🇸🇪 Beroendesjukdomen har veto!

🇬🇧 English below 👇🏼

Ofta när jag möter klienter tar de hjälp från alla möjliga olika håll för att läka holistiskt från sjukdomen beroende, och jag tycker det är toppen, för jag är verkligen inte expert på alla områden! Det som kan orsaka problem är däremot okunskapen som råder om beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet.

Många som inte kan beroendesjukdomen och som arbetar inom olika områden (kostrådgivare, coacher, näringsterapeuter osv) kan ge en sockerberoende i tillfrisknande tanken om och förstärka tron på att hen inte har en beroendesjukdom utan bara en obalans i tarmen, en trasig barndom, fel andning, för lite andlighet eller bara behöver meditera lite mer och leva i nuet. Alla dessa verktyg kan bidra till till tillfrisknande, men samma påståenden kan vara katastrofala om mottagaren tvivlar det minsta på att hen har en beroendesjukdom, eller fortfarande hoppas innerligt på att kunna äta ”normalt” och ”vara som alla andra”.

När jag gör en matplan måste jag i alla avseenden titta på vad den specifika individen jag arbetar med klarar av att äta rent biokemiskt, men också i avseende till hur hens beroendesjukdom tar sig uttryck. Jag jobbar alltid utifrån en animaliebaserad baserad matplan, eftersom det är det jag sett funkar bäst på de flesta klienter jag mött genom mina 12 år inom yrket, men om min klient triggar på tex smör, så ska hen inte ha det på sin matplan eftersom beroendesjukdomen har veto över allt annat!

Likadant är det om jag går till en näringsterapeut och hen säger till mig att det är otroligt nyttigt att äta ett äpple om dagen, att honung är bra för immunförsvaret och grovt bröd är bra för tarmen, så behöver jag fråga mig om det verkligen fungerar för mig att äta det, eftersom jag är sockerberoende. Svaret för mig är ett det går ”fetbort” eftersom jag inte skulle äta ett äpple utan mest troligt fälla trädet det växte på och äta alla, och jag vill inte ens tänka på hur min hjärna och tarm skulle reagera på bröd och honung, sen får andra tro det vara hur nyttigt som helst, det bryr jag mig inte ett dugg om. Med den kunskapen och erfarenheten jag har känner jag mig fullkomligt trygg i vad jag kan och inte kan äta, men för en person som inte är lika trygg och när en förhoppning om att inte var en beroende kan det få katastrofala följder.

Något annat jag ofta möter och hör, och tyvärr väldigt ofta i lågkolhydratsvärlden, är att det räcker med att lägga om kosten och bestämma sig för att hålla sig till en viss typ av kost för att kontrollera sitt sockerberoende. Att det bara är jag som behöver bestämma mig. Jag har fortfarande inte träffat en enda sockerberoende som klarat sig med att bara göra en kostomläggning, i alla fall inte under en längre period, eftersom sjukdomen är progredierande och går i skov. Det spelar ingen roll hur mycket fett jag äter, eller om jag loggar micro och macro tills det bubblar ut genom öronen på mig om jag inte skaffar mig verktyg att identifiera Risksituationer, Varningssignaler och lär mig hur jag hanterar cravings, för förr eller senare kommer det att behövas, eftersom det är så beroendesjukdomen fungerar! Att försöka och försöka hålla sig till en viss kost, i tron om att det räcker med en kostomläggning, men misslyckas gång på gång för att hjärnan kidnappas på grund av att det föreligger ett beroende, och tänka att det beror på min brist på karaktär och viljestyrka skapar hopplöshet och skam som inte går att beskriva.

Så detta att ta hjälp från andra kan alltså vara både till hjälp och stjälp. Så länge jag kommer ihåg att ta hänsyn till min beroendesjukdom och minnas att den är primär, kronisk, progredierande, går i skov och faktiskt är dödlig så kan jag lugnt ta emot hjälp och anpassa den efter mina behov, men om råden gagnar min sjukdom istället och gör att mina förhoppningar att vara som alla andra stärks och jag tror att mitt sockerberoende går över om jag läker min tarm och andas rätt så är jag ute på tunn is. Alla dessa verktyg kan hjälpa till genom att minska biokemiska cravings eller tillhandahålla strategier men de läker inte beroendet, hur mycket en än önskar det.

