Den här sommaren har varit hektisk! Milt uttryckt! Rolig och inspirerande, men den har också drivit vissa saker till sin spets för mig. Jag har i ganska många år drivit mitt InSpira, och tycker att det är toppenkul (oftast 😉). Men i och med att vi bor och lever som vi gör innebär det också att jag jobbar i stort sett hela tiden, med något. Är det inte InSpira, så är det lagårn, och är det inte lagårn så är det höns och äggproduktion, och är det inte det så är det hundar, hästar, getter, odlingar, scouter och annat som ligger i skottlinjen. Jag har själv valt allt detta, i mer eller mindre klara stunder, och jag älskar livet vi lever, men såg ni någonstans i föregående text något om mina barn och min man? Nej. Inte jag heller!

Till saken hör att jag genom åren med InSpira varit väldigt ”av och på”. Då och då har jag insett just det jag nyss skrev; jag har inte prioriterat utrymme för de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Det senaste året har jag verkligen gått in för att synas och höras med InSpira, och det har blivit många timmar på sociala media, på bloggen, på möten, i samtal osv osv, och det har också varit spännande och utvecklande, men lika ofta har jag känt mig helt slut efter en sån omgång. Och efter flera såna omgångar finns nästan inte förmågan att hämta upp och återhämta kvar. På nåt konstigt sätt blir jag mycket mer stressad av en full inkorg och kommentarer eller frågor på nätet än att jaga höns som rymt eller skjutsa barnen till olika platser. Jag tror inte min hjärna är konstruerad för sociala media!

Så, under sommaren har jag kommit till beslut. Jag tror att beslutet togs fullständigt när min yngsta dotter sa: ”Mamma. Jag önskar att du kunde vara ledig någon gång…..” ”Jaha” svarade jag och i tron om att hon önskade sig en dag på Leos Lekland eller Liseberg eller nån annan stor grej frågade jag: ”Vad skulle du vilja att vi gjorde då då?” Hon var tyst en stund och sa ”Jag vet inte riktigt…..Rida kanske….”

Att rida för oss, kräver endast tid. Vi har hästar. En varsin åt oss, för att vi ska kunna rida ut tillsammans. Men med det uttalandet satte hon så precis fingret på att jag aldrig har tid.

De flesta jag pratar med anser att jag ”har mycket omkring mig” och att jag är en ”overdoer”. Och så är det ju. Ibland när jag beklagar mig över att saker och ting inte blir som jag vill, och att livet ibland känns som en kamp, så är det flera som tycker att jag ska välja bort odlingar och djuren och mer av det som hör till gården. Jag förstår tanken, och ser naturligtvis hur de menar. Men att ta bort det, skulle göra att halva jag försvann. Jag har insett att det går inte. Så. Då är det andra saker som behöver göras.

Jag har bett Universum om vägledning, ganska länge. Jag vet inte om det är jag som hör dåligt, om jag är trögfattad, eller om Gudde inte talat ur skägget, men slutligen kom jag fram till att jag inte kommer orka fortsätta på samma sätt med InSpira. Det kräver mycket att ständigt synas och höras, marknadsföra och promota, och dessutom göra det ensam (det är en helt egen historia).

För att göra en lång historia kort, så har jag lämnat ut en fråga/ ett erbjudande, och väntar och hoppas på att de som fått frågan och jag ska komma fram till något som kan passa ❤️ Jag kommer alltså inte att försvinna eller lägga av, men jag hoppas kunna lägga ner kampen och sänka stressnivån, så att den där tiden med hästar och dotter blir påfyllnad och inte måste. Jag vill ta mig tid att lyssna på min son och finnas för min äldsta dotter på det sätt jag vill, och även om det ju så klart har med inställningen till vissa saker att göra och förmågan att ”vara mindful” så är min verklighet att jag behöver möblera om vissa saker för att ge utrymme åt annat. Så är det bara.

Med det skrivet känner jag mig lite rädd, lite naken, och lite….ledsen, tror jag. Det gör ont att inse vissa saker. Men det är ju det som är det första steget. Att verkligen inse hur det ligger till. Det enda jag med säkerhet kan säga är att det kommer bli förändringar. På hemsidan har det redan förändrats lite, och vi får se om jag kommer fortsätta skriva här. Sedan får vi väl se vad framtiden har i kikaren.

