömma bort” att jag är sockerberoende och har en sjukdom att ta hand om, om jag endast engagerar mig i lantbruket, så jag behöver verkligen ta medvetna beslut! Men magkänslan är god! Kanske är det en fingervisning om att jag är i samklang men vad det än är som styr Universum?

Onsdag 20 december 2021

29 december, 2021 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Fortfarande mörkt ute och brorsonen, sonen och yngsta dottern sover ännu. Har vinkat av äldsta dottern som åkte på jobb och ska vidare till sitt egna boende för att träffa vänner och fira nyår. Andreas tog kalvarna i morse så jag kunde vara kvar inne hos brorsonen ifall han skulle vakna, men han ringde in och bad mig komma ut senare för det är en ko som lagt sig och inte kommer upp. Hon har en läckande spene som det troligen kommit in kolibakterier i, och då blir de supersjuka, superfort, så det blir till att ringa veterinär idag. Det är i alla fall inte juldag, annandag eller nyårsdag, annars brukar det vara något av det när djuren blir sjuka så det blir svindyrt! Iofs har inte alla helger passerat ännu, så jag ska väl inte ropa hej 😅

Igår fick jag tag på de förra ägarna till Rita och Danone (min blandras”ponny”) och kollade av med dem hur de brukar reagera på fyrverkerier och smällare. Har fått svar från båda att de inte brukar bry sig, och det känns skönt. Jag vet ju att Oskadis knappt vickar på öronen, så med henne är det lugnt. Om jag täcker fönstret, drar på radion och stänger så att Danone inte kan gå ut så borde det gå bra. Det låter ju som bra förutsättningar i alla fall, så ingen av dem behöver lugnande eller så. Sedan får jag ju gå ner och kolla till dem under tiden så klart. Insåg just att mina planer på att sova över tolvslaget inte går att genomföra…..

Jag mår inte bra av att vara uppe sent. Jag har inga problem med att gå upp tidigt, men om jag är vaken efter 23 håller jag på att gå sönder någon dag efteråt, så på nyår slits jag alltid mellan önskan att vara uppe över 12-slaget för barnens skull, eller min egen hälsa. Vi brukar vara vakna till typ 5 minuter över 12, och sedan faller vi i säng. Mycket på grund av att vi ska upp till djuren även dagen därpå så klart. Ofta kan jag få cravings och ”vobbla” med maten (inte äta det som är mest optimalt för min hjärna och hälsa) när jag blir trött, och det kan vara riktigt farligt. Beroendesjukdomen är inte att leka med, det har jag fått erfara många gånger både genom egen erfarenhet och genom mina klienter.

Idag är i alla fall maten planerad; vi ska prova fonduegrytan Andreas fick i julklapp! Fläskbuljongen och fläskstek tog jag upp igår och ska åka ner till ICA Thyergs (världens bästa affär) sedan och köpa squash så vi kan steka det tillsammans med tomater och lök. Till det gör jag en dragonkryddad smörmajo tänkte jag. frukosten fick bli en burk makrill idag, och middag/kvällsmat blir ett Bulletproof så att jag vet att jag fått i mig nog med fett.

För övrigt blir det nog ganska soft idag också. Brorsonen ska vidare till min storebror, och jag har inget kontorsjobb inplanerat så det är rutiner med djuren som står på schemat. Som vanligt får jag se ikväll vad det blev av dagen 🙂