Mitt råd: se till att den du tar hjälp av har kunskap om (socker)beroende, eller förstår och är ödmjuk nog att inse att hen inte har kunskap, om du inte känner dig stark nog att stå kvar i din vetskap inför någon som kan upplevas som en auktoritet! Om du gör det kan du lugnt ösa ur alla källor av kunskap som finns där ute och vara trygg i att det kommer hjälpa dig i ditt tillfrisknande 💖 Lycka till!

🇬🇧 Addiction rules!

Often when I meet clients, they take help from all sorts of different directions to heal holistically from the disease of addiction, and I think it’s great! I’m really not an expert in all areas! What may cause problems, however, is the ignorance and lack of knowledge about addiction in general, and sugar addiction in particular.

Many who do not know the disease and nature of addiction and who work in various fields (nutritional advisors, coaches, nutritional therapists, etc.) can give a sugar addict in recovery the idea and reinforce the belief that they do not have an addiction but only dysbiosis, a broken childhood, breathing the wrong way, lack of spirituality or just need to meditate a little more and live in the present. All of these mentioned tools can contribute to recovery, but the same claims can be catastrophic if the recipient has the slightest doubt that he or she has an addiction, or still sincerely hopes to be able to eat ”normally” and ”be like everyone else”.

When I make a food plan, I have to look at what the specific individual I work with is able to eat due to their biochemistry, but also in terms of how the addiction is expressed. I always work from an animal-based, keto like food plan, because that is what I have seen works best on most clients I’ve met through my 12 years in the profession, but if butter is a trigger to my client, he or she is not having that on the food plan, no matter if it’s carnivore or keto friendly, since the addiction rules!

The same applies if I’m going to a nutritional therapist and she tells me that it is incredibly good for my health to eat an apple a day, that honey is good for the immune system, and ”brown” bread is good for the bowel, I need to ask myself whether it really works for me to eat it, since I am a sugar addict. The answer for me is: I would not eat ONE apple but would most likely cut down the tree it grew on and eat every apple on it, and I don’t even want to think about how my brain and bowel would react to bread and honey. And today I’m so grateful I don’t care at all what other people think is healthy! With the knowledge and the experience I have, I feel completely safe with what I’m eating, but for someone not feeling that safe, and still wishing he or she wasn’t and addict food suggestions like that kan be catastrophic.

Another thing I often hear, and unfortunately very often in the ”low-carbohydrate world”, is that the solution to sugar addiction is to change the diet and decide to stick to a certain way of eating to control their sugar addiction. That one have to make a decision and be firm about it. I still have not met a single sugar addict who has managed to simply change the diet and manage their addiction, at least not for a long time (more than two years), because the disease is getting worse and worse and is doing so periodically. It doesn’t matter how much fat I eat, or if I log micro and macro until it bubbles out through my ears if I don’t get the tools to identify risk situations, warning signals and learn how to handle cravings, because sooner or later it will be needed, that is the nature of the disease of addiction! To try and try to stick to a particular diet, believing that a diet change is enough, but failing over and over again because of a kidnapped brain; and think that it is due to my lack of character and willpower creates hopelessness and shame beyond words.

So to ask for help from others can be both helpful and dangerous. As long as I remember that I have an addiction and that it is primary, chronic, getting worse and worse and doing so periodically, and that addiction actually is fatal, I can safely receive help and adapt it to my needs. But if the advices serves my disease instead, and makes my hopes to be like everyone else stronger and I think my sugar addiction will go away if I heal my dysbiosis and breathe correctly, I’m walking on thin ice. All of these tools can help by reducing biochemical cravings or providing strategies but they do not heal the addiction, however much one desires it.

My advice: Make sure that the person you ask for help knows about the nature of (sugar)addiction, or understand and is humble enough to realize that he or she doesn’t know how it works, unless you feel strong enough to stand firmly in your own knowledge in front of someone who can be perceived as an authority! If you do that, you can calmly pour from all the sources of knowledge out there and be assured that it will help you in your recovery 💖 Good luck!

As long as I remember that I’m living with a fatal disease; addiction, and the fact that it affects every decision I make I can live life fully in a way I never did before 💖

Besatthet eller fokus? Och vad är normalt?

De senaste dagarna har jag reflekterat endel om med vilken intention, eller energi, jag gör saker och ting. Framför allt saker som när jag var aktiv i mitt beroende var besatthet som kunde skada mig, men som nu, när jag lever ett annat liv, är en tillgång och ger mig fokus på mina mål.

