Idag har jag huvudet fullt av relationer. Nära relationer i familjen, och andra relationer ”lite längre ut”. I olika samtal under dagen har just relationer varit i fokus, och jag tänker ofta att det skulle vara såååå enkelt att tillfriskna om jag inte var tvungen att vara i en massa olika situationer och relationer. Jag vill ju i och för sig inte vara utan mina nära och kära, men det är ju i förhållande till dem mina tillkortakommanden märks allra mest. Och, för det mesta uppstår det friktioner av olika slag där jag är helt övertygad om att allt är ”mitt fel”, som om jag vore Universums mitt och kunde styra och ställa med saker och ting som ligger helt utanför min kontroll. Saker som andras mående, andras reaktioner, vad andra tänker och tycker om mig, och om de tycker om mig eller inte, eller kanske (vilket jag oftast tror) tycker de att jag är lite konstig och egentligen inte vill umgås med mig alls. Snacka om att vara grandios!

Som vanligt när jag skriver om hur det verkligen ser ut på min insida, blir jag tveksam om jag ska publicera eller inte. Jag tänker att om mina klienter läser detta så tycker de att jag inte har ett uns av tillfrisknande, och så hör jag min Röda Hund säga att ”Du borde ha kommit längre”, men, det har jag uppenbarligen inte!

När vi arbetar med Återfallsprevention brukar en hitta något som kallas för ”core issue”. Det betyder att vi hittar ”kärnan”. Den där innersta, lite obehagliga känslan som, när det triggas, kan leda oss vidare i återfallskedjan och få få oss att stå på näsan i glassbaren. För mig är mitt core issue ”Rädslan att inte vara älskad”. Detta trots att jag växt upp i en mycket kärleksfull familj, där jag ofta fått fysisk närhet och fått höra att jag är älskad.

Den här rädslan har fått mig att agera på olika sätt. Den fick mig i tonåren att kasta mig in i relationer utan att reflektera över vad JAG kände och ville, om någon kille visade sig intresserad, och slutade med att jag sårade många och tyckte mycket illa om mig själv, utöver den ångest som infann sig, när jag insåg att jag gjort samma sak, igen.

I början av mitt tillfrisknande läste jag en bok om relationer -”Sund kärlek” av Terry Gorski. Där skrev han om att när en inleder ett sunt förhållande träffas en flera gånger och ”kollar av” om det finns samma värderingar, någorlunda samma mål i livet, får lite känsla för om förhållandet kan fungera, och tar mogna, genomtänkta beslut. Naturligtvis behöver det finnas en gnista också, både kärlek och erotik, men om om förhållandet ska vara hållbart, så ska det finnas kommunikation, utrymme för ärlighet och ömsesidig tillit och vilja att utvecklas.

Han menar att det inte finns en enda MR eller MRS RIGHT, vilket jag var helt övertygad om. Det skulle finnas en enda för mig där ute, och jag var tvungen att leta rätt på honom! Det skulle säga klick, och vi skulle leva Happy ever after! ❤ Dessutom skulle min blivande kunna läsa mig innantill. Han skulle med en enda blick kunna se och veta vad jag tänkte och kände och ALLTID sätta mig och vår kärlek i första rummet. Hans blotta närvaro skulle göra mig hel, han skulle vara den som gjorde min cirkel sluten. Det låter fullt rimligt, eller? 😉

Nu var det ju så att jag var gift redan när jag började tillfriskna, och tyckte inte att min make alltid infriade min föreställningar (konstigt va?) om hur ett förhållande skulle vara. Med (små) barn, hus att renovera och ekonomi att få ihop är det sällan blombuketter och presenter koms ihåg eller prioriteras. Och så är det! Tough shit!

Tack och lov höll vi ihop, maken och jag, och trots många ganska tuffa prövningar har vi kunnat bygga upp ett förhållande som i alla fall liknar det Terry Gorski beskriver, med kommunikation, tillit, ärlighet och en vilja att utvecklas. Inte alla dagar, men många, många dagar ❤ Jag glömmer alltid bort alla ”viktiga” datum, och maken kommer alltid med en lupin på bröllopsdagen. Han arbetar för mycket, och jag grubblar för mycket, han skäller för mycket, och jag är oärlig som håller tyst. Och sen pratar vi om det, löser upp knutarna och är redo för ännu en tur i livets karusell. Det har blivit några svängar kan jag säga 😀

Jag har fått lära mig att för att vår relation ska kunna fungera behöver jag ha en relation med mig själv, och andra nära relationer med vänner som kan lyssna utan att lösa, i första hand. Min man kan inte möta mig på alla områden, och inte jag honom. Därför är mina vänskapsrelationer oerhört viktiga, där jag kan utvecklas och blomma och ta med mig det tillbaka i vår relation.

Jag har fått vara väldigt modig och ärlig med mina behov, mina önskningar min längtan och min vilja, och det har varit, och är, så läskigt, när den innersta rädslan är att inte bli älskad, för tänk om jag blir avvisad när jag uttrycker vad JAG vill?? Det har varit, och är, tufft, men det är så värt det!

Faktiskt är det ju så att samhället idag oftast visar, speglar och berättar om de där relationerna som ser ut som min fabel. Par som träffas, blir blixtförälskade, löser en konflikt och lever lyckliga för evigt. Sångtexter som berättar att de inte kan leva utan varandra, och att livet är meningslöst utan den andre osv osv. Är det sund kärlek? Att inte kunna klara sig själv? Eller är det kanske sundare att kunna klara sig själv, men välja att ha någon i sitt liv som en känner kärlek, förtroende och tillit till? I en relation där det finns utveckling, respekt och utrymme att vara mänsklig, på alla plan? Det tycker i alla fall jag idag.

Ja, som sagt; relationer är inte det lättaste. Snarare (tycker jag) det svåraste! Känns som om jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer om detta, men just nu sätter jag punkt här. Jag är så glad och tacksam att min man följer med mig på resan och han har fått utvecklats vare sig han vill det eller ej. Om du läser detta, Andreas, så ska du veta att jag är glad att jag valde DIG, och att vi finns i varandras liv. Jag älskar dig ❤