Min historia

Obeskrivlig känsla – 15 år

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Satte mig framför datorn och slog upp sidan för att skriva ett blogginlägg, och fastnade på rubriken. Vad ska jag kalla det här inlägget? 15 år? Det ser så futtigt ut på nåt sätt, men det är just vad det är: 15 år sedan jag gick in i tillfrisknande från sjukdomen (socker)beroende. 15 år sedan vi satte oss i lektionssalen på Forsa Folkhögskola och jag sakta fick insikten om att det inte bara handlade om maten, och att jag skulle behöva göra STORA förändringar, små steg i taget, för att kunna fortsätta vara sockerfri, som var mitt första och största mål, där och då.

En dag i taget har blivit till veckor, månader och år, och insikt efter insikt har kommit till mig på min resa. Jag har slitit för mitt tillfrisknande, och det har varit värt varenda sekund! Jag har inte varit sockerfri hela den här tiden, men jag har i sanning fortsatt tillfriskna! Jag har fortsatt framåt, bett om hjälp, använt verktygen och fått nya, och den starkaste insikten är nog att abstinens och tillfrisknande inte är samma sak, men jag kan inte ”inte vilja” vara abstinent och fortsätta vara aktiv i drogen och tillfriskna.

Varje årsdag, när jag ser tillbaka på tiden som gått kan jag känna en hissnande känsla, och ha svårt att ta till mig att jag varit den person som reste från Gunnarskog upp till Hudiksvall den där kalla marsdagen 2006, som stannade för påfyllning av drog så fort det tog slut i bilen, för nu skulle jag ju ”aldrig mer få”. Den rädslan och smärtan jag levde i då; offerrollen, känslan av vanmakt och depressionen jag dragits med sedan unga år, att jag ens levde var ett under. Vi hade firat sonens 2 – års dag dagen innan jag for, och jag har ett minne av hur jag står i kylskåpet kvällen innan jag reste, med hjärtklappning av rädsla för att bli upptäckt, och trycker i mig tårta, eftersom jag ”aldrig mer skulle få” det heller.

Igår morse, när jag satt och mediterade och begrundade åren som gått kom en stark känsla av tacksamhet till all gemenskap jag haft (och har) till mig. Det blev så tydligt för mig att det jag föreläser och lär ut, att gemenskapen är 40 % av tillfrisknandet, är så sant, och har varit kanske ännu större del för mig. Jag är så tacksam för alla de som mött mig, de som stöttat, de som funnits där, som ringt till mig, som lyssnat, berättat, reflekterat och delat. Jag skulle vilja namnge varenda en, men på grund av anonymitetsprincipen kan jag inte göra det, och tänk om jag skulle missa någon, det vill jag heller inte göra!

Jag känner också att mina återfall genom åren är något jag kan använda i mitt bemötande av mina klienter och vänner. De vet att jag vet vad jag pratar om, att jag mött rädslan, förtvivlan och maktlösheten i ett återfall, och att jag kan möta dem där, men också att jag tagit mig ur och tagit mig vidare, ännu starkare, och med ännu mer förvissning om att det är tillfrisknandet som behöver gå i första hand i mitt liv. Även här har gemenskapen och mina medresenärer varit nyckeln; skamavlastning, ärlighet, bollplank, ”famnar” att gråta i, stöttning när jag reser mig upp…… jag kan inte förklara med ord vad det har betytt för mig <3<3 TACK alla ni, som har funnits där för mig genom åren!

Några andra som funnits där för mig är min familj, och framför allt min man har fått bära en stor börda. Jag har ett löfte från honom att spela in en film till YouTube där vi två pratar om hur han har upplevt den här resan, för oavsett hur det har sett ut så har den verkligen påverkat honom! Håll utkik om du vill se inspelningen, jag hoppas kunna göra den så snart det bara går!

Nu återstår bara att komma på en rubrik….. Hur kan jag tratta ner 15 års slit, glädje, hopp, tillfrisknande, utforskande, växande, förtvivlan, liv, utveckling och kaos i några få ord i en rubrik?? Det återstår att se!

Sockerberoende. Finns det…..?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Så. Otroligt. Besviken.

