Den här sommaren har varit hektisk! Milt uttryckt! Rolig och inspirerande, men den har också drivit vissa saker till sin spets för mig. Jag har i ganska många år drivit mitt InSpira, och tycker att det är toppenkul (oftast 😉). Men i och med att vi bor och lever som vi gör innebär det också att jag jobbar i stort sett hela tiden, med något. Är det inte InSpira, så är det lagårn, och är det inte lagårn så är det höns och äggproduktion, och är det inte det så är det hundar, hästar, getter, odlingar, scouter och annat som ligger i skottlinjen. Jag har själv valt allt detta, i mer eller mindre klara stunder, och jag älskar livet vi lever, men såg ni någonstans i föregående text något om mina barn och min man? Nej. Inte jag heller!

Till saken hör att jag genom åren med InSpira varit väldigt ”av och på”. Då och då har jag insett just det jag nyss skrev; jag har inte prioriterat utrymme för de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Det senaste året har jag verkligen gått in för att synas och höras med InSpira, och det har blivit många timmar på sociala media, på bloggen, på möten, i samtal osv osv, och det har också varit spännande och utvecklande, men lika ofta har jag känt mig helt slut efter en sån omgång. Och efter flera såna omgångar finns nästan inte förmågan att hämta upp och återhämta kvar. På nåt konstigt sätt blir jag mycket mer stressad av en full inkorg och kommentarer eller frågor på nätet än att jaga höns som rymt eller skjutsa barnen till olika platser. Jag tror inte min hjärna är konstruerad för sociala media!

Så, under sommaren har jag kommit till beslut. Jag tror att beslutet togs fullständigt när min yngsta dotter sa: ”Mamma. Jag önskar att du kunde vara ledig någon gång…..” ”Jaha” svarade jag och i tron om att hon önskade sig en dag på Leos Lekland eller Liseberg eller nån annan stor grej frågade jag: ”Vad skulle du vilja att vi gjorde då då?” Hon var tyst en stund och sa ”Jag vet inte riktigt…..Rida kanske….”

Att rida för oss, kräver endast tid. Vi har hästar. En varsin åt oss, för att vi ska kunna rida ut tillsammans. Men med det uttalandet satte hon så precis fingret på att jag aldrig har tid.

De flesta jag pratar med anser att jag ”har mycket omkring mig” och att jag är en ”overdoer”. Och så är det ju. Ibland när jag beklagar mig över att saker och ting inte blir som jag vill, och att livet ibland känns som en kamp, så är det flera som tycker att jag ska välja bort odlingar och djuren och mer av det som hör till gården. Jag förstår tanken, och ser naturligtvis hur de menar. Men att ta bort det, skulle göra att halva jag försvann. Jag har insett att det går inte. Så. Då är det andra saker som behöver göras.

Jag har bett Universum om vägledning, ganska länge. Jag vet inte om det är jag som hör dåligt, om jag är trögfattad, eller om Gudde inte talat ur skägget, men slutligen kom jag fram till att jag inte kommer orka fortsätta på samma sätt med InSpira. Det kräver mycket att ständigt synas och höras, marknadsföra och promota, och dessutom göra det ensam (det är en helt egen historia).

För att göra en lång historia kort, så har jag lämnat ut en fråga/ ett erbjudande, och väntar och hoppas på att de som fått frågan och jag ska komma fram till något som kan passa ❤️ Jag kommer alltså inte att försvinna eller lägga av, men jag hoppas kunna lägga ner kampen och sänka stressnivån, så att den där tiden med hästar och dotter blir påfyllnad och inte måste. Jag vill ta mig tid att lyssna på min son och finnas för min äldsta dotter på det sätt jag vill, och även om det ju så klart har med inställningen till vissa saker att göra och förmågan att ”vara mindful” så är min verklighet att jag behöver möblera om vissa saker för att ge utrymme åt annat. Så är det bara.

Med det skrivet känner jag mig lite rädd, lite naken, och lite….ledsen, tror jag. Det gör ont att inse vissa saker. Men det är ju det som är det första steget. Att verkligen inse hur det ligger till. Det enda jag med säkerhet kan säga är att det kommer bli förändringar. På hemsidan har det redan förändrats lite, och vi får se om jag kommer fortsätta skriva här. Sedan får vi väl se vad framtiden har i kikaren.

Livet är föränderligt, och i sanning en förunderlig gåva! ❤️❤️