För tillfället tar jag inga klienter för matplaner, biokemisk reparation eller liknande. Jag håller grupper för föräldrar eller erbjuder föreläsningar. Kontakta mig för mer information!

Just nu gassar solen ner efter några dagars regn, och jag njuter hejdlöst. Jag vill inte ha en torksommar som den för två år sedan, men jag vill ha det varmt och skönt, och njuter av fulla drag av värmen.

I dagarna som varit har vår islandshäst börjat klia sig i manen igen. Hon har sommareksem, och mycket av tiden tillsammans med henne under sommarhalvåret spenderas med duschslang för att schamponera och tvätta, täcka, smörja, spreja, fixa och dona. Jag tror hon gör sin sista sommar den här sommaren, eftersom det sliter på henne med all eksem och hon har några år på nacken. Snällare häst har vi aldrig haft ❤ Hon var på väg bort redan förra sommaren, men vi beslutade att det fick gå ett tag till.

Annars är det mycket fokus på utejobb just nu. Andreas har fullt upp med att förbereda för betessläpp för både mjölkkor, sinkor och ungdjur, och jag försöker hinna mer trädgården mellan kontorsjobb och chaufförsuppdrag (det blir några mil i veckan). Bara Äldsta dottern har fixat körkortet ska jag utnyttja henne till max 😉

För övrigt har jag än en gång plockat upp verktyget ”att lämna över maten” till en vän i tillfrisknande. Det är som att sätta en liten spärr innan jag stoppar något oplanerat i munnen. Det har varit en period där det varit för mycket av produkter jag inte mår bra av, och då blir jag så tacksam när det finns sätt att handla som verkligen hjälper. Jag skriver ner på kvällen eller morgonen samma dag vad jag ska äta till frukost, lunch och middag, tar ett kort på planeringen och skickar det till min vän. Om jag ändrar något i planen så hör jag av mig till henne och förankrar det innan jag handlar. Det gör att jag får en liten kil mellan mig och maten, som funkar som en broms, och gör att jag väljer att äta bra mat istället för halvfabrikat och annat som inte passar min hjärna och kropp på samma sätt.

Genast kommer sinnesron och tacksamheten tillbaka, för fokus ligger inte på drogen längre. Tänk att så små saker kan göra så stor förändring!

Jobbmässigt har jag just nu massa tankar och funderingar. Jag önskar att jag kunde få mer interaktion med de följare jag har och kunna nå ut till fler. Jag funderar fram och tillbaka om jag kanske har för många järn i elden, och vilket jag i så fall ska lägga åt sidan ett tag….. Jag tycker YouTube är väldigt roligt, och skulle vilja ha fler följare där för att kunna använda det mediet fullt ut. Samtidigt älskar jag att skriva, och har funderingar på om jag kanske skulle skriva på engelska också, men får lite gliringar då och då när jag administrerar en engelskspråkig Facebook grupp att jag gör mycket stavfel och att det kan göra att jag anses vara oseriös….. Ja, ja, vi får väl se!

I vilket fall är det dags att gå ut och göra dagens sysslor på gården. har även ett bankbesök framför mig tillsammans med äldsta dottern som (om någon missat det) fyllde arton (18!!!) år i fredags. Undrar när det hände, att hon blev lika gammal som mig??? Det låter som en klyscha, men någonstans inom mig är jag fortfarande den där 18-åringen jag var för så många år sedan, även om det hänt SÅ mycket sedan dess, tack och lov, så kan jag fortfarande känna henne där inne. Hoppas jag kan använda det till att möta mina barn där de är ❤

Önskar er alla en fortsatt fin vecka, och hoppas vi ses här igen! Hare gött!!

Sitter framför datorn och förbereder mig för dagens möten, grupper och arbete i Annicas InSpira. Tänkte skriva ett blogginlägg, men saknar inspiration just nu. Först blir jag lite förskräckt, och börjar leta febrilt efter ämnen, jag har ju en aldrig sinande brunn när det gäller uppslag i förhållande till beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet, men inser sedan att det är vägledning av avancerat slag när hjärnan är blank; jag behöver VILA. Jag ska alltså bara göra dagens bokade möten och uppdrag, sedan finns det annat som behöver min uppmärksamhet.

