Passar på att skriva lite medans alla sover. Hundarna får gå en halvtimma på bandet eftersom min brorson är här, det är mörkt ute och snön yr i virvelvindar runt huset. Jag gick upp vid 4 i morse för att ge kalvarna och hinna in igen innan Andreas skulle ut i ladugården så vet jag att ”Lilleman” inte vaknar och är ensam. Har hunnit tända i pannan, göra en omgång vid diskbänken (plocka ur och i diskmaskinen mm) och haft en minimorgonstund med textläsning och lite reflektion i dagboken. Skrev tacksamhet som vanligt och inser att jag har det väldigt bra med värme, tak över huvudet, en familj, mat på bordet, hundar, hästar och en lösning på mitt beroende ❤

Jag och äldsta dottern kom ut på en promenad igår. det var inte mer än -8 C, så det blev en fin promenad och vi hann prata om ditt och datt, samtidigt som hundarna fick rejsa och bli av med lite energi.

Det blev inget av med att göra marschaller som jag tänkt, men däremot kröp vi upp i soffan och kollade på en Disneyfilm till. För mig är det en obeskrivlig vardagslyx, och jag känner mig nästan lite skamsen över att sitta där en helt vanlig vardag och inte göra något nyttigt, men jag ser att min brorson njuter, och äldsta dottern var också med, och jag inser att den ”nyttan” jag gjorde då var lika värdefull som att göra marschaller.

När jag var ute vid halv 9 igår kväll för att hämta hästarna hade temperaturen stigit till – 4 C, och det hade börjat blåsa lite. Hästarna stod längst nere vid älven, men hade inte gått över till andra sidan tack och lov. Jag går där och tycker lite synd om mig själv ”som måste ut och leta efter hästarna i mörkret och kylan”, men när jag hittat dem och vi går i en flock upp mot stallet så är det plåster på ”såren”, som egentligen inte ens finns. Oroar fortfarande för Ritas (fjordingen) hovar. Hon har blåmärken framme i lamellranden fortfarande, trots att hon går med dojjor på dagen och står så mjukt det går på natten i boxen. Iofs sa han som är här och barfotaverkar att det kommer ta tid att läka, och det ser inte ut som att hon har ont nu när hon har joggingskorna på, så jag får väl bara öva på tlamod.

Dagen idag få jag ta en stund i taget. Kommer troligen behöva sova en stund mitt på dagen så jag inte störtar av trötthet och blir sur och grinig i eftermiddag. Vet inte om vi tar oss ut på mer kul än att ta hand om djuren idag eftersom det yr snö utomhus, men djuren behöver ju omsorg ändå. Det mest frestande är att kolla på en film till från soffhörnet. Såg att den kommit ut en ny från Disney som verkade bra, så vi får väl se 🙂 Spela spel, läsa eller lägga pussel kanske, det är väl lagoma mellandagsaktiviteter?

Våra grannar från Tyskland är på väg hit på en spontanresa, och jag blev jätteglad när de ringde och talade om att de är på väg! Kanske att vi kan fira nyår tillsammans, om jag orkar vara vaken ända till 12 vill säga! På torsdag har Andreas en av sina sällsynta lediga dagar. det ser jag fram emot, för såna dagar brukar jag sova till kl 6 och softa lite jag också, så kanske jag kan ladda batterierna lite för att orka.

Fast jag börjar med att ta mig an den här dagen ❤

Lyxigt med sovmorgon ❤ Sov ända till klockan 6, och vaknade till innan klockan. Hade som vanligt dåligt samvete över att inte gå ut och göra frukost till kalvarna när jag vet hur Andreas sliter, men det var SKÖÖÖNT att få sova lite. Jag märker att jag skulle behöva sova middag när jag är uppe strax före 5, men det hinns liksom aldrig med. Jag vill ha som mål framåt att ha mer närvaro och samvaro i livet. Det finns så mycket att göra på gården att jag glömmer bort hur lyckligt lottade jag är som har möjlighet att leva som vi gör. Idag tänkte jag inviga min superlyxiga hushållsassistent och göra broccolisoppa som övriga familjen kan få till lunch. Doppspadet som är kvar får bli en bra bas (toppenförslag från min goa svärmor <3), men antagligen kan det finnas lite gluten kvar i det efter doppet på julafton, så jag hoppar över den och gör mig något gott med fetaost, är planen. Har redan gjort taberas på revbensspjällen till frukost, tillsammans med en kopp the och messa kokosolja, så nu står jag mig ett tag.