Livet är föränderligt, och i sanning en förunderlig gåva! ❤️❤️

Häromdagen satt jag i ett möte med två andra sockerberoende kvinnor, och vi pratade tillfrisknande, 12-steg, gemenskap och verktyg att tillfriskna med.

Vi berörde detta med att ge vidare av kunskapen och tillfrisknandet, och hur vi fyller på oss själva med energi, och genom gemenskap med andra. Vi pratade om hur det är att ta sina första steg på sin sockerfria väg, och så mycket det är, bortsett från maten, som vi behöver lära oss. En sak som kom upp var att vi behöver lära oss att ”knyta an” till människor istället för mat eller socker.

Många av oss som är sockerberoende kan minnas hur våra liv, redan från tidig ålder, kretsade kring sötsaker eller mat i en eller annan form, och helt naturligt gör den besattheten att vi inte riktigt lär oss hur vi skapar nära relationer med andra människor. Varken jämnåriga eller människor i andra åldrar.

Jag har inte mer än skummat på ytan vad gäller anknytning, men jag vet att ett av anknytningsmönstren som finns kallas för Ambivalent anknytning, och jag kan ganska väl känna igen mig när jag läser om det mönstret. Jag saknar absolut inte anknytning helt och hållet, men det är som att jag bara tittat på mig själv i en sprucken spegel, för jag har inte fått en hel spegelbild, eller sett hur verkligheten kan se ut om spegeln är hel. Det är det jag får lära mig intillfrisknande. Jag började med det för 13 år sedan, och jag har fortfarande inte lagt färdigt pusslet. Tack och lov! Jag älskar den här resan! Oftast i alla fall 😉

En av de delar jag har haft allra, allra svårast med är att ta hand om mig själv. Att hushålla med energi, och fylla på med energi. Ganska precis ett år efter att jag blivit abstinent klev jag rakt in i väggen med buller och bång. Jag ville inte leva längre. Energin var på minus 1000. Jag hade inte förmågan att fortsätta jobba och leva på det sätt jag gjort, eftersom jag inte visste hur jag skulle fylla på mig själv utan att använda mat och socker. För mig var det en katastrof att bli sjukskriven. Vi stod precis i början av uppbyggnaden av vårt lantbruk, och min skam höll på att kväva mig när jag inte kunde prestera längre, utan bara kunde stå bredvid och se hur min man slet.

Det mest frustrerande (för både maken och mig, tror jag) var att jag ena dagen kunde vakna och ha lust och energi att möblera om hela huset, och nästa dag kunde jag få ångest och börja gråta om maken bad mig stå och hålla i en slang en kvart, så ungdjuren kunde få vatten påfyllt. Så här i efterhand kan jag rent intellektuellt och med den kunskap jag har förstå vad som hände, men fortfarande har jag svårt att förstå hur det kunde vara så, med mig.

Dagen innan jag och de andra två kvinnorna hade arbetsmöte, var jag på ett 12-stegsmöte, där temat var steg nio, och det handlar om gottgörelse. Ofta kommer diskussionen upp om man ska gottgöra sig själv och jag tror inte att det finns någon som säger eller tycker samma sak om detta. Min gottgörelse till mig själv är att leva i tillfrisknande. För mig innebär det, bland annat, att jag ger vidare av kunskap och tillfrisknande. Ibland hör jag uttrycket att man ”inte kan ge vidare det man inte har”, och jag har i mitt prestationsinriktade liv tänkt att jag inte kan ge bort kunskap som jag inte har, eller lära någon något som jag inte kan, och det är ju i och för sig sant och riktigt, men i en av delningarna på mötet var det någon som uttryckte att jag måste fylla på mig själv så mycket energi och ork att jag svämmar över, innan jag kan ge av det till andra, och det drabbade mig mitt i magen.

Hela mitt liv har jag givit vidare av energi som inte funnits, och i all synnerhet efter jag gick in i väggen. Jag körde på, föll ner i depression igen, slet med att vara abstinent, kände mig lite starkare, rasade ner i svarta hålet, klättrade upp en bit, och så höll det på. Länge, länge. Men när jag satt där på de två olika mötena så insåg jag att jag har fått verktyg att fylla på min energi så att min bägare är full och flödar över, utan att använda mat och eller socker. I ärlighetens namn ska tilläggas att jag inte alltid kommer ihåg, eller ens bryr mig om verktygen, men jag har fått dem.