Det är ju aldrig så att jag inte har något att göra. Att bo på en gård, med djur av olika slag, är ett ständigt pågående arbete. Makens mjölkproduktion medför att vi ofta har gäster av olika slag, människor som tittar in och köper råmjölk, tar en kopp kaffe, någon som kommer och hjälper oss med körslor mm, och min äggförsäljning tar upp en stor del av vardagen och innebär också besök både vardag som helg. Ett hektiskt liv, med många järn i elden. Ibland kan jag tycka att det bara är sååååå jobbigt. Det är de dagar jag inte tagit hand om mig själv och satt mitt tillfrisknande först. När jag sovit dåligt, ätit något jag inte har på matplanen men är ”okej” ändå, stressat för mycket, struntat i rutiner, eller har någon annan form av obalans. Andra dagar, när allt ligger på plats, är det bara en del av helheten och flyter förbi som vilken syssla som helst.

Jag vet att jag har skrivit om det förr, men jag kommer ofta tillbaka till detta; om jag skulle ta bort ALLA de delar som hör lantbruket till, så skulle inget av det andra fungera heller. det är för mycket JAG. Visst händer det att jag längtar efter en sovmorgon, en ledig kväll, eller en dag där jag kan sitta och maratonkolla film eller läsa så ögonen tåras, men kanske det kommer en annan tid när jag har det så, tänker jag.

Något som jag alltid har är valet hur jag förhåller mig till allt detta. Jag behöver acceptera att vissa saker ser ut som de gör, och ta ansvar för att förändra det som jag inte vill ha eller kan förändra, lära mig se skillnad på dessa och sedan förhålla mig till resultatet. Det är lättare sagt än gjort, och ibland ser jag inte ens att jag har ett val, utan loopar runt i samma tanker, beteenden och fortsätter sticka och brodera på offerkoftan, som växer sig til XXXL och slutligen blir en offerall istället. Det jag också har upptäckt är att jag måste få tillräckligt ONT för att få motivation till att förändra något alls. Det är smärtan jag mött i livet, som drivit mig till förändring. Inte alls så skönt, och helst vill jag ju undvika smärta, men om jag ser det ur det här perspektivet kan jag ju rent av tänka att det är bra att få möta lite motstånd då och då.

Däremot, vill jag inte möta den ensam.

Förr trodde jag att en riktig vän och en ideal partner var någon som ”tog stryk” för mig, och utkämpade mina krig. Helst skulle en partner också veta vad jag tänkte och kände innan jag ens visste det själv. (Inga små krav för en partner här inte! 😉 ) Nu vet jag att mitt liv är mitt ansvar. Jag behöver utkämpa mina egna strider, ta egna beslut och trampa upp nya fotspår. Men, mina vänner och min partner kan gå bredvid, hålla ut en hand och stötta om det behövs, ge ett verktyg jag inte hade, eller peka ut en lösning eller visa ett hinder jag inte ser.

Jag tänker att det kanske är det som är anledningen till att vi har vissa människor hos oss en period i livet, som sedan vandrar vidare varpå vi möter nya människor. Vi har lärt något av de som gick, och i bästa fall har vi givit något tillbaka. Ofta är det ju så att när jag stöttar någon, stöttar den tillbaka, vi blir en enhet, med två delar, och det är det som är den största skillnaden för mig idag. Jag letar inte efter att någon annan ska göra mig hel; jag letar efter verktyg som jag kan använda för att göra mig själv hel. I det här skedet i livet känns det som att jag fortsätter sandpappra här och där, och ibland får jag ta fram mejsel och slägga igen 😉 men det är mer finlir nu än när jag ställde mig naken utan drogen, vilket jag är otroligt tacksam för!

Visst har jag fortfarande många delar att lyfta upp i ljuset, betrakta och besluta vad som ska göras av dem, men det är ju det som är livet, tänker jag! Att fortsätta vara nyfiken, undersöka, utforska och utvecklas är en av de drivkrafter som kommit i dagen under mina år av sandpapprande och mejslande, och det vill jag inte vara utan!

