Häromdagen satt jag i ett möte med två andra sockerberoende kvinnor, och vi pratade tillfrisknande, 12-steg, gemenskap och verktyg att tillfriskna med.

Vi berörde detta med att ge vidare av kunskapen och tillfrisknandet, och hur vi fyller på oss själva med energi, och genom gemenskap med andra. Vi pratade om hur det är att ta sina första steg på sin sockerfria väg, och så mycket det är, bortsett från maten, som vi behöver lära oss. En sak som kom upp var att vi behöver lära oss att ”knyta an” till människor istället för mat eller socker.

Många av oss som är sockerberoende kan minnas hur våra liv, redan från tidig ålder, kretsade kring sötsaker eller mat i en eller annan form, och helt naturligt gör den besattheten att vi inte riktigt lär oss hur vi skapar nära relationer med andra människor. Varken jämnåriga eller människor i andra åldrar.

Jag har inte mer än skummat på ytan vad gäller anknytning, men jag vet att ett av anknytningsmönstren som finns kallas för Ambivalent anknytning, och jag kan ganska väl känna igen mig när jag läser om det mönstret. Jag saknar absolut inte anknytning helt och hållet, men det är som att jag bara tittat på mig själv i en sprucken spegel, för jag har inte fått en hel spegelbild, eller sett hur verkligheten kan se ut om spegeln är hel. Det är det jag får lära mig intillfrisknande. Jag började med det för 13 år sedan, och jag har fortfarande inte lagt färdigt pusslet. Tack och lov! Jag älskar den här resan! Oftast i alla fall 😉

En av de delar jag har haft allra, allra svårast med är att ta hand om mig själv. Att hushålla med energi, och fylla på med energi. Ganska precis ett år efter att jag blivit abstinent klev jag rakt in i väggen med buller och bång. Jag ville inte leva längre. Energin var på minus 1000. Jag hade inte förmågan att fortsätta jobba och leva på det sätt jag gjort, eftersom jag inte visste hur jag skulle fylla på mig själv utan att använda mat och socker. För mig var det en katastrof att bli sjukskriven. Vi stod precis i början av uppbyggnaden av vårt lantbruk, och min skam höll på att kväva mig när jag inte kunde prestera längre, utan bara kunde stå bredvid och se hur min man slet.

Det mest frustrerande (för både maken och mig, tror jag) var att jag ena dagen kunde vakna och ha lust och energi att möblera om hela huset, och nästa dag kunde jag få ångest och börja gråta om maken bad mig stå och hålla i en slang en kvart, så ungdjuren kunde få vatten påfyllt. Så här i efterhand kan jag rent intellektuellt och med den kunskap jag har förstå vad som hände, men fortfarande har jag svårt att förstå hur det kunde vara så, med mig.

Dagen innan jag och de andra två kvinnorna hade arbetsmöte, var jag på ett 12-stegsmöte, där temat var steg nio, och det handlar om gottgörelse. Ofta kommer diskussionen upp om man ska gottgöra sig själv och jag tror inte att det finns någon som säger eller tycker samma sak om detta. Min gottgörelse till mig själv är att leva i tillfrisknande. För mig innebär det, bland annat, att jag ger vidare av kunskap och tillfrisknande. Ibland hör jag uttrycket att man ”inte kan ge vidare det man inte har”, och jag har i mitt prestationsinriktade liv tänkt att jag inte kan ge bort kunskap som jag inte har, eller lära någon något som jag inte kan, och det är ju i och för sig sant och riktigt, men i en av delningarna på mötet var det någon som uttryckte att jag måste fylla på mig själv så mycket energi och ork att jag svämmar över, innan jag kan ge av det till andra, och det drabbade mig mitt i magen.

Hela mitt liv har jag givit vidare av energi som inte funnits, och i all synnerhet efter jag gick in i väggen. Jag körde på, föll ner i depression igen, slet med att vara abstinent, kände mig lite starkare, rasade ner i svarta hålet, klättrade upp en bit, och så höll det på. Länge, länge. Men när jag satt där på de två olika mötena så insåg jag att jag har fått verktyg att fylla på min energi så att min bägare är full och flödar över, utan att använda mat och eller socker. I ärlighetens namn ska tilläggas att jag inte alltid kommer ihåg, eller ens bryr mig om verktygen, men jag har fått dem.

De verktygen kan vara att läsa en bok (som jag håller i handen) för mig själv eller för ett barn, kramas med hundarna, rida, meditera, yoga, plantera blommor, prata med någon annan (socker)beroende, och, konstigt nog; ge av min tid till andra som behöver hjälp att tillfriskna. Jag har märkt att just detta att få ge vidare av min kunskap, av 12-stegsprogrammet, av det jag har lärt mig på resan, fyller mig med så otroligt mycket energi, glädje och kärlek. Ännu en paradox i livet.

Det är också så att de här sakerna har givit mig förmågan att knyta an starkare till mina barn, och till min man. Under åren har jag vågat ta av mig mask efter mask och förstått att jag är älskad utan dem. Att hålla upp masker tar förfärligt mycket energi, har jag märkt! Det bästa sättet att lägga ner masker har för mig varit att prata, att tala om hur det verkligen känns och vad jag verkligen tänker, även om det skrämmer skiten ur mig ibland!

Jaha, det var vad jag filosoferade om idag ☺️ så med detta önskar jag er alla en fin helg, där ni får fylla på er själva med allt möjligt som är bra för själen ❤️❤️

Lev väl, lev fullt ut ❤️