De verktygen kan vara att läsa en bok (som jag håller i handen) för mig själv eller för ett barn, kramas med hundarna, rida, meditera, yoga, plantera blommor, prata med någon annan (socker)beroende, och, konstigt nog; ge av min tid till andra som behöver hjälp att tillfriskna. Jag har märkt att just detta att få ge vidare av min kunskap, av 12-stegsprogrammet, av det jag har lärt mig på resan, fyller mig med så otroligt mycket energi, glädje och kärlek. Ännu en paradox i livet.

Det är också så att de här sakerna har givit mig förmågan att knyta an starkare till mina barn, och till min man. Under åren har jag vågat ta av mig mask efter mask och förstått att jag är älskad utan dem. Att hålla upp masker tar förfärligt mycket energi, har jag märkt! Det bästa sättet att lägga ner masker har för mig varit att prata, att tala om hur det verkligen känns och vad jag verkligen tänker, även om det skrämmer skiten ur mig ibland!

Jaha, det var vad jag filosoferade om idag ☺️ så med detta önskar jag er alla en fin helg, där ni får fylla på er själva med allt möjligt som är bra för själen ❤️❤️

Lev väl, lev fullt ut ❤️

Befinner mig i skrivande stund på semester på ett stort hotellkomplex tillsammans med delar av min familj, och njuter av att vara ledig. Visserligen blåser och regnar det, men jag är ledig! Jag har tid att läsa böcker för minsta, att kolla serier med äldsta och att läsa en och annan rad i böcker jag inte hunnit öppna ännu. Dessutom finns det bra mat till mig på bufféerna vi äter av morgon och kväll och jag har möjlighet att laga egen mat på rummet om det behövs också. Jag har mina rutiner, mina böcker och mina verktyg, och är glad och tacksam över att jag numer kan ringa till samma pris som i Sverige, vilket innebär att jag kan nå mina tillfrisknande flockmedlemmar lika lätt nu som när jag är hemma.

Jag har lite svårt för dessa stora hotellkomplex och charterresor, i förhållande till miljön. Jag kan lätt fixera mig vid den omedvetenhet som råder om hur våra nöjen påverkar vår jord, och hur JAG påverkar den med min resa. Men det jag tror skrämmer mig allra mest, är hur bufféerna ser ut utöver den mat jag kan äta!

Om jag hade varit aktiv i min sjukdom hade jag inte haft sinnesro över huvud taget. Det finns drogmat i drivor, och det är inte ens drogmat som man av okunskap kan tro är hälsosam. Jag skulle inte ens vilja kalla det mat, egentligen. De serverar godis. Bakelser, bullar, belgiska våfflor, sylt, chokladpålägg, pannkakor, bröd, kakor och så vidare i all oändlighet. Jag vet att jag inte ska förfasas, jag övar mig verkligen på att leva efter devisen ”Lev och låt leva”, men detta slår mig fullkomligt med fasa. I affärerna finns ”yoghurt” med olika chokladsmak, och halva utrymmena i livsmedelsaffärerna är fulla av godis i olika former och förpackningar. Jag tror inte jag har sett något liknande!

Ni kan kanske förstå att jag är glad att ha mina verktyg med mig, och möjlighet att ringa min flock, för jag gissar att detta kommer slita ganska mycket på mitt undermedvetna. Det orsakar även lite konflikter med yngsta barnet eftersom jag har åsikter om vad som är mat och inte, och att om det ska bli sötsaker så måste hon äta bra mat innan.

Semesterparadis, i all ära, men ibland tycker jag mig se flera som inte har det så bra i paradiset. Blickar som kastas när någon tar om av sötsakerna och undrar om någon lägger märke till det, köerna som ringlar fram till buffens pannkaks, – och våffel, -makare, chokladpåläggsburkarna som töms om och om igen, och alla beteendemönster jag känner igen mig i hos en aktiv Sugaraddict…..

Så, om igen, jag är så tacksam för att jag har mina verktyg så jag kan få ha sinnesro, trots att jag befinner mig mitt i ett drogparadis, så att det för mig får vara det semesterparadis det är. Vilken gåva att få vara med om det ❤️