En sådan sak är, för mig, att tracka mina macro och micro näringsämnen och att väga/mäta min mat. (OBS! Detta gör inte alla som är sockerberoende och lever sockerfritt!!) När jag väger och mäter min mat, släpper besattheten omkring hur mycket, hur ofta, om jag fått i mig nog, om jag ska kompensera för att jag ätit för mycket eller för lite med hjälp av träning, eller om jag ”får” vila osv, osv. Att vara besatt av något, som jag var av tex kost, vikt och träning, är otroligt slitigt, och lägger som en tung dimma över övriga delar i livet, och glädjen och ljuset når inte ända in.

Men om jag med hjälp av dessa små medel (väga/mäta/tracka) slipper besatthet så gör jag det gladeligen (ja, oftast gladeligen i alla fall 😉 ) Dessutom kan besattheten då bli lite upputsad och göra att jag istället kan fokusera. Jag kan lägga fokus på att planera min mat, följa min matplan, väga och mäta, tracka och hålla koll, men det tar inte över livet utan håller mig på rätt köl och öppnar upp för ljuset och glädjen istället. Här är ju målet att vara sockerfri och må bra. Förr var målet i och för sig också att må bra, men då trodde jag ju att vissa siffror på vågen skulle göra mig lycklig, vilket inte var fallet när jag väl kom dit….

Härom dagen hade jag ett samtal med en person där jag reflekterade omkring att jag kanske kan tyckas extrem i vissa avseenden, och fick snabbt medhåll. Hen höll med om att jag är extrem (och egentligen ganska onormal), och kan ses som att jag är med i en sekt. Påståendet grundades i att jag lever så udda (inte som normala människor) och rättfärdigar det med att det finns forskning som påvisar enorma fördelar med min kosthållning, träning och livsstilsoptimering. ”Det är så sekter gör”, menade personen.

Lite senare samma dag gick jag ett kvarter runt på Arvika Marknad för att känna lite på stämningen innan jag skulle stå i scoutköket och sälja hamburgare, och jag fick en mindre chock! Jag kan förstå att jag ses som annorlunda och udda i skenet av det som tycks vara normalt idag. På varannan plats på marknaden stod stånd och kurer som sålde (TRIGGERVARNING) friterade munkar, godis (både naturellt och fullt av kemikalier) pizza, langos, sockervadd, slusch, dricka, friterade sockerdoppade äpplen och så vidare hela varvet runt ETT kvarter. (Ja, det fanns förmodligen andra saker också…..jag vet.) Stämningen kändes…… Besatt. Nu FICK alla äta, för det var marknad, och utbudet var ju utan gränser….. Som sagt; i skenet av det, så förstår jag att jag anses som extrem. När det ses som normalt att steka pannkakor och äta dem med krokantkgass till frukost, då fattar jag min ailienstatus.

Ändå blir jag chockad! Eftersom de jag har kontakt med över hela världen lever mer eller mindre som jag gör och jag jobbar hemifrån och slipper vara i det där ”normala” hela tiden, och glömmer att det inte är mitt sätt att leva som är normen. De flöden jag har i sociala media är människor som lever som jag och många delar med sig av forskning på skadorna det ”normala” livet kan ge. Jag har fått gåvan att uppleva skillnaden mellan att äta och leva på det sätt som ses som normalt numer, och kunna ändra mitt liv, slippa vara i besatthet, djup depression, utmattning, självmordstankar och känslor av värdelöshet. Om jag måste välja (vilket jag tack och lov inte behöver) så väljer jag min ”sekt” alla dagar i veckan 😁

Ett av mina fokus just nu är andning. Jag är fortfarande helt uppfylld och inspirerad av Conscious Breathing Summit, och det finns massor av källor att ösa ur! För egen del har jag upptäckt att de kvällar jag andningstränat flera gånger under dagen är jag i djup ketos även på kvällen. Det är ett stort framsteg för mig eftersom jag oftast inte visar någon ketos alls på kvällarna. Alltså; kroppen är så spännande!!!! Och det finns så mycket mer att upptäcka!

Vilket är ditt fokus just nu?

Obsession or focus? And what is normal?