Häromdagen fick jag feedback från förlaget som jag anlitat för att ge ut min bok om barn och sockerberoende. Det var tre bilagor med i mailet, och jag läste den ena, som gav lite allmänna råd och tankar av karaktären ”Tänk på styckeindelning. Stämmer rubrikerna? Hur startar du nya stycken? Vilka källor har du? Hur gör du källhänvisningar? Ska du ha med alla delar du tänkt eller behöver du ta bort en del?” Osv. Jättebra! Den formen av konstruktiv kritik är helt nödvändig för att jag ska utvecklas och ta tag i redigeringen på allvar och komma vidare med boken. Men idag slog jag upp mitt manus, som också var bifogat, för att börja titta lite närmare på det hela.

Vad jag inte visste var att ”Redaktören” gjort kommentarer i marginalen på manuset. ”Toppen!” tänkte jag först ”Då kan jag mer specifikt se vad som behöver jobbas med!” och började läsa….. Ju mer jag läste desto mer besviken blev jag. ”Redaktören” menar att sockerberoende inte går att likna vid ett alkohol eller substansberoende. Hen menar att det är ett ”matbeteendeberoende” och att socker inte påverkar hjärnan på samma sätt som alkohol. Hen skriver att det är som att jämföra ”äpplen och päron”. Vidare menar hen att biokemi inte på något sätt är individuellt, utan alla ser likadana ut och reagerar likadant på allt. Hen vill ha vetenskapliga källor till allt jag skriver, och även om jag angivit källor på flera ställen i manus har hen markerat att källor saknas. Det här är bara få exempel på det som fick mig att känna som att ”Redaktören” har pissat på mig.

Jag är bara så. Otroligt. Besviken.

Jag upplever att kritiken inte är given på ett sätt som kommer hjälpa mig att med glädje och entusiasm leta fram källor och underlag för att visa på var det finns mer kunskap. Kritiken är given på ett sådant sätt jag känner att jag måste ge mig in i krig och slåss emot ”mitt eget” förlag. Känns inte alls bra, om jag säger så.

Är så oändligt glad och tacksam att jag har mina nära som har kunskap, mod och en enorm kärlek till mig och som tror på mitt jobb med den här boken, för det gör uppenbarligen inte förlaget, så vida de inte tänkt sig en recept, – och tips och trixbok. Det hade nämligen inte jag.

Jag undrar om de ens läste manuset innan de ville ge ut den tillsammans med mig? Jag känner mig grundlurad!

Miljömupp!!!

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Så sitter jag här igen, och vet inte riktigt vad som kommer hamna i bloggen den här gången heller….

Det är en hektisk period på lantbruket. Utanför hör jag traktorn köra gödseltunnan fram och åter, och jag själv ägnade morgonen åt att plantera om sparris som jag sått i pluggbrätten och som behövde lite mer utrymme. När jag sått dem och läste på påsen (jag VEEEET, jag skulle läst innan) så insåg jag att det inte går att skörda förrän om 3 (TRE !!!!) år….undra hur jag tänkte där? Förmodligen, som vanligt, inte alls 😉

Orsaken till att jag odlar över huvud taget är ju min önskan att leva så nära naturen och så ”rent” som möjligt. Vårt Lantbruk är inte ekologiskt, det är svårt att driva den så eftersom vi har mark som ligger väldigt långt från gården, och det går inte att köra stallgödsel hur långt som helst, men jag skulle önska att det var så.

Däremot använder vi ju bara egen gödsel till det vi odlar, både från ko, häst och höns/ankor, och dessutom använder jag bokashikompost så att allt komposterbart avfall kommer till nytta igen, vilket jag tycker känns bra. I vilket fall som helst känns det gött att veta vad vi äter, och mer närodlat går ju knappast att få än det som växer i vår egen trädgård.

