Tolvsteg

Stegarbete

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

För mig är skillnaden mellan alla de gånger jag svält mig, tränat, överätit igen, svält mig, bantat, gått på Vikt Väktarna osv och att gå med i ett 12-stegsprogram det som gjorde att mitt liv förändrades på det sätt jag längtat efter och hoppats på under hela mitt liv.

Genom att våga be om hjälp, som jag gjorde när jag bad en person att visa mig hur jag skulle göra de tolv stegen, öppnade jag dörren till en helt ny värld, där jag började hitta pusselbitar i mitt eget pussel, och som hjälpte mig att släppa skammen omkring hur jag betett mig med maten, omkring min person och pusselbitar som sammanfogade hjälpte mig att växa fram till en person som jag kunde acceptera, och så småningom gilla lite grann.

Det finna många olika uttryck att hämta i tolvstegsprogrammet. Ett av dem är att ”Detta är ett enkelt program, för komplicerade människor”, och det stämmer ganska bra på mig 😉 Jag vet inga fler än beroendemänniskor som TÄNKER och KÄNNER så mycket och så innerligt, och som kan bli så påverkade av det. Stegen har hjälpt mig att hitta en väg ut ur alla de där tankarna och givit mig verktyg att (oftast) sortera ut vilka känslor som är sanna (dvs. känslor som är orsakade av saker som verkligen händer) och vilka känslor som är falska (dvs. känslor som uppstår för att jag endera har ätit mat jag inte tål, eller tänkt en massa tankar OM……. eller OM INTE……..)

Något som jag genom åren i tillfrisknande blivit innerligt medveten om är att det finns många olika sätt att leva och arbeta sig igenom stegen. Det som kan vara lite läskigt är också att jag kan träffa på människor som varit i programmet i åratal, men fortfarande inte har så mycket tillfrisknande. Som nykomling i programmet (och även som ”gammal i gemet) är det lätt att ta till sig stegen på ett sätt och vara helt övertygad om att det sättet är det enda rätta (been there!). Det kan leda till att en blir väldigt rädd för, och har svårt att acceptera, att andra arbetar på och lever i programmet på andra sätt, och att det faktiskt fungerar. Ibland kan det leda till att vi även i programmet skammar och skrämmer varandra, tyvärr.

Ett råd är att vara väldigt noga med vem du ber om hjälp att visa dig genom stegarbetet. Låt det vara någon som har det du vill ha. Någon som förstår din livssituation, och som kan uppmuntra dig, och tillåta livet ta plats, men inte låter dig gömma dig bakom alla ”måsten” som Röda Hund (sjukdomen) kan hitta på för att slippa undan jobbet. Jobbet är ”enkelt men inte lätt”, och ibland behöver vi tuff kärlek från någon som har gått före för att kunna se vilka dumheter sjukdomen serverar oss 🙂

Ett annat råd är att vi ska bli burna av programmet, vi ska inte bära omkring på det (också). Vi bär på så mycket redan, och programmet ska hjälpa oss att klara av att bära, eller att sluta bära på det som inte är vårt.

Slutligen; lita på att du får det du behöver (även om du inte alltid får det du vill). Vägen i tillfrisknande är inte på långa vägar spikrak, utan har både två steg fram och tre tillbaka, cirklar och snirklar, backar och snår, men det är ju det som gör det så spännande! I slutändan blir det ju framåt ändå. Vi kan nämligen inte misslyckas på den här resan, eftersom det inte finns en mall för ”framgång” i programmet. Att vara abstinent och drogfri en dag i taget är framgång, oavsett! Det enda sättet det kan bli fel på, är att inte göra det alls!

Gränser och gränssättning

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

I boken ”Steg in i livet” av J Kieth Miller finns ett avsnitt om gränser, som jag tycker är riktigt bra! I aktivt beroende hade jag inte förmåga att sätta några som helst gränser, varken till mig själv, eller andra. Rädslan för att inte bli omtyckt gjorde mig till en dörrmatta som folk kunde skrapa av sig vad som helst ovanpå, och som på undersidan var full av bitterhet, offertänk, rädsla och skam. Jag lät andra kliva över mina gränser och kände mig som ett offer och skyllde på dem för att jag inte mådde bra. Sedan kände jag skam för att jag tänkte så elakt om andra, och för att jag blev kränkt när andra klev över mina obefintliga gränser.

