Ja, jösses! Under julen körde jag mig återigen i botten energimässigt…. Fattar inte hur jag kan göra det igen, och igen?! Antagligen för att jag fortsätter jämföra mig. Med andra, som jag inte har en aning om hur de mår på insidan, utan jag ser bara tillrättalagda Instagram, – och Facebookinlägg. Jag är också en mästare på att jämföra min egen insida med andras utsida, vilket oftast inte är en superbra idé, det brukar liksom inte matcha…. Men jag är väldigt glad och tacksam över att mitt mående inte sjönk i takt med att orken försvann, annars brukar det vandra hand i hand. Visserligen ligger väl inte måendet på topp när jag gråter av utmattning, men jag kan lova att det finns många nyanser mörkare, så jag är tacksam!

Jag är också tacksam över stunderna i fåtöljen med lilla A och taxarna, läsandes en ungdomsspökis, samtalen med goda vänner som följer mig på vägen, delningar via hangouts och andra media, och för att bara få vara den jag är. Att Elin (äldsta dottern) är hemma under lovet och att sonen dyker upp i köket då och då mellan omgångarna vid datorn ger ytterligare guldkant på tillvaron.

I morse när jag mediterade frågade den som ledde meditationen vad jag som barn, eller som ung, ville att mitt liv skulle se ut. Jag minns så väl att jag ville ha ett liv med djur. Hästar och hundar, och jag ville bo på landet och vara en ”häxa” eller en ”klok människa” som andra vänder sig till för att hitta råd, ro, inspiration och kraft. Jag ville leva nära naturen och jorden, redan då. Så om jag tittar på det rent objektivt så lever jag min barndomsdröm. Coolt. I varje fall med djuren, på landet. Jag skulle vilja vara till mer inspiration och kunna ge mer kraft till andra, men kanske det är nästa steg att jobba emot?

Fast jag måste erkänna att det inte fanns en jäkla massa andra måsten i den drömmen. Inga tvättar att tvätta, inga barn att ta hand om, ingen mat att laga (om jag var tvungen att äta kunde jag ju äta smörgås 😜), och städa fanns inte på kartan även om det så klart skulle vara ordning och reda.

Men i skenet av att jag faktiskt lever min barndomsdröm, så behöver jag ta med mig det när jag sätter mig ner och summerar året som gått och sätter intentioner inför kommande kvartal eller halvår. Vart är det jag vill? Behöver jag ännu mer vila? Vilka ska vara mina ledord? Vad vill, kan och behöver jag ändra? Det är frågor jag behöver ställa mig för att ställa in siktet och bli ännu mera den jag är.

Våra hästar är alltid en källa till funderingar. Jag älskar dem av hela mitt hjärta, men det är väldigt mycket jobb, och svårt att få tiden att räcka till åt ridturer och körturer. Hade jag varit ensam hade nog lillkillen Panter (shetlandsponnyn), fått komma till ett nytt engagerat hem, men lilla A älskar honom så det gör ont. Då är det inte lätt att ta beslut….. Det blir hängande i luften ett tag till…. Islandshästen, Oskadis, är större och vänligheten personifierad, förutom att hon är ett bra hjälpmedel vid hundpromenaderna då mina hälsporrar inte verkar bli bättre. Är uppe i övergett år med dem nu, på båda hälarna och det verkar bara bli värre. Då är det skönt att kunna rida på hundpromenad. Å andra sidan har Oskadis sommarexem, vilket innebär ett oherrans massa jobb under den årstiden…. Ni hör ju 😂 Helt intrassslad i mina egna tankar! Tänker att det är bästa att ta ett kvartal i i taget!

I vilket fall som helst är det första viktiga beslutet taget; att inte vara vaken till 12-slaget på nyår! Jag blir sjuk när jag inte sover, det räcker med en sen natt när jag är i obalans, så är orken slut. Så vi ska äta gott på kvällen när Andreas kommer in från lagårn, inventera året tillsammans, och gå och lägga oss. Gött ❤️

Hoppas ni alla får ett fint avslut på 2019, det nyår ni vill och en fin start på 2020! Om inte vi ses innan dess så hoppas jag vi ses på ”andra sidan” ☺️

Så kan det kännas att leva med en beroendesjukdom. Som att vara två personer, eller ha två personligheter. Den ena personen vill av hela sitt hjärta leva frisk, glad, hälsosam och med fokus på det positiva, och den andra personen tar över och äter skräp, ligger i en fåtölj och bläddrar på FB, klagar på allt och alla och talar om för dem att världen är åt helvete och det är deras fel.

Kanske ytterligheter, men jag kan lova dig att vi addicts inte är kända för att leva i gråzoner, vi lever full ut, åt alla håll, liksom. Är det dåligt, då är det SUPERDÅLIGT. Och är det bra, så är det SUPERBRA. Inte alltid så lätt att leva med, varken i egen person, eller för omgivningen….