Ibland (okej, ofta) går jag över styr och ska göra ALLT, från att odla min egen mat till att sy egna påslakan. Jag kan tycka att det är svårt att hitta balansen för vi har ju endel annat att ägna oss åt också; hästar, hundar, höns, kor, getter, ankor, odlingar osv osv, plus att jag driver mitt InSpira, Andreas driver mjölkproduktionen och vi har en familj som behöver sitt. Då och då måste jag ta ett kliv tillbaka och se att det får vara ”good enough” på vissa områden, jag kan inte ”go all in” överallt. Men det är inte alltid lätt att hejda sig, det måste jag erkänna ☺️

För mig är det viktigt att göra så lite åverkan på jorden som möjligt, men samtidigt måste jag se att det behöver fungera i vardagen. Ett av de sätt som jag tänker hjälper både min yttre och inre miljö är att äta bra mat utan en massa tillsatser, och att använda mig av miljövänliga produkter så långt det bara går, i så många situationer som möjligt. Allt från schampo till rengöringsmedel, och att se över vilken typ av plast jag använder eller om det går att undvika helt.

Jag har alltid tyckt att det har varit viktig med miljön, det har jag med mig från barnsben, men i tillfrisknandet har det blivit viktigt på ett ännu djupare plan. Jag tänker på min kropp som ett tempel, och min Högre Kraft är Universum, jorden, Moder Jord eller världen vi lever i, så för mig är det andlighet att ta hand om och vara rädd om den jord vi har.

Något annat som jag tyckt varit jobbigt i och med att det propageras för att det ska vara bättre för miljön att äta mindre kött, är ju det faktum att min kost baseras på fett och animaliskt protein. Men, tack vare driftiga, kunniga personer som läst på massor och grävt fram forskning kan jag med allt bättre samvete äta den mat jag är anpassad för, den animaliebaserade. Det är inte helt säkert att en växtbaserad kost är bättre för den yttre miljön, med all säkerhet är det inte det för den inre, så mycket vet jag!

Så, sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag är en miljömupp, på mitt sätt! Precis som jag lever, odlar, har hästar, hundar, katter och ett hem, på MITT sätt. Och jag påminner mig om att det är GOOD ENOUGH ❤️

Relationer

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Idag har jag huvudet fullt av relationer. Nära relationer i familjen, och andra relationer ”lite längre ut”. I olika samtal under dagen har just relationer varit i fokus, och jag tänker ofta att det skulle vara såååå enkelt att tillfriskna om jag inte var tvungen att vara i en massa olika situationer och relationer. Jag vill ju i och för sig inte vara utan mina nära och kära, men det är ju i förhållande till dem mina tillkortakommanden märks allra mest. Och, för det mesta uppstår det friktioner av olika slag där jag är helt övertygad om att allt är ”mitt fel”, som om jag vore Universums mitt och kunde styra och ställa med saker och ting som ligger helt utanför min kontroll. Saker som andras mående, andras reaktioner, vad andra tänker och tycker om mig, och om de tycker om mig eller inte, eller kanske (vilket jag oftast tror) tycker de att jag är lite konstig och egentligen inte vill umgås med mig alls. Snacka om att vara grandios!

Som vanligt när jag skriver om hur det verkligen ser ut på min insida, blir jag tveksam om jag ska publicera eller inte. Jag tänker att om mina klienter läser detta så tycker de att jag inte har ett uns av tillfrisknande, och så hör jag min Röda Hund säga att ”Du borde ha kommit längre”, men, det har jag uppenbarligen inte!

När vi arbetar med Återfallsprevention brukar en hitta något som kallas för ”core issue”. Det betyder att vi hittar ”kärnan”. Den där innersta, lite obehagliga känslan som, när det triggas, kan leda oss vidare i återfallskedjan och få få oss att stå på näsan i glassbaren. För mig är mitt core issue ”Rädslan att inte vara älskad”. Detta trots att jag växt upp i en mycket kärleksfull familj, där jag ofta fått fysisk närhet och fått höra att jag är älskad.

Den här rädslan har fått mig att agera på olika sätt. Den fick mig i tonåren att kasta mig in i relationer utan att reflektera över vad JAG kände och ville, om någon kille visade sig intresserad, och slutade med att jag sårade många och tyckte mycket illa om mig själv, utöver den ångest som infann sig, när jag insåg att jag gjort samma sak, igen.

I början av mitt tillfrisknande läste jag en bok om relationer -”Sund kärlek” av Terry Gorski. Där skrev han om att när en inleder ett sunt förhållande träffas en flera gånger och ”kollar av” om det finns samma värderingar, någorlunda samma mål i livet, får lite känsla för om förhållandet kan fungera, och tar mogna, genomtänkta beslut. Naturligtvis behöver det finnas en gnista också, både kärlek och erotik, men om om förhållandet ska vara hållbart, så ska det finnas kommunikation, utrymme för ärlighet och ömsesidig tillit och vilja att utvecklas.

