Den senaste veckan har jag varit i ett ras. Mitt helt eget privata svarta hål. Mitt svarta hål är som att slukas med hull och hår av sjukdomen. När jag är i mitt svartaste, svartaste finns det inte ens en liten ljusglimt som tar sig fram, och allt det som vanligtvis förgyller och lyfter upp min dag blir till måsten och bördor och tynger ner mig till botten. Inte min favoritplats i Universum, typ.

Mina ras föregås av STRESS och UTMATTNING. När vi jobbar med Återfallsprevention är en av de viktigaste inventeringarna vi gör att definiera vad som är stress för just en själv. För mig är stress när jag ser allt det som inte är gjort. Jag lever ett liv med väldigt hög arbetsbelastning, och är för det mesta helt okej med det. Jag ringer och beklagar mig för mina nära, och så påminner de mig om att jag själv har valt mitt liv, och så gnäller jag lite till, och så inser jag att jag vill fokusera på glädjen, och så känns livet lättare.

Men. Det är också så att jag har en dödlig sjukdom, som går i skov. Oavsett hur andlig, fokuserad, abstinent, ödmjuk och allmänt fantastisk jag är, så kommer det komma ett skov, och för mig handlar det oftast om att jag tappar fokus och glider ner i svarta hålet för att jag inte ser till att återhämta mig när mitt liv handlat om att prestera allt för mycket, allt för länge. Det är samma mönster. Lite olika dekorationer, men i stort sett samma mönster.

Något som jag börjat uppmärksamma är att min familj faktiskt ser det här, mycket tidigare än jag ser det själv. Det är som att försök slicka sig själv på armbågen, jag ser inte och når inte, men andra kan se och nå, för de står bredvid. Den här gången var det min son och min yngsta dotter som gjorde mig uppmärksam på saken, och sedan min man. Men jag kunde inte bromsa då, det var redan för sent.

Mitt mål är att kunna bromsa långt innan. Att leva lite varsammare och komma ihåg (som min fina vän påminner mig) att jag har den här kroniska, dödliga sjukdomen och att den behöver behandlas i första hand. Den är till och med viktigare än föräldramötet jag ”borde” gå på och ledarfesten jag anmält mig till och så gärna VILL gå på.

Acceptans och respekt för den här sjukdomen är prio ett. Varför ska det vara så svårt att glömma?? Kanske för att jag har en sjukdom som ”talar om för mig att jag inte är sjuk och att det där tillfrisknandet kan vi jobba på en annan dag…..”?

I vilket fall har jag fått plocka bort flera saker ur min kalender och lägga till flera friskfaktorer. Samtidigt kan jag också se att om jag vinklar om livet lite och ser på de där sakerna som blivit måsten och borden ett tag, som saker som ger glädje och påfyllning så kommer ljuset så sakteliga sipprande tillbaka igen. Hålet är inte så djupt, och även om jag fortfarande känner efterdyningar så kommer jag längre och längre upp, och jag vet att om ett litet tag står jag på fast mark igen.

En annan sak som är superviktigt för mig att komma ihåg är att jag kan inte göra det själv. Jag behöver be om hjälp, och få hjälp av vänner som kastar i en livboj istället för att kliva i själva så jag drar dem med mig. Tack och lov att jag har såna vänner idag ❤️❤️❤️

Idag har jag tagit beslut ”Vad som än händer idag, ska jag följa min matplan.” Jag har lämnat över min matplanering och jag har tagit en lång skogspromenad med mina guldklimpar. Friskfaktorer som hjälper ljuset att växa i och omkring mig. I kväll ska jag göra min egen personliga inventering och lägga lite extra fokus på tacksamhet. Och framförallt, se till att vinkla livet med fokus på tillfrisknande, glädje och gemenskap ❤️ En dag i taget!