In the last few days, I have reflected some on with what intent, or energy, I do things. Most of all, things that when I was active in my addiction were obsession that could hurt me, but now, when I live another life, is an asset and gives me focus on my goals. One such thing is, for me, tracking my macro and micro nutrients and to weigh/measure my food (NOTE: Not everyone who lives a sugar-free life does this!!) When I weigh and measure my food, the obsession about how much, how often, if I’ve had enough, whether I’m going to have to compensate for eating too much or too little by training, or if I’m ”allowed to” rest, etc. To be obsessed with something, as I was of diets, weight and exercise, is incredibly tough, and covers your life with a heavy fog, and the joy and light don’t reach all the way in. But if I use these small tools (weigh/measure/track) and that gives me freedom from obsession, I do it happily (well, mostly I do it happily, anyway 😉 ) And in this way the obsession can be turned into focus instead. That is how I can focus on planning my food, following my food plan, weighing and measuring, tracking and keeping an eye on things, but it doesn’t take over life. It keeps me on the right keel and opens up to the light and joy instead. The goal is to be sugar-free and to feel good. Before the goal also was to feel goos, of course, but then I thought a certain number on the scale would make me happy, which it did not, as i finally reached that weight goal.

The other day, I had a conversation with a person where I reflected that I might seem extreme in some respects, and quickly got consent. She agreed that I am extreme (and really quite abnormal), and can be seen as being part of a sect. The claim was based on the fact that I live so odd (not like normal people) and justifies it by the fact that there is research that my way of eating, training and doing lifestyle optimization shows enormous benefits . ”That’s how sects do,” the person said, ”Tells there is science behind it…”

A little later the same day I walked around a block in our closest town where the yearly market was in full commerce. I wanted to take in a little bit of the atmosphere before I was going to be in the Scouting kitchen and selling hamburgers, but I got a shock! I can understand that I am seen as different and odd in the light of what seems to be normal today. In every other place on the market were stands and curs selling (triggerwarning) fried donuts, sweets (both natural and full of chemicals) pizza, langose, sugar wad, slusch, sweet drinks, and so on until I got where I was headed. (Yes, there were probably other things also…..I know.) The atmosphere was….. obsessed. Now everyone had to eat, because it was a market, and the supply was without limits……. As I said, in the light of it, I understand that I am considered extreme. When it is seen as normal to cook pancakes and eat them with a crunchy ice cream for breakfast, then I take my ailien status.

But I am shocked! Those I have contact with all over the world live more or less as I do, and I work from home and don’t have to be in that ”normal” world out there all the time, forgetting that it is not my way of living that is the norm. The flows I have in social media are people who live like me and many of them share research on the damage that ”normal” life can do. I have been given the gift to experience the difference between eating and living in the way seen as normal nowadays, and to be able to change my life, not be in obsession, deep depression, exhaustion, thoughts of suicide and feelings of worthlessness. If I have to choose (which I thankfully don’t have too), I choose my ”sect” every day of the week 😁

One of my current focus is breathing. I am still in awe and inspired by the Conscious Breathing Summit, and there are plenty of sources to look up for more knowledge! For my part, I have discovered that on the evenings I have had several times during the day with breathing exercises, I am in deep ketosis even at night when I go to bed. It is a great step forward for me because I usually don’t show any ketosis at all in the evenings. The body is so exciting!!!! And there’s so much more to discover!

What is your current focus?

Summering av sommaren

Sommaren har bara flugit iväg, med massor av nya spännande saker som hänt på gården! I maj startade vi ju upp den nya ladugården, med robot, och det innebar en stor omställning för oss alla, framför allt för min man! Jag har inte så mycket jobb i ladugården, förutom att jag ger kalvarna mat på morgonen, hjälper till med lite digitala jobb och gör punktinsatser när djuren ska flyttas, släppas på bete eller det händer något där jag behövs. Det är ju lite ständig beredskap, men så är det ju att ha djur.

För mig har det även varit en vår och sommar med supermycket fokus på strikt keto, att hålla mig i ketos, och att hålla i min träning. Det har gått bra, och jag har fått delar av de resultat som jag hoppades på. Just nu är målet att hålla i alt, och kanske att hitta ett nytt mål. Jag ville bygga muskler, för min hälsa, och det har jag gjort, men det finns ju så många olika sätt att träna på! Jag ser att jag faktiskt har det lite känslomässigt jobbit när det kommer till träning; jag får ångestattacker när det blir för tungt, av anledningar jag inte ska gå in på här, men jag gråter en stund, och tar nya tag. Ibland har det känts riktigt tufft, och andra dagar känner jag mig urstark!!! Jag är väldigt glad att jag haft stöd av mi PT-online; Matilda Brasar, som har lyssnat, anpassat min träning och peppat mig att fortsätta! Jag har behövt det stödet, annars hade det ännu en gång blivit en uppstart som inte fullföljdes. Nu vill jag för allt i världen inte tappa det jag byggt upp!

