Jag vet att jag tjatar om att vi ska dela styrka, erfarenhet och hopp med varandra, men ibland så känns det som att förtvivlan äter upp en.
Om jag går in och analyserar min förtvivlan så kan jag se att det finns rädslor, en massa rädslor (som jag kan göra tiondesteg på) och om jag benar i det lite mer så kan jag se att det lönar sig inte alls att vara rädd. Det hjälper inte mig, och det hjälper inte mitt barn.
Men vet ni vad? Jag är rädd i alla fall. Först trodde jag att jag var rädd för vad som kunde hända med mitt/mina barn om de också utvecklade ett sockerberoende och klev vidare in i tyngre droger; spel/skärm, tobak, alkohol och så vidare. Men när jag tänker efter en stund så inser jag att; visst, det är en oerhört skrämmande tanke, det också, fast det som skrämmer mig allra mest är att mitt barn ska behöva uppleva samma förtvivlan, samma bottenlösa svarthet och hopplöshet som jag befann mig i när jag var på botten av mitt beroende. När jag inte vill leva längre, när mina verktyg inte fanns och jag inte visste vart jag kunde vända mig och självföraktet brände hål i själen.
Jag vet inte hur jag ska kunna förhindra att det händer. Kan jag förhindra att det händer? Låg det i mina föräldrars makt att göra det? Kunde de ha hjälpt mig och/eller gjort annorlunda så att jag slapp komma till helvetet? Nej. Det tror jag faktiskt inte.Jag hade min egen resa, och när jag kommit till helvetet var det någon som talade om för mig (och det var ingen av mina föräldrar) att jag kunde komma tillbaka. Jag kunde få börja leva igen, inte bara överleva. Jag tog mod till mig och prövade de olika förslag jag fick på vägen; ta bort socker och mjöl ur kosten, gå på 12-steg möten, arbeta i stegen, hitta andlighet, gör biokemisk reparation. Och steg för steg har jag blivit levande. ”I am a late bloomer” men mina blad vecklas ut, sakta men säkert. I 12 år, drygt, har jag fått hjälp av andra att blomma upp och bli den jag är menad att vara, det fanns en resa för mig, och mitt i min skräck och förtvivlan måste jag lita på att det finns andra som kan hjälpa mitt barn att blomma. Jag kan finnas här bredvid, intill, se på, sätta gränser runt mig själv för att orka och fortsätta tillfriskna, leva i ljuset.
Detta är tankar från mig i en förtvivlad stund. Jag möter så ofta föräldrar i samma sits, som förtvivlar över att de inte kan hjälpa sina barn att erfara smärta, och jag känner så varmt och så mycket med oss föräldrar. Vi behöver varandra. Inte för att kontrollera våra barn i vad de äter, där har vi mindre makt ju äldre de blir, utan för att stötta varandra, hjälpa varandra att komma ihåg vår egen resa, att se till att vi inte blir neddragna i det svarta hålet av förtvivlans djup. För att ge varandra glädje, hopp och ett öra som lyssnar.
Som vanligt när jag öppnar hjärtat och delar med mig av mig, ”berättar mig själv” (som Göran Larsson så vackert beskriver) så tänker jag ”Ingen kommer vilja anlita mig, när de ser hur förtvivlad jag själv är ibland”, men då får det väl vara så då. För mig är detta viktigt, och något jag saknat mycket i min resa i tillfrisknande, andra föräldrar som vill lära sig att LEVA, fastän rädslan ibland är förlamande. Är det någon som är med på resan?
Tack för din starka vackra berättelse ❤️🙏🏻
Det är oerhört viktigt att dela även skuggsidan av livet med varandra. Om vi bara låtsas om att allt är ljus och glädje kommer skulden över att inte alltid känna så förtära oss och hindra oss från att deala med hela oss själva och vår upplevelse av livet. Din berättelse gav mig styrka när jag behövde det.
Varm kram och tack
/maria
GillaGilla