Ska alldeles strax väcka brorsonen och tala om att han trots allt inte får följa med ut när vi ska lasta djur. Det är -16 C ute, och att stå och titta på i den kylan är inte nyttigt. Jag tände i pannan efter att jag get hästarna frukost i morse, och de här dagarna känns det som att jag aldrig får upp temperaturen i huset. Fyra kärror ved drog jag in igår, och de lär försvinna i ett huj i den här kylan! Tur att vi passade på att vara ute och grilla och elda igår, och att jag la ett varmt täcke på Oskadis (islandshästen) igår kväll. Hon gillar kylan, men det verkar bli för kallt för henne nu. Hon prioriterar att hålla värmen istället för att äta om hon inte har täcke, och det är inte bra. Jag behöver inse att när värmen kommer tillbaka i vår och hennes exem börjar blossa upp igen är det dags att låta henne vandra över regnbågsbron. Jag har sagt det i flera år nu, men nu är det dags. Jag kan inte behålla henne och känna att jag tar ansvar som djurägare längre. Hon har givit både mig och flera andra massa kärlek och fina upplevelser, så jag behöver visa henne den omsorgen och tacka för fina år. Men det ligger längre fram i tiden. Just u ska jag ta hand om henne på bästa sätt så att hon får en fin sista tid, lilla tanten ❤

Om inte kylan säter stopp för det fick jag förslag på en skogstur av äldsta dottern, så jag tar med det i planerna för dagen. Har även en vag tanke om att göra marschaller, men vi får se om tiden räcker till 🙂

Nu ska jag i alla fall lägga i pannan, och se hur första delen av dagen kan läggas upp på bästa sätt för oss alla!

Jösses så fort den här sommaren har gått! Den har varit…… paradoxal….. Jag har på ett sätt njutit fullt ut och uppskattat allt det vi har här på gården, med familjen så samlad det går här hemma, alla djuren, två nya hästar, odlingarna, närheten till naturen, och det faktum att vi faktiskt har UMGÅTTS en del med vänner nu på sensommaren och hösten, vilket inte ens hört till vanligheterna innan corona 😜

Det största som hänt är väl egentligen att bygget av den nya ladugården dragit igång på allvar. från ena dagen till den andra fick vi flytta på hönsgården, marken jämnades, och förbereddes, och nu håller grunden på att läggas och byggas. Det känns helt overkligt! Så underligt att tänka sig att vi efter nyår, innan nästa sommar ska ha en robotladugård till våra kor.

Under vintern och våren har jag startat upp och hunnit avsluta ett samarbete med Sockerskolan som varit både lärorikt och utvecklande och hjälpt mig fatta det, för mig stora beslutet, att inte jobba direkt med klienter mer. Efter att det beslutet togs har jag liksom backat och vilat lite, men ändå hängt kvar i utkanten av fältet med professionella och påmint mig om var jag kommer ifrån och funderat över om det finns en annan plats för mig för att fortsätta sprida budskapet om att sockerberoende finns och att det finns hjälp att få.

Nästa stora steg har varit att avsluta samarbetet med ett förlag som inte levde upp till en rejäl summa pengar jag betalde dem för att få hjälp med redigering och tryck av min bok, och anlita ett annat förlag, som kanske inte har exakt samma tjänster, men som kommer göra att min bok förhoppningsvis kommer tryckas inom en inte allt för avlägsen framtid. Lite läskigt, och väldigt spännande!! Senast idag skickade jag in bilderna som ska vara på omslaget till boken, och baksidestexten till den samma. Det känns också heeelt overkligt. I mailet jag fick som bekräftelse avrådde de mig från att sätta datum för releaseparty, så jag måste tyvärr meddela att det inte blir nåt 🤣