I tillfrisknande har jag sakta med säkert fått lära mig bygga upp sunda gränser, men jag tror att det är ett av de områden som för alltid kommer vara min akilleshäl. Att sätta gränser innebär ju ibland att säga nej, och det är fortfarande något av det svåraste jag vet. Det märkliga är, att ju närmare en person står, desto svårare verkar det vara att säga nej och sätta gränser.

I början, när jag blev drogfri/abstinent, var det svårt att sätta gränser runt min mat, mot andra. Inte så att de åt upp min mat, men jag var så rädd att uttrycka vad jag behövde, att vara tvungen att försvara och förklara så att andra skulle förstå, och godkänna mig, innan det var tillåtet att säga nej tack till det som skadade mig och be om det jag behövde för att må bra. Det yttrade sig inte bara matmässigt, utan även i andra delar av livet. Att våga ta plats, att få finnas till, och välja vem eller vad jag vill ha nära mig.

Det var inte förrän jag verkligen förstod att jag har all rätt i världen att ta hand om mig själv, som jag började landa, och bottna i mig själv. Det var också då folk slutade fråga och ifrågasätta, för jag slutade förklara och försvara, både i maten och på flera områden i livet. Jag tänker på det engelska ordet ”strength”, som för mig uttrycker mycket mer än svenskans ”styrka”. Strength betyder för mig att jag bottnar i mig själv, att jag är stadigt förankrad inuti, men också mjuk och böjlig där jag behöver vara det, för jag är inte rädd att gå av.

Kieth Miller beskriver i sin bok att vi har både yttre och inre gränser, och att vi kan välja att förändra gränserna för olika personer. Den vi älskar kan få komma in på bara skinnet, men vi behöver ändå ha en gräns runt oss, för gränslöshet kan skada både mig och andra. Min egen personliga tanke är att jag har ett alldeles eget krypin inuti mig, dit ingen annan kommer. Det är bara jag och min Högre Kraft som vet vad som finns där inne, om jag verkligen tänker efter. Det känns sunt, tryggt och friskt.

Detta att sätta gränser kan vara så otroligt svårt, och ofta pendlar vi från ena ytterligheten till den andra, dvs från att ha helt obefintliga gränser till att bygga murar och stänga ute varje försök till djupare kontakt. Murarna kan bestå av ilska, rädsla, tystnad och ord, och jag kommer spontant att tänka på att dessa tillhör olika härskartekniker endel använder sig av. Troligen är de ”bara” skydd/murar, som bottnar i en rädsla att känna sig svag, hjälplös, att ha fel eller vara sårbar. De här murarna är svåra att rasera, men när de rämnar kan det upplevas som att stå helt utan skydd, att vara helt gränslös. Dessa murar ger ju fullständigt skydd, men ingen som helst närhet. De människor som har de här murarna uppe kan med all säkerhet känna intensitet, men absolut inte intimitet.

Intensitet kan vara att ha eldigt sex, intensiva diskussioner, att hänge sig åt en ”lära” eller princip, och många tror att detta är intimitet, men det är ett misstag. Intimitet är att våga släppa någon inpå. Att våga visa och berätta sig själv. Visa sin sårbarhet, benämna sina rädslor, sina drömmar och att våga ta emot det samma från den andra. Att kunna säga ”här är jag”, och fråga ”vem är du?”

I programmet är en av grundprinciperna ärlighet, och i början hade jag svårt att sätta gränser även där. Jag var absolut ärlig med varenda person jag mötte, eftersom jag var så rädd att ta återfall, vilket ibland ledde till att de jag pratade med kände sig oerhört illa berörda. Under åren har jag fått lära mig upprätta gränser, och att vara noga med vem jag talar om vad för, och att välja med vem eller vilka jag kan och ska vara villkorslöst ärlig.

Jag tänker att de gränser vi får uppleva i barndomen tillhör det mönster vi tar med oss och anammar även i vuxen ålder. Gränser, murar, skadade gränser, obefintliga gränser, sunda gränser, partiella gränser, detta är ju också en stor del av det som påverkar vår anknytning till våra föräldrar, och detta i sin tur påverkar vårt anknytningsmönster i högsta grad. Gränser finns ju i alla områden i livet. Föräldern kan vara helt gränslös gällande vissa områden, ha sunda gränser på andra och skadade eller partiella på det tredje. Detta kan (gissar jag) ge en ambivalent anknytning, eftersom den föräldern kan bli ganska svår att avläsa och vara ganska oberäknelig.