Jag har även varit nitisk med loggande under vår och sommar. Trackat maten (makro och mikronutrienter) i Kostbevakningen för att se så att fördelningen ligger rätt, blåst i min Acetrack för att kolla ketoner, kollat blodsocker varje morgon, noterat hur mycket jag mediterat, tränat, promenerat, kollat antal steg osv. Så kom jag till en punkt där jag bara kände att jag måste släppa lite på greppet. Det är tufft att hålla stenkoll sådär, så jag beslöt mig för att utforska lite hur det känns att släppa taget. Så just nu fortsätter jag kolla blodsocker (morgon) och ketoner (morgon och om jag kommer ihåg på kvällen) regelbundet, men har lagt av mig min fitbit och trackar inte maten, men är noga med att hålla mig till ren kost med bra råvaror. Inget socker, sötningsmedel, mjöler av något slag, frukt, nötter eller mjölkprodukter. Jag har verkligen hittat min bränsleblandning, och när jag tar hand om mig på det här sättet känner jag mig så STARK. Och framförallt befriad från cravings och besatthet av mat och vikt!

Mina rutiner i form av meditation på morgonen och reflektion på kvällen hoppar jag sällan över, och gör jag det så märks det! Mitt mående svajar och jag tappar liksom kontakten med mig själv….

Mitt fokus nu är att komma tillbaka till mötesrutiner, fortsätta skörda och förbereda trädgården för höst och vinter, fortsätta träna min häst, njuta av hundarna och vara ännu mer vaken för min inre resa; hur jag mår och hur det tar sig uttryck. Jag har varit en riktigt usel förälder ett tag, och det visar sig i form av att min självkänsla hasar ner kring fotknölarna och jag beter mig som att alla tycker illa om mig – går i försvar, hittar kritik i allt som sägs och är inte direkt upplyftande att umgås med, kan jag säga. Där vill jag inte vara!

Så, kick off får bli andningskonferensen i Stockholm nästa vecka, förutom att jag redan i förrgår var med på ett möte för tillfrisknande, och har ett inplanerat idag. Jag måste ju AGERA om jag ska få någon förändring! ❤

Önskar dig som läser detta en fantastisk helg! Hoppas du får möta den med god hälsa och sinnesro!

Våra galna unghöns ”hjälper” mig förbereda trädgården för hösten…..

Onsdag 20 december 2021

Fortfarande mörkt ute och brorsonen, sonen och yngsta dottern sover ännu. Har vinkat av äldsta dottern som åkte på jobb och ska vidare till sitt egna boende för att träffa vänner och fira nyår. Andreas tog kalvarna i morse så jag kunde vara kvar inne hos brorsonen ifall han skulle vakna, men han ringde in och bad mig komma ut senare för det är en ko som lagt sig och inte kommer upp. Hon har en läckande spene som det troligen kommit in kolibakterier i, och då blir de supersjuka, superfort, så det blir till att ringa veterinär idag. Det är i alla fall inte juldag, annandag eller nyårsdag, annars brukar det vara något av det när djuren blir sjuka så det blir svindyrt! Iofs har inte alla helger passerat ännu, så jag ska väl inte ropa hej 😅

Igår fick jag tag på de förra ägarna till Rita och Danone (min blandras”ponny”) och kollade av med dem hur de brukar reagera på fyrverkerier och smällare. Har fått svar från båda att de inte brukar bry sig, och det känns skönt. Jag vet ju att Oskadis knappt vickar på öronen, så med henne är det lugnt. Om jag täcker fönstret, drar på radion och stänger så att Danone inte kan gå ut så borde det gå bra. Det låter ju som bra förutsättningar i alla fall, så ingen av dem behöver lugnande eller så. Sedan får jag ju gå ner och kolla till dem under tiden så klart. Insåg just att mina planer på att sova över tolvslaget inte går att genomföra…..

Jag mår inte bra av att vara uppe sent. Jag har inga problem med att gå upp tidigt, men om jag är vaken efter 23 håller jag på att gå sönder någon dag efteråt, så på nyår slits jag alltid mellan önskan att vara uppe över 12-slaget för barnens skull, eller min egen hälsa. Vi brukar vara vakna till typ 5 minuter över 12, och sedan faller vi i säng. Mycket på grund av att vi ska upp till djuren även dagen därpå så klart. Ofta kan jag få cravings och ”vobbla” med maten (inte äta det som är mest optimalt för min hjärna och hälsa) när jag blir trött, och det kan vara riktigt farligt. Beroendesjukdomen är inte att leka med, det har jag fått erfara många gånger både genom egen erfarenhet och genom mina klienter.