• 

• 

• 

Samtidigt som allt har varit bra på ett plan, har jag slitit på det mentala planet. Det har varit massor av processer igång både i mig, och omkring mig. Att avsluta och starta upp samarbeten, hitta en ny plats i livet, backa, omformatera och ta omtag samtidigt som en ska finnas till för barnen, maken och andra i omgivningen på olika sätt kan vara väldigt tungt och slitigt i perioder. Tur att det bara är just perioder……

Jag är oftast uppe ca 04.45 varje dag i veckan, och i säng ca 22, och däremellan är livet fullt av liv, så att säga ❤ Så livet är paradoxalt, och fortsätter vara det. Slitigt, fantastiskt, jobbigt, härligt och gör att jag ofta känner mig tacksam. Tacksam för livet, för min egen utveckling, för mitt mod, för alla som stöttar mig, för vårt hem, för våra hästar, för våra hundar, för alla andra djur, för familjen, barnen, min man, och vår möjlighet att leva det liv vi lever. Det är inte alla förunnat.

Avslutar kvällens filosoferande med lite bilder från livet på gården för att verkligen grunda mig i allt jag har att vara tacksam över <3<3

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Har just kommit in från stallet. Vår hovis var här idag, och även om han var helt svettig efter hårt och tungt jobb så stod jag bredvid och blev genomkyld, så nu har jag ätit lunch och krupit upp i fåtöljen för att skriva lite innan jag har en inspelning med Molly (Painschab) och Clarissa (Kennedy) för YouTube i eftermiddag. Tanken är att vi ska prata 12-steg, vilket alltid är lika roligt. Min tanke är att vi ska reflektera lite över vad det är som gör att 12-steg hjälper så många att tillfriskna från beroendesjukdomen. Jag själv hade inte klarat mig utan 12-steg, men jag ser att många av mina kollegor i USA, Canada och andra ställen i världen menar att det finns många olika sätt att tillfriskna, vilket jag hade tycket var oerhört skrämmande förr, men något jag tycker är väldigt spännande idag.

Däremot är det en sak alla verkar ha gemensamt när vi träffas och nätverkar, och det är, oavsett vägen dit, är det avhållsamhet från drogen som är nyckeln. För vissa funkar det att trappa ner, medan andra behöver ”go cold turkey” (ta bort drogen helt på en gång). Oavsett vilket så är inte måttlighet (att kunna äta lite då och då) ett alternativ.

Ni som följer mig vet att jag genom åren har haft svårt att koppla samman mina två ”ben”; detta att jag är både bonde och beroendeterapeut. Till att börja med var det oerhört mycket skam att tala om att många av oss sockerberoende inte tål att äta mjölkprodukter (utom smör) , och sedan gå ut i lagården och mjölka, och veta att det är det som håller vår familj försörjd till största delen. Sedan insåg jag att vår mjölkproduktion bidrar till så otroligt mycket mer än bara mjölk, och kunde släppa skammen. Likadant var det med biodlingen. När jag kunde se all nytta bina gör kunde jag lägga skammen åt sidan. Livet är inte svart eller vitt. Bara i ett avseende för mig: sockerfriheten.

Jag har också haft svårt att hitta riktning i mitt företag. Mitt ”Annicas InSpira” har ju flera olika riktningar och jag delar om både sockerberoende, biohacking, sockerfria barn och berättar om andra behandlare. Den senare tiden har ”Sugarfree Living” blivit mer mitt signum, men jag har även där gjort upp mentala hinder och tänkt ”Det är väl inget att dela och berätta om, ett sockerfritt liv”, men ju mer jag har tänkt på det desto mer inser jag att för mig var det en omöjlighet, att leva ens en dag sockerfri. Kanske kan jag bidra med hopp och inspiration genom att dela med mig av min vardag och livet här på gården, som ju är ett sockerfritt liv. Bara för att det inte är en kamp för mig längre, så har det ju inte alltid varit så, och jag tror att det hade varit en hjälp för mig att få ta del av någon som gått före när jag började min resa. Hoppas det kan hjälpa någon annan.

På något sätt känns det som att det kan vara ett sätt att väva samman mina två världar. Mitt liv på gården, och hur viktigt vårt jobb som lantbrukare är samtidigt som jag kan få sprida kunskapen om sockerberoende och visa att det går att leva ett sockerfritt liv. Det bästa av två världar 😊

Lucky me ❤️

• 

• 

• 

• 

• 

•