När jag kom till programmet och började jobba i stegen trodde jag att jag skulle vara absolut ärlig mot alla, att jag inte fick bli arg, och att jag skulle öva mig på att ha tålamod och se att alla, oavsett hur de behandlade mig, hade sina bördor att bära och inte bli upprörd eller säga ifrån. Men jag har fått lära mig, på ibland smärtsamma sätt, att jag MÅSTE sätta gränser. Det häftiga är att allteftersom jag gjorde stegen och fortsatte tillfriskna så kom gränserna allt mer naturligt. Vissa gränser har jag fått träna in, och vissa tränar jag fortfarande på, men det blir hela tiden bättre. Ilska kan hjälpa mig att sätta gränser, så länge jag inte låter den bli till harm, för då blir jag snart ett offer. En god vän gav mig bilden att jag ibland behöver vara som en ängel med ett draget svärd; redo att skydda mig själv, och för mig är det bilden av ”strength”. Att vara vänlig, men bestämd. ”Calm and assertive” pratar Cesar Millan om i förhållande till hundar och djur, och människan är faktiskt ett djur 😉

Jag ser också att om jag äter rätt och tar hand om mitt tillfrisknande ( går på möten, har kontakt med andra i programmet, lever i stegen med allt vad det innebär) så är det lättare att sätta gränser, vilket gör det lättare att hantera livet och att inte vara så oerhört lättsårad, vilket i sin tur gör att jag slipper vara ett offer och det leder till att jag kan ta ansvar för mitt eget liv. Kort sagt; att leva livet, på livets villkor. Vilket innebär att den jag behöver sätta de första gränserna till, är mig själv! Livet är en paradox 😁

Bilden nedan är tagen ur Kieth Millers bok ”Steg in i livet”

Medberoende

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag åkte på första delen i min behandling (en intensivkurs), fick jag berättat för mig om vissa mönster som man kan ha om man är Medberoende. Jag frågade försynt om man möjligen kunde uppföra sig på ett liknande sätt som det som beskrevs, utan att vara medberoende, eftersom jag tydligt och klart kunde se att jag betedde mig på det viset, men inte kunde ta in att jag var det, också. Jag hade fullt upp med att greppa och integrera i mitt liv att jag är Sockerberoende.

I tillfrisknande började jag läsa mer och fundera på om det kunde vara så att jag också är medberoende. Jag har stött och blött detta i många samtal, läst, känt igen mig, reflekterat, speglats och landade ganska snart i att så är fallet. För mig är det så att jag är en person som har lättare att ta in vad andra tycker, tänker och känner än att lyssna in efter mina egna åsikter, känslor och behov.

Ett medberoende kan uttrycka sig på många olika sätt, så samma sätt som varje utlopp i sjukdomen beroende. För mig är medberoendet ett av många ansikten på sjukdomen. Ibland vet jag inte vad som kom först för mig, mitt sockerberoende eller mitt medberoende, men oavsett så kom de in i mitt liv tidigare än jag själv kan minnas. Redan i moderlivet påverkas vi ju av andra individers tankar, känslor och ageranden, på samma sätt som vi påverkas av den näring som tillförs oss. Om vi då växer upp i en familj där medberoendet är närvarande får vi det, så att säga, med navelsträngen, det också.

Mitt ”core-issue” (ungefär ”kärnan”) i mitt medberoende, och också det som ofta får min craving att kicka in och mitt sockerberoende att tala om att godis är en utmärkt lösning på ALLT, är rädslan för att inte vara omtyckt/älskad. För mig är det viktigt att poängtera att mitt Sockerberoende inte beror på mitt medberoende, utan är en primär sjukdom. Jag har en beroendesjukdom, och mina ”älsklingsdroger” är Socker/kolhydrater och medberoende.

