Om du börjar läsa och tror att jag har svar, måste jag tyvärr göra dig besviken, jag har bara en massa tankar omkring detta som behöver komma ut. Men läs gärna vidare ändå, kanske du kan ge mig mer kunskap!

När detta med covid-19 började uppmärksammas och fortfarande befann sig ”där borta”, hade mellanbarnet i familjen redan snappat upp det och hade tankar och åsikter om det, som jag bemötte efter bästa förmåga. Jag uppfattade inte så mycket rädsla hos honom, men ville inte ignorera eller vifta bort det hela heller. Ju närmare vår verklighet viruset har kommit, desto mer uppmärksamhet har det ju fått, och nu känns det som att det är det enda all media fokuserar på. Jag förstår att det är nödvändigt med fakta och saklig information, men vad gör detta med våra barn?

Samtidigt som media spyr ur sig dödssiffror, langar fram bilder på oroliga, smått hysteriska, vuxna människor börjar skolorna skicka hem kompisar med förkylningssymtom, de får inte sitta nära varandra i klassrummet och händer, bänkar och lokaler tvättas nitiskt flera gånger om dagen. Hur påverkar det ett barn som har funderingar som kanske inte får luftas eller blir bemötta?

Återigen; jag förstår att det behöver vara så. Men hur möter en vuxen som själv är rädd ett barn med en ännu större rädsla?

Dessutom är det så många olika skikt i detta. Det mest tydliga är ju rädslan för själva viruset. Att bli drabbad själv, eller att mamma, pappa, syskon eller mor/farföräldrar ska drabbas. Sedan kommer den nästa frågan: vad händer om mamma eller pappa permitteras eller varslas? Du kan vara säker på att även om vuxna inget säger plockar barnen upp oro och rädsla ändå. Min tanke är att det är bättre att sätta ord på det. Det behöver inte vara stora ord eller drama, det kan bara vara en bekräftelse på att ”Ja, vi är lite oroliga, men det kommer säkert lösa sig” om det är så det känns, eller också kanske det finns någonstans dit barnen kan vända sig för stöd när de har frågor och funderingar. Vart kan det vara?

Sedan har vi ännu en kategori där både barn och vuxna i vissa fall genom karantän eller isolering faktiskt kan bli fast med förövare av olika slag utan att kunna ta sig därifrån eller skydda sig på något sätt och vis. Jag är helt övertygad om att det påverkar både där och då, och att vi kommer behöva jobba på bred front med att ta hand om skadorna när detta är över.

Yngsta dottern i vårt hushåll suckade och stängde av radion i bilen med en suck ”Jag orkar inte höra mer om corona nu!” meddelade hon, och jag känner mig glad att hon kan värja sig när hon har behov av det. Hon kommer inte gå miste om information, snarare tvärt om….

Så vad kan vi göra då? Jag har inga lösningar, men tänker att det kanske kan vara bra att begränsa antalet nyhetssändningar som barnet ser och hör, hålla koll på vad som konsumeras via olika kanaler på nätet, fråga om barnet är oroligt eller rädd och säga att det kan komma och prata och fråga om det vill. Det finns säkert massor av andra saker vi kan göra, och har ni fler tankar blir jag superglad om ni vill dela med er!

Den här rädslan vi ser runtomkring oss på så många ställen är nämligen en fest för beroendesjukdomen, oavsett utlopp, och många, många har svårt att hålla sig nyktra och drogfria på grund av att de inte kan hantera denna rädsla.

Men, en av de saker som läker sjukdomen och ger tillfrisknande är att få dela med sig av hur det känns, och det behöver inte vara så avancerat, det kan räcka med att få berätta för någon som kan härbärgera. Så du kan bidra genom att lyssna på någons oro, så att den inte trycks undan och bygger bo i en känslig varelse och tar sig uttryck på andra sätt! Kan DU se, eller lyssna på någon idag?

Var rädda om varandra där ute ❤️❤️