Idag är i alla fall maten planerad; vi ska prova fonduegrytan Andreas fick i julklapp! Fläskbuljongen och fläskstek tog jag upp igår och ska åka ner till ICA Thyergs (världens bästa affär) sedan och köpa squash så vi kan steka det tillsammans med tomater och lök. Till det gör jag en dragonkryddad smörmajo tänkte jag. frukosten fick bli en burk makrill idag, och middag/kvällsmat blir ett Bulletproof så att jag vet att jag fått i mig nog med fett.

För övrigt blir det nog ganska soft idag också. Brorsonen ska vidare till min storebror, och jag har inget kontorsjobb inplanerat så det är rutiner med djuren som står på schemat. Som vanligt får jag se ikväll vad det blev av dagen 🙂

Tisdag 28:e december 2021

Passar på att skriva lite medans alla sover. Hundarna får gå en halvtimma på bandet eftersom min brorson är här, det är mörkt ute och snön yr i virvelvindar runt huset. Jag gick upp vid 4 i morse för att ge kalvarna och hinna in igen innan Andreas skulle ut i ladugården så vet jag att ”Lilleman” inte vaknar och är ensam. Har hunnit tända i pannan, göra en omgång vid diskbänken (plocka ur och i diskmaskinen mm) och haft en minimorgonstund med textläsning och lite reflektion i dagboken. Skrev tacksamhet som vanligt och inser att jag har det väldigt bra med värme, tak över huvudet, en familj, mat på bordet, hundar, hästar och en lösning på mitt beroende ❤

Jag och äldsta dottern kom ut på en promenad igår. det var inte mer än -8 C, så det blev en fin promenad och vi hann prata om ditt och datt, samtidigt som hundarna fick rejsa och bli av med lite energi.

Det blev inget av med att göra marschaller som jag tänkt, men däremot kröp vi upp i soffan och kollade på en Disneyfilm till. För mig är det en obeskrivlig vardagslyx, och jag känner mig nästan lite skamsen över att sitta där en helt vanlig vardag och inte göra något nyttigt, men jag ser att min brorson njuter, och äldsta dottern var också med, och jag inser att den ”nyttan” jag gjorde då var lika värdefull som att göra marschaller.

När jag var ute vid halv 9 igår kväll för att hämta hästarna hade temperaturen stigit till – 4 C, och det hade börjat blåsa lite. Hästarna stod längst nere vid älven, men hade inte gått över till andra sidan tack och lov. Jag går där och tycker lite synd om mig själv ”som måste ut och leta efter hästarna i mörkret och kylan”, men när jag hittat dem och vi går i en flock upp mot stallet så är det plåster på ”såren”, som egentligen inte ens finns. Oroar fortfarande för Ritas (fjordingen) hovar. Hon har blåmärken framme i lamellranden fortfarande, trots att hon går med dojjor på dagen och står så mjukt det går på natten i boxen. Iofs sa han som är här och barfotaverkar att det kommer ta tid att läka, och det ser inte ut som att hon har ont nu när hon har joggingskorna på, så jag får väl bara öva på tlamod.

Dagen idag få jag ta en stund i taget. Kommer troligen behöva sova en stund mitt på dagen så jag inte störtar av trötthet och blir sur och grinig i eftermiddag. Vet inte om vi tar oss ut på mer kul än att ta hand om djuren idag eftersom det yr snö utomhus, men djuren behöver ju omsorg ändå. Det mest frestande är att kolla på en film till från soffhörnet. Såg att den kommit ut en ny från Disney som verkade bra, så vi får väl se 🙂 Spela spel, läsa eller lägga pussel kanske, det är väl lagoma mellandagsaktiviteter?

Våra grannar från Tyskland är på väg hit på en spontanresa, och jag blev jätteglad när de ringde och talade om att de är på väg! Kanske att vi kan fira nyår tillsammans, om jag orkar vara vaken ända till 12 vill säga! På torsdag har Andreas en av sina sällsynta lediga dagar. det ser jag fram emot, för såna dagar brukar jag sova till kl 6 och softa lite jag också, så kanske jag kan ladda batterierna lite för att orka.

Fast jag börjar med att ta mig an den här dagen ❤