Det kan vara svårt att sätta fingret på, och beskriva ett medberoende, eftersom det finns såna ytterligheter i detta också, precis som det i utloppet sockerberoende finns både över och underätare, tvångsmässiga tränare, anorektiker, bulimiker osv. En medberoende är en människa som låter en annans beteende påverka en negativt. En medberoende kan vara en person som inte vet vilket humör den är på förrän den har känt av hur maken/barnen/mamma/pappa/syskon mår och känner just den dagen. En medberoende är en person som låter sitt liv kretsa runt andra personers tankar, mående och beteenden. Det är när ”Kärlek går på tok” och jag i ena ytterligheten undrar om jag inte ska börja umgås med kassörskan som såg lite ledsen ut så hon får ett bättre liv, och i andra ytterligheten ber alla dra åt helvete, sköta sig själva, klippa sig och skaffa ett jobb för de kan inte göra någonting på rätt sätt utan måste få hjälp med minsta skitsak (införstått av mig). Ofta pendlar jag mellan dessa, beroende på hur andra mår, och min egen dagsform.

Nedan kommer några exempel på hur det kan se ut när man är aktiv i ett medberoende till en sockerberoende;

Tidigt stadium

  • Ofta född i en dysfunktionell familj och har lärt sig att ”bry sig om” andra som ett mått på självkänsla.
  • Misslyckades med att bota föräldrarna så skall ”bota” ätstörningen.
  • Finner en addict som har ett ”behov” av att hjälpa/fixas/kontrolleras.
  • Börjar tvivla på den egna uppfattningsförmågan och vill kontrollera ätandet för att visa beslutsamhet.
  • Det sociala livet påverkas. Isolerar sig från samhället för att ”hjälpa” matmissbrukaren, tex undviker att gå på bjudningar för att fel mat serveras.

Besatthet

  • Ber och hotar beroende på ätmönstret.
  • Dömer själv och tror sig veta orsaken till ätande/svältande.
  • Gömmer mat.
  • Försöker kontrollera ätandet, hotar ideligen, tjatar, skäller.
  • Visar ilska och besvikelse inför mat-addictens löften.

Ur ”Fat is a Family Affair” av Psykolog Judy Hollis, översatt 1995 av Hälsans Rus.

Medberoende kan få allvarliga konsekvenser, eftersom livet ofta kommer att handla om hur jag kan hjälpa, finnas till och kämpa för att ”lösa livet”, men misslyckas (enligt mig själv) eftersom jag inte kan kontrollera hur andra mår eller agerar. Medberoende är också ett utlopp på beroendesjukdomen, som obehandlat kan leda till ångest, depression och sjävmord.

Jag har aldrig mött en klient eller medresenär som inte är medberoende, men de kanske inte har sett den biten ännu, och då är det helt enkelt inte dags. Min tanke är att vi får det vi ska när vi är redo, och vi får inte mer än vi klarar av. Medberoende är inte att leka med och är lika tufft att möta som att bli drogfri/abstinent. Ofta (min tolkning) ligger rädslan för att bli utstött (inte bli accepterad/älskad) i grunden. Om vi tänker tanken att vi fortfarande (biologiskt) är ”grottmänniskor” som levde som flockdjur så är vi programmerade att leva i en gemenskap eftersom vår överlevnad berodde på det. Rädslan för att inte bli accepterad, omtyckt, älskad och till följd av detta bli utesluten av en gemenskap, ligger alltså så djupt i oss att vi reagerar som att vi skulle kunna dö om vi inte blir älskade, eftersom det kunde bli följden då. Så känns det i alla fall för mig ibland, och i min ”grottmänniskodel” är det helt naturligt, för om jag blir utstött kommer jag att dö.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om medberoende, detta inlägg är bara att skrapa lite på ytan (vilket de flesta inlägg iofs blir), men om du känner att du kanske skulle kunna vara medberoende, så kan jag glädja dig med att det finns en lösning, och att om du redan är 12-stegare har du redan verktygen tillgängliga!

Vid ett tillfälle sa en person till mig ”Du måste känna dina egna känslor”, och jag fick höra att ”Vi ÄR inte våra känslor, vi HAR dem”. Först fattade jag inte vad de menade, men jag har insett att jag behöver känna efter vad JAG känner, och jag behöver inte agera ut på varenda liten känsla jag har. Andra människor (även våra barn/partner/föräldrar mfl.) kan få må dåligt, vara arga eller ha problem utan att jag försöker hjälpa eller går igång och blir förbannad för att ”de aldrig kan fatta”. Jag kan stå bredvid och känna med, men jag behöver inte lösa allas problem. Detta är det något av det tuffaste jag lärt mig i tillfrisknande; att se vad jag kan och ska hjälpa till med, och vad som inte är mitt ansvar. Men ett är säkert, jag måste ge mig ut i det, jag kan inte läsa mig till att agera annorlunda varken i tillfrisknande från sockerberoende eller medberoende. Och ibland kan det faktiskt vara så allvarligt att det handlar om ”do, or die”!

