Jösses!

Idag hade det passat bättre med ”Vad har jag gjort?!” som rubrik. Mina klåfingrar testade ett nytt tema på min hemsida, och plötsligt hade alla blogginlägg, sidor och media försvunnit! Shit! Men nu tror jag att jag ska ha hittat dem alla igen!

Gårdagens arbetsuppgift i InSpira var att lära känna Anna Freuhling, som driver www.peaceofketo.com vilket verkligen var en härlig upplevelse. Anna har, genom att lägga om kosten till keto fått tillbaka livet trots att hon har inte mindre än fyra autoimmuna sjukdomar. Jag kommer lägga upp intervjun med henne på fredag nästa vecka, om allt går enligt planerna, så håll utkik!

Dagen idag innehåller två konsultationer för eventuellt nya klienter, och en uppstart i Sockerskolan, där jag börjat gå bredvid för att lära känna deras arbetssätt och kunna gå in som underkonsult så småningom, vilket jag ser mycket fram emot det!

Men tillbaka till min klåfingrighet! Jag är av naturen nyfiken och vill lära mig saker, men resultatet blir ofta att jag kan lite, om mycket, vilket ibland kan få oanade följder….. Jag är numer inte heller rädd för att prova mig fram, vilket kan få än mer oanade följder…. Vilket det gjorde idag! För tillfället har min hemsida en helt ny look, och jag är lätt skärrad efter att ha återfunnit och återpublicerat mina blogginlägg, eftersom jag älskar att skriva, och kände som att mina små bebisar försvunnit när all min text svävade omkring på okänd plats. Jag skrev av mig min frustration via messenger till min storebror, som är min websupport och rådgivare i detta cyberspace som både skrämmer och fascinerar mig, och sedan skred jag till verket med mitt detektivarbete!

Resultatet blev en ny look, och en längtan och önskan att utveckla min hemsida lite till!

Tänker tillbaka på hur det var när jag var aktiv i mitt beroende. Då kunde jag inte göra NÅGOT, om jag inte var BÄST. Att försöka mig på att göra en hemsida, ta reda på hur jag ger ut en bok, eller luska ut vad som behövs för att göra en video och ladda upp på YouTube var inte uppnåeligt, för jag (vågade) KUNDE ju inte misslyckas! Men i tillfrisknande har jag fått både misslyckats, och lyckats. Jag vågar prova mig fram, be om hjälp om det behövs och faktiskt försöka! Nu för tiden är det jag som är ”dataansvarig” här hemma, och jag fattar inte riktigt hur det gick till 😉

I alla fall är jag glad år min klåfingrighet idag, och jag har lärt mig att det mesta går att ställa tillrätta (tack och lov!). Så min nyfikenhet gör att jag utvecklas och lär mig nytt, både praktiskt, men också om mig själv som person!

Hur gör du när du lär dig nya saker? Lär du dig allt innan du skrider till verket, eller tar du reda på saker allt eftersom lösningarna måste till? Behöver du ha djuplodande kunskap inom det du håller på med, eller räcker det att skumma lite och lägga in bitarna i det redan befintliga pusslet? Eller kanske du blandar lite av allt?

Jag för min del tar reda på allt eftersom jag möter eventuella problem. Jag vet att det kan göra andra (som vill ha vägen utstakad) helt vansinniga, men jag tror också väldigt mycket på att få vara i min personlighet, och att min personlighet är föränderlig. Är inte det spännande?! Fråga inte min man, han håller inte med om att det är särskilt uppiggande, jag lovar! 😀

Men nu, mina vänner är det dags för mig att ta ut hundarna en liten stund, så vi får lite sol och luft innan eftermiddagen och kvällen tar fart på nytt! Allt gott till er, och jag hoppas ni gillar nya looken! ❤

Om du börjar läsa och tror att jag har svar, måste jag tyvärr göra dig besviken, jag har bara en massa tankar omkring detta som behöver komma ut. Men läs gärna vidare ändå, kanske du kan ge mig mer kunskap!

När detta med covid-19 började uppmärksammas och fortfarande befann sig ”där borta”, hade mellanbarnet i familjen redan snappat upp det och hade tankar och åsikter om det, som jag bemötte efter bästa förmåga. Jag uppfattade inte så mycket rädsla hos honom, men ville inte ignorera eller vifta bort det hela heller. Ju närmare vår verklighet viruset har kommit, desto mer uppmärksamhet har det ju fått, och nu känns det som att det är det enda all media fokuserar på. Jag förstår att det är nödvändigt med fakta och saklig information, men vad gör detta med våra barn?

