Satte mig framför datorn och slog upp sidan för att skriva ett blogginlägg, och fastnade på rubriken. Vad ska jag kalla det här inlägget? 15 år? Det ser så futtigt ut på nåt sätt, men det är just vad det är: 15 år sedan jag gick in i tillfrisknande från sjukdomen (socker)beroende. 15 år sedan vi satte oss i lektionssalen på Forsa Folkhögskola och jag sakta fick insikten om att det inte bara handlade om maten, och att jag skulle behöva göra STORA förändringar, små steg i taget, för att kunna fortsätta vara sockerfri, som var mitt första och största mål, där och då.

En dag i taget har blivit till veckor, månader och år, och insikt efter insikt har kommit till mig på min resa. Jag har slitit för mitt tillfrisknande, och det har varit värt varenda sekund! Jag har inte varit sockerfri hela den här tiden, men jag har i sanning fortsatt tillfriskna! Jag har fortsatt framåt, bett om hjälp, använt verktygen och fått nya, och den starkaste insikten är nog att abstinens och tillfrisknande inte är samma sak, men jag kan inte ”inte vilja” vara abstinent och fortsätta vara aktiv i drogen och tillfriskna.

Varje årsdag, när jag ser tillbaka på tiden som gått kan jag känna en hissnande känsla, och ha svårt att ta till mig att jag varit den person som reste från Gunnarskog upp till Hudiksvall den där kalla marsdagen 2006, som stannade för påfyllning av drog så fort det tog slut i bilen, för nu skulle jag ju ”aldrig mer få”. Den rädslan och smärtan jag levde i då; offerrollen, känslan av vanmakt och depressionen jag dragits med sedan unga år, att jag ens levde var ett under. Vi hade firat sonens 2 – års dag dagen innan jag for, och jag har ett minne av hur jag står i kylskåpet kvällen innan jag reste, med hjärtklappning av rädsla för att bli upptäckt, och trycker i mig tårta, eftersom jag ”aldrig mer skulle få” det heller.

Igår morse, när jag satt och mediterade och begrundade åren som gått kom en stark känsla av tacksamhet till all gemenskap jag haft (och har) till mig. Det blev så tydligt för mig att det jag föreläser och lär ut, att gemenskapen är 40 % av tillfrisknandet, är så sant, och har varit kanske ännu större del för mig. Jag är så tacksam för alla de som mött mig, de som stöttat, de som funnits där, som ringt till mig, som lyssnat, berättat, reflekterat och delat. Jag skulle vilja namnge varenda en, men på grund av anonymitetsprincipen kan jag inte göra det, och tänk om jag skulle missa någon, det vill jag heller inte göra!

Jag känner också att mina återfall genom åren är något jag kan använda i mitt bemötande av mina klienter och vänner. De vet att jag vet vad jag pratar om, att jag mött rädslan, förtvivlan och maktlösheten i ett återfall, och att jag kan möta dem där, men också att jag tagit mig ur och tagit mig vidare, ännu starkare, och med ännu mer förvissning om att det är tillfrisknandet som behöver gå i första hand i mitt liv. Även här har gemenskapen och mina medresenärer varit nyckeln; skamavlastning, ärlighet, bollplank, ”famnar” att gråta i, stöttning när jag reser mig upp…… jag kan inte förklara med ord vad det har betytt för mig <3<3 TACK alla ni, som har funnits där för mig genom åren!

Några andra som funnits där för mig är min familj, och framför allt min man har fått bära en stor börda. Jag har ett löfte från honom att spela in en film till YouTube där vi två pratar om hur han har upplevt den här resan, för oavsett hur det har sett ut så har den verkligen påverkat honom! Håll utkik om du vill se inspelningen, jag hoppas kunna göra den så snart det bara går!

Nu återstår bara att komma på en rubrik….. Hur kan jag tratta ner 15 års slit, glädje, hopp, tillfrisknande, utforskande, växande, förtvivlan, liv, utveckling och kaos i några få ord i en rubrik?? Det återstår att se!