Jag kan se det här mönstret i väldigt många delar av mitt liv. Först och främst har jag fått lära mig att jag, rent biokemiskt, också har ”två personligheter”. Jag ligger ganska så lika på signalsubstanserna GABA och Acetylkohlin, vilket gör att jag ena stunden är SÅÅÅÅÅÅ inspirerad, startar upp nya projekt, drar igång andra och har byggt upp ett luftslott, tapetserat, möblerat och är på väg att flytta in, när Acetylkohlin tar hand om ratten. När sedan GABA kommer ikapp inser jag att oj,oj, oj, nu har jag ju dragit på mig för mycket igen. Jag behöver släpa mig in i min grotta och TÄNKA ÖVER vad jag har gjort, startat upp och om jag verkligen kan ro det i land. När de här två delarna av mig samverkar funkar det fint med aktivitet, strukturerat arbete, slutförande och återhämtning, men när de inte gör det känns det som att leva i en mixer på högsta fart!

Tillfrisknande och verktygen i programmet och i kontakt med andra har visat mig hur jag kan göra för att inte fara runt i ytterligheterna på det här sättet, för det kan vara ganska så slitsamt i längden, att leva så här. Det jobbiga är ju att om jag lägger ner verktygen (att planera maten, gå på möten, ringa samtal, följa matplan mm) så rör det ganska så snabbt till sig igen. Det är verkligen som de skriver i Stora Boken (AA litteratur) att vi har ”en dags anstånd”. Vi tar en dag i taget, och det är fullt nog. Men på samma sätt som uttrycket ”Om du gör som du alltid har gjort, så får du samma resultat som du alltid har fått”, så gäller också det omvända; ”Om jag fortsätter göra idag, det som fick mig att vara abstinent/drogfri igår, så kommer jag kunna lägga ännu en dag till min drogfria tid.” Coolt va?

Något annat som gör att jag kan vara Dr Jenkyll och Mr Hyde är att jag ju lever med en progredierande sjukdom, som liksom har en egen personlighet, som tar allt större utrymme om den får ”näring”. Beroendepersonligheten är inte att leka med, och ibland kan jag tänka att det är som att leva med ett monster inom sig. Jag måste se till att ge min ljusa sida näring och kraft, för det är ju ”den man matar” som växer sig stark. Craig Nakken beskriver detta väldigt bra i boken ”Beroendepersonligheten” , och har du inte läst den tycker jag du ska göra det genast! Den ger förståelse för hur de här två personligheterna lever sida vid sida och hur beroendepersonligheten ”uppstår” och formas. Den tål att läsas om igen!

Summan av kardemumman är ju ändå att det går att leva ett gott, tillfrisknande liv med de här båda sidorna inom sig. Alla har vi ju både goda och dåliga sidor, fast de kanske inte tar sig samma extrema uttryck hos en ”normie”…. I vilket fall är jag väldigt glad att jag fått kunskap om detta och fått syn på hur jag kan bete mig när jag är i obalans, och när jag är i balans.

Jag vet definitivt vilken av personerna jag vill vara ❤

Den senaste veckan har jag varit i ett ras. Mitt helt eget privata svarta hål. Mitt svarta hål är som att slukas med hull och hår av sjukdomen. När jag är i mitt svartaste, svartaste finns det inte ens en liten ljusglimt som tar sig fram, och allt det som vanligtvis förgyller och lyfter upp min dag blir till måsten och bördor och tynger ner mig till botten. Inte min favoritplats i Universum, typ.

Mina ras föregås av STRESS och UTMATTNING. När vi jobbar med Återfallsprevention är en av de viktigaste inventeringarna vi gör att definiera vad som är stress för just en själv. För mig är stress när jag ser allt det som inte är gjort. Jag lever ett liv med väldigt hög arbetsbelastning, och är för det mesta helt okej med det. Jag ringer och beklagar mig för mina nära, och så påminner de mig om att jag själv har valt mitt liv, och så gnäller jag lite till, och så inser jag att jag vill fokusera på glädjen, och så känns livet lättare.

Men. Det är också så att jag har en dödlig sjukdom, som går i skov. Oavsett hur andlig, fokuserad, abstinent, ödmjuk och allmänt fantastisk jag är, så kommer det komma ett skov, och för mig handlar det oftast om att jag tappar fokus och glider ner i svarta hålet för att jag inte ser till att återhämta mig när mitt liv handlat om att prestera allt för mycket, allt för länge. Det är samma mönster. Lite olika dekorationer, men i stort sett samma mönster.

Något som jag börjat uppmärksamma är att min familj faktiskt ser det här, mycket tidigare än jag ser det själv. Det är som att försök slicka sig själv på armbågen, jag ser inte och når inte, men andra kan se och nå, för de står bredvid. Den här gången var det min son och min yngsta dotter som gjorde mig uppmärksam på saken, och sedan min man. Men jag kunde inte bromsa då, det var redan för sent.