Samtidigt som media spyr ur sig dödssiffror, langar fram bilder på oroliga, smått hysteriska, vuxna människor börjar skolorna skicka hem kompisar med förkylningssymtom, de får inte sitta nära varandra i klassrummet och händer, bänkar och lokaler tvättas nitiskt flera gånger om dagen. Hur påverkar det ett barn som har funderingar som kanske inte får luftas eller blir bemötta?

Återigen; jag förstår att det behöver vara så. Men hur möter en vuxen som själv är rädd ett barn med en ännu större rädsla?

Dessutom är det så många olika skikt i detta. Det mest tydliga är ju rädslan för själva viruset. Att bli drabbad själv, eller att mamma, pappa, syskon eller mor/farföräldrar ska drabbas. Sedan kommer den nästa frågan: vad händer om mamma eller pappa permitteras eller varslas? Du kan vara säker på att även om vuxna inget säger plockar barnen upp oro och rädsla ändå. Min tanke är att det är bättre att sätta ord på det. Det behöver inte vara stora ord eller drama, det kan bara vara en bekräftelse på att ”Ja, vi är lite oroliga, men det kommer säkert lösa sig” om det är så det känns, eller också kanske det finns någonstans dit barnen kan vända sig för stöd när de har frågor och funderingar. Vart kan det vara?

Sedan har vi ännu en kategori där både barn och vuxna i vissa fall genom karantän eller isolering faktiskt kan bli fast med förövare av olika slag utan att kunna ta sig därifrån eller skydda sig på något sätt och vis. Jag är helt övertygad om att det påverkar både där och då, och att vi kommer behöva jobba på bred front med att ta hand om skadorna när detta är över.

Yngsta dottern i vårt hushåll suckade och stängde av radion i bilen med en suck ”Jag orkar inte höra mer om corona nu!” meddelade hon, och jag känner mig glad att hon kan värja sig när hon har behov av det. Hon kommer inte gå miste om information, snarare tvärt om….

Så vad kan vi göra då? Jag har inga lösningar, men tänker att det kanske kan vara bra att begränsa antalet nyhetssändningar som barnet ser och hör, hålla koll på vad som konsumeras via olika kanaler på nätet, fråga om barnet är oroligt eller rädd och säga att det kan komma och prata och fråga om det vill. Det finns säkert massor av andra saker vi kan göra, och har ni fler tankar blir jag superglad om ni vill dela med er!

Den här rädslan vi ser runtomkring oss på så många ställen är nämligen en fest för beroendesjukdomen, oavsett utlopp, och många, många har svårt att hålla sig nyktra och drogfria på grund av att de inte kan hantera denna rädsla.

Men, en av de saker som läker sjukdomen och ger tillfrisknande är att få dela med sig av hur det känns, och det behöver inte vara så avancerat, det kan räcka med att få berätta för någon som kan härbärgera. Så du kan bidra genom att lyssna på någons oro, så att den inte trycks undan och bygger bo i en känslig varelse och tar sig uttryck på andra sätt! Kan DU se, eller lyssna på någon idag?

Var rädda om varandra där ute ❤️❤️

Nu startar jag upp min YouTube-kanal igen och öppnar den för allmänheten. Jag kommer dela med mig av tips, trix, kunskap och göra intervjuer med behandlare, författare, människor som själva är sockerberoende, föräldrar och allt ni kan komma på!

Kom gärna med önskningar och förslag, allt som kan inspirera och peppa andra till att leva ett sockerfritt liv!

Annicas InSpira på YouTube ❤

Detta är en fråga som kan få flera olika svar. Mitt svar är; den är grunden till allt!

I tillfrisknande från Sockerberoende är maten verkligen A och O. Det är först när vi lägger bort drogen (socker, kolhydrater och ibland vissa ätbeteenden som över,- eller underätande) som vi kan börja resan mot ett nytt liv. Men, för att få ett tillfrisknande på alla områden i livet så behöver vi också ha med oss att maten bara är en så liten del som 10 % av helheten.

Sockerberoende, eller alla beroenden för den delen, drabbar fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, och vi behöver jobba på alla dessa områden för att kunna hitta ett bra liv utan vår drog.

Så maten är viktig. Vad kan jag äta? Hur kan jag äta? När ska jag äta? Dessa och fler frågor kommer ju upp i det första skedet när vi lägger om kosten. Men när vi har koll på det är det mycket annat som dyker upp. Hur handskas jag med konflikter utan att ta till drogen, hur möter jag rädslor utan att ta till drogen, hur kan jag vila, leka, arbeta, hitta energi och klara av att ha tråkigt, utan att ta till drogen? Det är lång svårare än en kan tro innan socker och kolhydrater plockas bort.

För mig har det genom åren blivit allt viktigare med kvaliteten på det jag stoppar i min mun och göder min kropp och hjärna med. I perioder kan även det tippa över och bli en besatthet och som ett nytt utlopp i beroendet, och jag behöver påminna mig om att det ibland får vara ”gott nog”.