Att leva i programmet tillsammans med barn

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår la jag in en liten ”blänkare” i gruppen Föräldraskap för små sockerberoende om hur det var den första tiden i mitt tillfrisknande tillsammans med barn(en). Jag fick frågan om jag kunde skriva mer om det, och tänkte att det kanske finns fler som är intresserade 🙂

Eftersom jag i grunden är en ”peoplepleaser” har jag alltid haft svårt att ta mitt utrymme, och i förhållande till barnen har det varit extra svårt, upplever jag. Dels för att min önskan att vara älskad har gått över alla gränser, men också för att, framförallt små, barn behöver tid, uppmärksamhet och massor av utrymme. När de är riktig små kan man ju inte säga att ”nu får du ligga där och skrika en stund, jag har annat för mig”, utan man får lägga ner det man har för händer och ta hand om det älskade lilla knytet.

För många föräldrar (och jag gissar framförallt kvinnor) är det ofta, som jag skrivit förut, svårt att ta sig utrymme för sitt tillfrisknande i familjen. När jag gick behandling startade den upp samma vecka som min son skulle fylla två år. Det innebar att jag skulle vara bortrest på hans födelsedag, och bara det var en enorm ångest för mig. Födelsedagar har alltid varit heliga i min familj, och det var med skräck jag började planera för att fira min son på ”fel dag” för att kunna åka på en Intensivvecka hos Bitten Jonsson, men jag gjorde det faktiskt! När jag ser tillbaka på det var det ett enormt kliv för mig och mitt första ”göra annorlunda” för att få tillfriskna.

Jag var bortrest i fem dagar. Dagar som vände upp och ner på hela mitt liv, fyllde mig med hopp, glädje, skräck, beslutsamhet och en massa, massa kärlek och kunskap! Efter det väntade åtta veckor (som sedan blev tio) primärbehandling och sedan ett års efterbehandling en gång i veckan, i Öppenvården i Arvika Kommun där jag bor, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att be om hjälp med barnvakt till mina barn på 2 och 4 år ca 6 h varje dag eftersom vi inte hade dem i barnomsorgen då, plus att jag lämnade maken ensam med ett digert ladugårdspass där vi körde ut kraftfoder med skottkärra till ca 60 mjölkande kor, skrapade gödsel fyra -fem gånger per pass eftersom korna stod på långbås, och hade kalvar att mata i provisoriska kalvboxar eftersom vi var i uppbyggnadsfas på mjölkföretaget. Det var ren och skär ångest, och så många gånger jag grät av ren vanmakt över att vara tvungen att åka. Idag är jag så oerhört tacksam mot min svärmor och min mamma som ställde upp till 500 % på oss med barn och hjälp i hushållet för att jag skulle få göra detta, och jag kan inte med ord beskriva vad det betydde för mig att min man gjorde allt det jobbet han gjorde på sin front. Och allt detta gjorde de för MIG. Jag blir varm av kärlek när jag tänker på det nu, men DÅ var det en kamp för att fortsätta en dag i taget, fortsätta vara drogfri, fortsätta sätta mitt tillfrisknande först och låta någon annan ta det ansvar som jag tyckte var enbart mitt.

Under tiden jag gick i behandling började jag arbeta i de tolv stegen tillsammans med en sponsor, och det var en fantastisk resa, men gjorde ju att jag fortsatte ta utrymme och tid ”från barnen”. Jag ringde in på telefonmöten, gick på livemöten, pratade i telefon, gjorde stegarbete, skrev, reflekterade, åkte på konvent osv, och ofta gnagde det i mig att jag inte var en bra nog mamma. Men, sakta men säkert började det hända saker med mig som både mina barn och min man (som inte alltid tyckte det var jätteroligt med alla telefonsamtal och all tid jag la ner på programmet) fick gott ut av. Jag blev lugnare, kunde ge närvaro till barnen och mannen, jag byggde upp min självkänsla, jag utvecklades till en person med integritet och bättre förmåga att ge mig själv det jag behövde för att kunna vara en så bra mamma, maka och person som möjligt, med förmåga att ta ansvar både för mig själv och andra på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort tidigare.