Ser att det är dags att avsluta, första mötet står på tur, så jag tackar för mig, och skickar orden vidare till dig! Det blev ju ett blogginlägg ändå, även om det inte blev som jag tänkt!

Allt gott <3<3

Just i dessa dagar sitter jag med i en nystartsgrupp, vilket är en gåva. Jag har mött många nystartare, men när jag bara sitter bredvid för att ta del av material och ett specifikt arbetssätt, vilket jag gör nu, kan jag iaktta allt på ett helt annat sätt, och det berör mig djupt att få ta del av allt.

Det är, på ett mjukt och varmt sätt, vackert att komma ihåg min egen resa, och jag är så tacksam att få minnas hur det var, och att se hur tillfrisknandet också har vissa milstolpar, och ett mönster som de flesta av oss följer, fast maskorna inte alltid sitter i samma ordning 😉

Något som berört mig djupt den här veckan är att få möta känslan av att vara helt utan egen identitet. Jag minns så väl hur vilsen jag kände mig när jag stod utan min drog. Jag kunde inte förstå att mitt beroende hade drabbat mig på alla områden av livet, och hur det skulle påverka mig att ta bort drogen. Gång på gång fick jag inse att maten BARA ÄR 10 % av tillfrisknandet. När jag hade fått en matplan och det hade gått ett tag och jag skulle hantera alla dagliga situationer utan att stoppa i mig något att äta för att kunna hantera livet, kändes det till slut som att någon skalat av mig huden och jag stod fullkomligt naken och skyddslös. Vem är jag??? Jag visste inte vad jag tyckte om för musik, vilka kläder jag gillade eller vem jag EGENTLIGEN var som person, eftersom jag i så mångt och mycket har relaterat allt till maten på olika sätt.

Att ta de där första stapplande stegen rakt ut i luften kändes i sanning som att göra ett fritt fall, och det viktigaste för mig då var att jag inte gjorde det ensam. Att kunna dela rädslan och vilsenheten, och även fira framsteg och utveckling, tillsammans med någon på ett ärligt och filterfritt sätt är läkande ända in i själen. Att våga stå kvar utan hud och tillåta lager på lager fortsätta falla, samtidigt som jag på andra sätt fick ny hud och nya, rena filter är något av det modigaste och vackraste jag gjort i hela mitt liv!

Jag vet att det kanske inte syns på utsidan, men på insidan är jag inte samma person längre, och idag jag är någon jag tycker om (för det mesta 😉 )

När jag ser tillbaka på mig själv, i min uppväxt och när jag skulle formas som människa, så minns jag att jag törstade efter att höra andra människor beskriva mig. Jag sög i mig varenda liten detalj och hoppades att de var ärliga om de sa något gott om mig. Jag minns också att jag älskade att göra olika sorters personlighetstest i Veckorevyn, Min Häst, Kompis Posten eller var jag kunde finna dem, för att få ett hum om vem jag verkligen var. det svåra sedan var att jag kände mig tvungen att leva upp till andras åsikter, och tidningarnas definition om vem jag var.

Något som jag lärt mig idag är att det är JAG som bestämmer vem jag är. Ingen annan kan definiera mig, och att tillfriskna gav mig tillbaka möjligheten att få definiera mig själv. Visserligen har jag biokemiskt en grundpersonlighet, men jag har alla möjligheter i världen att välja hur jag vill agera, vara och uppfattas av andra, utan att för den skull bli en People Pleaser eller vara omvärldsstyrd. För att ha det valet behöver jag ta mig tid för att känna efter och ta en titt på vem jag vill vara, och det är det jag gör när jag har min Morgonstund och min Kvällsreflektion. Det är så enkelt, men inte alltid lätt!

Så om du funderar på att börja vandra den här vägen, se till att ha stöttning och förbered dig på en sjuhelsikes, fantastisk resa! Det är så värt varenda sekund!!