En viktig faktor för mig, eftersom jag äter mycket animaliska produkter är att jag vill veta att djuren jag hämtar min näring från har haft det riktigt bra. När jag äter av kött från vår egen gård är det visserligen inte ekologiskt och grönbetat, men det är välvårdade, kärleksfullt behandlade och uppfödda djur. Jag vet att vi tillför näring till markerna och bidrar till kretsloppet, vi besprutar knappt våra gärden alls, och fodret djuren får är i största möjliga utsträckning producerat i Sverige och alldeles i vår närhet. Svensk djurhållning är bland den bästa i världen, och jag känner mig trygg och nöjd med det.

Det är viktigt vad vi stoppar i oss, jag är noga med det, men försöker hålla det till att bara låta det ta de 10 % det faktiskt handlar om så inte besattheten ramlar iväg med mig på annat håll! Närproducerad, animaliebaserad kosthållning blir det för min del, och jag kan känna mig oerhört tacksam över möjligheten att få ta del av kretsloppet ”från jord, till bord”!

Kramar till er från ”Bondbruden” ☺️

Har krupit upp i fåtöljen tillsammans med nyduschade taxar och tänkte filosofera lite så här på måndag förmiddag. Vi har varit ute på promenad och på grund av en tax låga underrede har det även blivit standard att duscha av hela gänget efter regnpromenader.

Januari är en av de månader jag försöker skapa någon form av översikt och sätta riktning och planer för kommande halvår i, och jag tar hjälp av föregående års anteckningar för att komma ihåg vilka områden jag vill kolla över. Jag lyssnar på podden ”Självklart” med Kristina Stieli och Mia Törnblom, och i ett (flera) avsnitt beskriver de hur en kan gå tillväga för att göra en sån här planering.

De områden jag kollat över och satt mål inom är;

• Hälsa (fysiskt och psykiskt)
• Ekonomi
• Jobb
• Relationer
• Familj
• Fritid

Jag har i ärlighetens namn inte kommit igenom alla områdena helt och hållet, men har satt mer eller mindre realistiska mål inom flera av dem. Inom hälsa kommer ju alltid min abstinens/drogfrihet och mitt tillfrisknande i första hand, det gör ju på något sätt att både den fysiska och psykiska hälsan håller sig på en bra nivå.

Men ett område som jag tycker det är svårt att sätta mål inom, och som jag har svårt att prata om är Ekonomi. För mig är detta med ekonomi starkt kopplat till skam. Jag upplever någon form av kontrollförlust i perioder och tycker det är det svårt att skapa översikt och tydlighet.

Jag upplever att vi är många Sockerberoende som har det så här, och har också förstått att vi ofta beter oss på samma sätt med pengar som med maten. En anorektiker tenderar att inte unna sig något alls, en bulimiker köper massor i perioder, och vi som är överätare kan likna shoppandet med ketchupeffekten; dvs jag unnar mig inget alls, inget alls, inget alls och inget alls, och sedan ”KLAFS” så har jag handlat allt för mycket utan att tänka mig för.

Ännu så länge har inte beroendesjukdomen klivit in och tagit över så att jag utvecklat ett shoppingberoende, men det är ändå ett stort obehag kopplat till att handla, till och med mat till familjen, för min del. Jag inser att det inte är en sann känsla och en som jag inte behöver ha, men just ekonomi är ett område som jag behöver ta mer ansvar och jag och min man gjort upp lite mer tydliga riktningar inom, vilket känns superbra! Ännu så länge ser vi ju inte hur det blev, men jag känner att jag har lite mer kontroll och medvetenhet, och det är en bra början! Det primära här är inte att tjäna pengar, utan att kunna släppa skammen och känslan av att inte ha koll och ta ett större ansvar.

För övrigt känns det som vanligt den här tiden på året: januari och februari är för mig transportsträckor som jag bara måste igenom. Visserligen är livet närvarande varje dag, men jag längtar så hett efter ljuset och blir lyrisk när jag ser att kvällarna behåller ljuset lite längre för varje dag.

Det har även börjar klia i odlarfingrarna redan, och jag måste hejda mig för att inte dra fram och starta upp en massa odlarprojekt redan nu. Massor av pelargoner har dött under vintern, och ju närmare februari vi kommer desto mer spanar jag in vilka jag kan ta sticklingar från. Måste bara komma ihåg att allt ska tas omhand också, och att jag har en bok att bearbeta och leta förlag för utgivning åt! Svårt att dela upp energin så att den blir riktad åt rätt håll och inte splittras i tusen olika projekt!!

Nu ska jag i alla fall se till att publicera detta filosofiska lilla stycke, och sedan ta emot vad resten av dagen har att erbjuda.

Allt gott så länge! ❤️❤️