När jag ser tillbaka minns jag all vånda det var att be om hjälp för att kunna ta mig tid och utrymme att tillfriskna, men jag är så tacksam för all hjälp jag fick/får och för att jag verkligen gick emot den där rädslan och bad om hjälp.

Rent konkret i familjen innebar det att barnen fick sitta och titta på TV en stund på morgonen och kvällen medan jag hade min morgonstund med textläsning, bön och meditation. När jag ser tillbaka inser jag att jag kunde kortat ner mina stunder, men det vågade jag inte då.

Det innebar att maken fick ta sig tid att vara med barnen när jag ringde in på möten eller åkte på livemöte, även om han hade massor att göra i lagårn, eller att min svärmor eller mamma kom för att hjälpa till, även om min skam höll på att äta upp mig inifrån.

Det innebar att jag pratade massor i telefon samtidigt som jag jobbade eller var med barnen tills det sakta la sig på en lagom nivå så att jag allt mer kunde vara närvarande med barnen när jag verkligen var med dem.

När vi sedan fick barn nummer tre hade jag en helt annan sinnesro och rutinerna satt på ett sätt så att det var lätt att anpassa. Jag hade min morgonstund medan jag ammade, ringde sponsor och/eller tog emot samtal när jag satt och ammade eller gick en promenad. Jag ringde in på telefonmöten och hade på ”tystknappen” medan jag satt på golvet med lilltjejen så att både hon och jag fick det vi behövde. Jag lärde mig också att inte vara så ”duktig” i programmet, utan att göra det enkelt. Det är inte ”mängden” tillfrisknandefaktorer som räknas utan vilka verktyg jag använder, hur jag använder dem och att jag är ärlig mot mig själv om jag ser att det går åt fel håll.

Jag tänker att oavsett om jag har barn eller ej så är det viktigt att jag anpassar verktygen jag får i programmet så att jag kan tillämpa dem i mitt liv. Jag ska bli buren av programmet, inte bära omkring på det. Sammanfattningsvis, så tror jag att det allra svåraste jag faktiskt gjorde, och det som idag fyller mig med en varm tacksamhet och insikt om vilken kamp det var för mig, är det faktum att jag bad om hjälp, och tog emot den.

Tacksamhet i vardagen

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sitter just nu på kontoret och skriver om steg elva, som ska upp på hemsidan. Det är för övrigt turbulent i mitt liv, och jag känner mig vilsen och orolig, men när jag sitter här och skriver så minns jag början av min resa i tillfrisknande och fylls av en oerhörd glädje och tacksamhet. Jag minns hur jag på min Intensivkurs träffade en underbar vän, som jag fortfarande har i mitt liv, och som fortsätter följa mig på min resa. Vi var ungefär lika gamla, på lite olika platser i livet, men fast beslutna att leva i lösningen och använda verktygen vi fick!

Vi ringde till varandra på kvällarna för att kolla av hur dagen varit, smsade under dagarna eller ringde för att söka stöd, och det växte fram en stark, varm, innerlig kärlek i den här vänskapen, som var en helt ny erfarenhet. I programmet finns ett uttryck som lyder ”It takes one, to know one”, och det var nog det som var grunden då, och som fortsätter vara det nu. Att skicka ett meddelande, en bild, en rad, eller ringa en snabbis och beskriva hur jag tänker, mår och beter mig, och från andra änden ta emot igenkännande och bekräftande (INGA LÖSNINGAR) är en gåva som jag inte kan förstå innebörden av alla gånger.

Jag påminner mig om att den här tacksamheten jag känner är så viktig för mig att hålla kvar vid! Jag har det så bra på så många olika sätt. Det innebär inte att alla mina problem försvinner, men det innebär att jag har kraft att en dag i taget lösa de problem som behöver lösas just här och nu. Vad kan jag göra idag för mitt tillfrisknande? Vad kan jag göra idag för att lösa den här situationen? Här och nu, här och nu. Det är allt jag har, och om jag kan fylla här och nu med tacksamhet har jag tagit mig en bra bit på vägen ❤