Mitt mål är att kunna bromsa långt innan. Att leva lite varsammare och komma ihåg (som min fina vän påminner mig) att jag har den här kroniska, dödliga sjukdomen och att den behöver behandlas i första hand. Den är till och med viktigare än föräldramötet jag ”borde” gå på och ledarfesten jag anmält mig till och så gärna VILL gå på.

Acceptans och respekt för den här sjukdomen är prio ett. Varför ska det vara så svårt att glömma?? Kanske för att jag har en sjukdom som ”talar om för mig att jag inte är sjuk och att det där tillfrisknandet kan vi jobba på en annan dag…..”?

I vilket fall har jag fått plocka bort flera saker ur min kalender och lägga till flera friskfaktorer. Samtidigt kan jag också se att om jag vinklar om livet lite och ser på de där sakerna som blivit måsten och borden ett tag, som saker som ger glädje och påfyllning så kommer ljuset så sakteliga sipprande tillbaka igen. Hålet är inte så djupt, och även om jag fortfarande känner efterdyningar så kommer jag längre och längre upp, och jag vet att om ett litet tag står jag på fast mark igen.

En annan sak som är superviktigt för mig att komma ihåg är att jag kan inte göra det själv. Jag behöver be om hjälp, och få hjälp av vänner som kastar i en livboj istället för att kliva i själva så jag drar dem med mig. Tack och lov att jag har såna vänner idag ❤️❤️❤️

Idag har jag tagit beslut ”Vad som än händer idag, ska jag följa min matplan.” Jag har lämnat över min matplanering och jag har tagit en lång skogspromenad med mina guldklimpar. Friskfaktorer som hjälper ljuset att växa i och omkring mig. I kväll ska jag göra min egen personliga inventering och lägga lite extra fokus på tacksamhet. Och framförallt, se till att vinkla livet med fokus på tillfrisknande, glädje och gemenskap ❤️ En dag i taget!

Under sommaren har jag inte tagit mig tid att skriva nästan något alls, och mycket av det beror ju på att det varit förändringar på gång i Annicas InSpira. Jag var helt övertygad om hur det skulle bli och hade tagit vissa, tydliga steg i en viss riktning, och så kom det något helt annat och vände upp och ner på alla mina planer! Inte helt ovanligt i mitt liv, men den här gången behöver jag stå kvar vid rodret och styra undan, eller bestämma vilka skär jag ska igenom.

Så jag har har tagit beslutet att använda all min kunskap och erfarenhet som utbildad Sockerberoendeterapeut och tillfrisknande sockerberoende och dela den via sociala media. Jag har ju min hemsida (där du läser just nu) men jag har ju även Facebook, Instagram och en youtube kanal. Det är där du kommer träffa mig framöver. Jag ska börja med det kommande halvåret och se vart det leder, och sedan följa upp och ta nya beslut. Jag kommer även åka ut och hålla föreläsningar (närmast förestående i Stockholm, 12:e oktober), och ta några få individuella samtal.

En av de saker jag fått lära mig på min resa i tillfrisknande är att det jag fokuserar på växer, oavsett om det är ett problem, eller om det är en lösning på problemet. Och för mig stämmer det väldigt bra! Jag har haft (och har fortfarande ibland) en förmåga att fokusera på negativa saker som mina egna (eller hellre andras 😉) tillkortakommanden, orättvisor som begåtts, eller funderingar över vad andra tänker om mig (och varit helt övertygad om att det inte är snälla tankar) och andra rädslor, och följden har blivit att jag så klart krympt mig själv som person och tagit de flesta beslut utifrån rädsla och med fokus på vad jag tror att omgivningen vill eller förväntar sig av mig.

Idag börjar och avslutar jag varje dag med att skriva ner fem (eller fler) saker som jag är tacksam över. Det hjälper mig att flytta fokus till vad jag verkligen har, och det är en mycket behagligare känsla än känslan att det fattas något i mitt liv eller hos mig som person. Ibland kan det vara så att det jag är mest tacksam över är att dagen är slut, men det är ju också något att glädjas över vissa dagar, inte sant?!

Just detta med fokus är en av anledningarna till att jag lägger om min verksamhet. Jag vill fokusera att sprida kunskap, inspiration, hopp, glädje och tillfrisknande, för det är där jag känner att jag verkligen är i min kraft, och det i sin tur genererar ännu mer kraft och glädje, det blir win-win ❤️❤️

Jag hoppas att du följer med mig på resan, och jag uppskattar verkligen om du vill lämna en kommentar här eller på andra media, eftersom det visar mig om det över huvudtaget finns intresse för det jag gör 😊 Jag vill veta vad du tänker, om jag väcker tankar, funderingar eller annat, eller om det finns något särskilt du vill att jag ska ta upp!

Med detta lilla inlägg ska jag vandra vidare i dagen och skickar med dig frågan: Vär du tacksam över idag?