Han menar att det inte finns en enda MR eller MRS RIGHT, vilket jag var helt övertygad om. Det skulle finnas en enda för mig där ute, och jag var tvungen att leta rätt på honom! Det skulle säga klick, och vi skulle leva Happy ever after! ❤ Dessutom skulle min blivande kunna läsa mig innantill. Han skulle med en enda blick kunna se och veta vad jag tänkte och kände och ALLTID sätta mig och vår kärlek i första rummet. Hans blotta närvaro skulle göra mig hel, han skulle vara den som gjorde min cirkel sluten. Det låter fullt rimligt, eller? 😉

Nu var det ju så att jag var gift redan när jag började tillfriskna, och tyckte inte att min make alltid infriade min föreställningar (konstigt va?) om hur ett förhållande skulle vara. Med (små) barn, hus att renovera och ekonomi att få ihop är det sällan blombuketter och presenter koms ihåg eller prioriteras. Och så är det! Tough shit!

Tack och lov höll vi ihop, maken och jag, och trots många ganska tuffa prövningar har vi kunnat bygga upp ett förhållande som i alla fall liknar det Terry Gorski beskriver, med kommunikation, tillit, ärlighet och en vilja att utvecklas. Inte alla dagar, men många, många dagar ❤ Jag glömmer alltid bort alla ”viktiga” datum, och maken kommer alltid med en lupin på bröllopsdagen. Han arbetar för mycket, och jag grubblar för mycket, han skäller för mycket, och jag är oärlig som håller tyst. Och sen pratar vi om det, löser upp knutarna och är redo för ännu en tur i livets karusell. Det har blivit några svängar kan jag säga 😀

Jag har fått lära mig att för att vår relation ska kunna fungera behöver jag ha en relation med mig själv, och andra nära relationer med vänner som kan lyssna utan att lösa, i första hand. Min man kan inte möta mig på alla områden, och inte jag honom. Därför är mina vänskapsrelationer oerhört viktiga, där jag kan utvecklas och blomma och ta med mig det tillbaka i vår relation.

Jag har fått vara väldigt modig och ärlig med mina behov, mina önskningar min längtan och min vilja, och det har varit, och är, så läskigt, när den innersta rädslan är att inte bli älskad, för tänk om jag blir avvisad när jag uttrycker vad JAG vill?? Det har varit, och är, tufft, men det är så värt det!

Faktiskt är det ju så att samhället idag oftast visar, speglar och berättar om de där relationerna som ser ut som min fabel. Par som träffas, blir blixtförälskade, löser en konflikt och lever lyckliga för evigt. Sångtexter som berättar att de inte kan leva utan varandra, och att livet är meningslöst utan den andre osv osv. Är det sund kärlek? Att inte kunna klara sig själv? Eller är det kanske sundare att kunna klara sig själv, men välja att ha någon i sitt liv som en känner kärlek, förtroende och tillit till? I en relation där det finns utveckling, respekt och utrymme att vara mänsklig, på alla plan? Det tycker i alla fall jag idag.

Ja, som sagt; relationer är inte det lättaste. Snarare (tycker jag) det svåraste! Känns som om jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer om detta, men just nu sätter jag punkt här. Jag är så glad och tacksam att min man följer med mig på resan och han har fått utvecklats vare sig han vill det eller ej. Om du läser detta, Andreas, så ska du veta att jag är glad att jag valde DIG, och att vi finns i varandras liv. Jag älskar dig ❤

Det är ju en livsstil….

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Jag undrar hur många gånger jag hört det? Att det är en livsstil att vara bonde (eller i mitt fall bondmora). Ibland är det ett konstaterande, och ibland är det istället för ”skyll dig själv”.

Visst är det så att det är en livsstil. Jag har valt att bo på en gård, att leva tillsammans med en mjölkbonde, på landet, att skaffa djur, blivit välsignad med tre underbara ungar och gården ger massor av möjligheter och glädje, men det medför även andra saker som inte alltid framgår så tydligt.

När vi, för snart 16 år sedan, stod i startgroparna och hade valt att dra igång mjölkproduktion här på gården tillsammans, kunde jag inte ana vad jag, helt omedvetet, samtidigt hade valt bort.

Våra två äldsta barn var då 3 och 1 år, och jag hade en intensiv önskan om att ”få vara hemma med dem”. Jag trodde att arbetet på gården skulle ge den möjligheten, och det gjorde det, men jag undrar ofta vad det kostat mig och dem.

Att ha mjölkkor innebär tidiga mornar. Jag satte en elektronisk barnvakt i fönstret i barnkammaren, och hade med mig den andra enheten ut i lagårn. Jag visste nästan på steget hur långt ner i lagårn jag kunde gå innan täckningen bröts, och det var med hjärtat i halsgropen jag gick längre bort än den räckte för att kunna göra det jobb som måste göras. När barnen vaknade ropade oftast storasyster i barnvakten ”MAMMA!! VI ÄR VAKNA NU!!” och jag skyndade mig göra färdigt det jag hade för händer och rusade in för att kunna starta dagen med dem. I med lite frukost, och så tillbaka ut i lagårn igen, med barnen i släptåg. Många var de mornar de grät och inte ville följa med, och själv kände jag hur ”Åh så fantastiskt för barnen att få växa upp så här” inte riktigt stämde med den verklighet jag levde i.

Både då och nu idag när jag träffar och läser om andra bondemammor verkar de tycka att det är helt fantastiskt att få ha med sig barnen i jobbet på gården, och andra mammor med mer ”vanliga” jobb, ser ut att klara vardagen galant, utom ibland. Är det månne mig det är fel på?

Ungefär samtidigt som vi startade upp började jag nå min absoluta botten med mitt sockerberoende och insåg jag att jag behövde hjälp. Att jag inte skulle klara det själv, och fick (det är en helt annan, fantastisk historia) hjälp till behandling och kunde påbörja mitt tillfrisknande.

Eftersom tiden jag la på min behandling gjorde att min man fick göra så mycket mer jobb i ladugården själv, drev skammen över mina (som jag tyckte) tillkortakommanden mig att kompensera på andra sätt, vilket i slutändan ledde till en utmattningsdepression med självmordstankar. Mitt ständigt dåliga samvete över att inte kunna vara med på aktiviteter med barnen på grund av ladugårdstider, att inte hinna i tid till avslutningar eller att vara tvungen att åka ensam för att maken är i ladugården, att inte kunna eller orka vara med på än det ena och än det andra på grund av utmattning eller att mitt psykiska mående inte var kompatibelt med omgivningen just då, blev för mycket. Och även om det är en livsstil, så var det inte den livsstilen jag valde. I alla fall inte medvetet.

Idag är ju barnen större, och vi har en tredje juvel. Hon har bara upplevt mig i tillfrisknande, och våra andra barn har levt längre tid med mig i tillfrisknande än i aktivt beroende. Det känns lite mäktigt att tänka på ❤️

Tja, visst är det en livsstil att leva som bonde och egenföretagare. Och visst har jag valt det. Jag har fortfarande ett val, och väljer att leva så här. Men ibland undrar jag hur det skulle se ut om det jobb vi kvinnor traditionellt alltid gjort, skulle avlönas och ge pensionspoäng, eller om att vara egenföretagare inte var liktydigt med ”Skyll dig själv”. Om jag förstod och kunde ta till mig att även om jag inte är i lagårn så sliter jag på mitt sätt eftersom min man är ständigt närvarande, men ändå frånvarande, och att det är så det ser ut på en mjölkgård, och framför allt så är jag lika mycket värd som person, även om mitt jobb inte ger pengar rakt in på kontot.

Det jag allt mest önskar är ju att barnen en dag ska uppskatta vad de ändå har fått, tack vare de val vi gjort, och inte bara se vad de missat på grund av dem. Precis som jag behöver fokusera på vad jag kunnat ge och komma ihåg att jag, just tack vare mina erfarenheter och min resa, kunnat skicka med mina barn verktyg i livet som jag inte haft, och som jag hoppas och tror kommer gynna dem mer än en resa till Liseberg i slutändan.