Leva i tillfrisknande

Relationer

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Idag har jag huvudet fullt av relationer. Nära relationer i familjen, och andra relationer ”lite längre ut”. I olika samtal under dagen har just relationer varit i fokus, och jag tänker ofta att det skulle vara såååå enkelt att tillfriskna om jag inte var tvungen att vara i en massa olika situationer och relationer. Jag vill ju i och för sig inte vara utan mina nära och kära, men det är ju i förhållande till dem mina tillkortakommanden märks allra mest. Och, för det mesta uppstår det friktioner av olika slag där jag är helt övertygad om att allt är ”mitt fel”, som om jag vore Universums mitt och kunde styra och ställa med saker och ting som ligger helt utanför min kontroll. Saker som andras mående, andras reaktioner, vad andra tänker och tycker om mig, och om de tycker om mig eller inte, eller kanske (vilket jag oftast tror) tycker de att jag är lite konstig och egentligen inte vill umgås med mig alls. Snacka om att vara grandios!

Som vanligt när jag skriver om hur det verkligen ser ut på min insida, blir jag tveksam om jag ska publicera eller inte. Jag tänker att om mina klienter läser detta så tycker de att jag inte har ett uns av tillfrisknande, och så hör jag min Röda Hund säga att ”Du borde ha kommit längre”, men, det har jag uppenbarligen inte!

När vi arbetar med Återfallsprevention brukar en hitta något som kallas för ”core issue”. Det betyder att vi hittar ”kärnan”. Den där innersta, lite obehagliga känslan som, när det triggas, kan leda oss vidare i återfallskedjan och få få oss att stå på näsan i glassbaren. För mig är mitt core issue ”Rädslan att inte vara älskad”. Detta trots att jag växt upp i en mycket kärleksfull familj, där jag ofta fått fysisk närhet och fått höra att jag är älskad.

Den här rädslan har fått mig att agera på olika sätt. Den fick mig i tonåren att kasta mig in i relationer utan att reflektera över vad JAG kände och ville, om någon kille visade sig intresserad, och slutade med att jag sårade många och tyckte mycket illa om mig själv, utöver den ångest som infann sig, när jag insåg att jag gjort samma sak, igen.

I början av mitt tillfrisknande läste jag en bok om relationer -”Sund kärlek” av Terry Gorski. Där skrev han om att när en inleder ett sunt förhållande träffas en flera gånger och ”kollar av” om det finns samma värderingar, någorlunda samma mål i livet, får lite känsla för om förhållandet kan fungera, och tar mogna, genomtänkta beslut. Naturligtvis behöver det finnas en gnista också, både kärlek och erotik, men om om förhållandet ska vara hållbart, så ska det finnas kommunikation, utrymme för ärlighet och ömsesidig tillit och vilja att utvecklas.

Han menar att det inte finns en enda MR eller MRS RIGHT, vilket jag var helt övertygad om. Det skulle finnas en enda för mig där ute, och jag var tvungen att leta rätt på honom! Det skulle säga klick, och vi skulle leva Happy ever after! ❤ Dessutom skulle min blivande kunna läsa mig innantill. Han skulle med en enda blick kunna se och veta vad jag tänkte och kände och ALLTID sätta mig och vår kärlek i första rummet. Hans blotta närvaro skulle göra mig hel, han skulle vara den som gjorde min cirkel sluten. Det låter fullt rimligt, eller? 😉

Nu var det ju så att jag var gift redan när jag började tillfriskna, och tyckte inte att min make alltid infriade min föreställningar (konstigt va?) om hur ett förhållande skulle vara. Med (små) barn, hus att renovera och ekonomi att få ihop är det sällan blombuketter och presenter koms ihåg eller prioriteras. Och så är det! Tough shit!

Tack och lov höll vi ihop, maken och jag, och trots många ganska tuffa prövningar har vi kunnat bygga upp ett förhållande som i alla fall liknar det Terry Gorski beskriver, med kommunikation, tillit, ärlighet och en vilja att utvecklas. Inte alla dagar, men många, många dagar ❤ Jag glömmer alltid bort alla ”viktiga” datum, och maken kommer alltid med en lupin på bröllopsdagen. Han arbetar för mycket, och jag grubblar för mycket, han skäller för mycket, och jag är oärlig som håller tyst. Och sen pratar vi om det, löser upp knutarna och är redo för ännu en tur i livets karusell. Det har blivit några svängar kan jag säga 😀

Jag har fått lära mig att för att vår relation ska kunna fungera behöver jag ha en relation med mig själv, och andra nära relationer med vänner som kan lyssna utan att lösa, i första hand. Min man kan inte möta mig på alla områden, och inte jag honom. Därför är mina vänskapsrelationer oerhört viktiga, där jag kan utvecklas och blomma och ta med mig det tillbaka i vår relation.

Jag har fått vara väldigt modig och ärlig med mina behov, mina önskningar min längtan och min vilja, och det har varit, och är, så läskigt, när den innersta rädslan är att inte bli älskad, för tänk om jag blir avvisad när jag uttrycker vad JAG vill?? Det har varit, och är, tufft, men det är så värt det!

Faktiskt är det ju så att samhället idag oftast visar, speglar och berättar om de där relationerna som ser ut som min fabel. Par som träffas, blir blixtförälskade, löser en konflikt och lever lyckliga för evigt. Sångtexter som berättar att de inte kan leva utan varandra, och att livet är meningslöst utan den andre osv osv. Är det sund kärlek? Att inte kunna klara sig själv? Eller är det kanske sundare att kunna klara sig själv, men välja att ha någon i sitt liv som en känner kärlek, förtroende och tillit till? I en relation där det finns utveckling, respekt och utrymme att vara mänsklig, på alla plan? Det tycker i alla fall jag idag.

Ja, som sagt; relationer är inte det lättaste. Snarare (tycker jag) det svåraste! Känns som om jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer om detta, men just nu sätter jag punkt här. Jag är så glad och tacksam att min man följer med mig på resan och han har fått utvecklats vare sig han vill det eller ej. Om du läser detta, Andreas, så ska du veta att jag är glad att jag valde DIG, och att vi finns i varandras liv. Jag älskar dig ❤

Det är ju en livsstil….

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Jag undrar hur många gånger jag hört det? Att det är en livsstil att vara bonde (eller i mitt fall bondmora). Ibland är det ett konstaterande, och ibland är det istället för ”skyll dig själv”.

Visst är det så att det är en livsstil. Jag har valt att bo på en gård, att leva tillsammans med en mjölkbonde, på landet, att skaffa djur, blivit välsignad med tre underbara ungar och gården ger massor av möjligheter och glädje, men det medför även andra saker som inte alltid framgår så tydligt.

När vi, för snart 16 år sedan, stod i startgroparna och hade valt att dra igång mjölkproduktion här på gården tillsammans, kunde jag inte ana vad jag, helt omedvetet, samtidigt hade valt bort.

Våra två äldsta barn var då 3 och 1 år, och jag hade en intensiv önskan om att ”få vara hemma med dem”. Jag trodde att arbetet på gården skulle ge den möjligheten, och det gjorde det, men jag undrar ofta vad det kostat mig och dem.

Att ha mjölkkor innebär tidiga mornar. Jag satte en elektronisk barnvakt i fönstret i barnkammaren, och hade med mig den andra enheten ut i lagårn. Jag visste nästan på steget hur långt ner i lagårn jag kunde gå innan täckningen bröts, och det var med hjärtat i halsgropen jag gick längre bort än den räckte för att kunna göra det jobb som måste göras. När barnen vaknade ropade oftast storasyster i barnvakten ”MAMMA!! VI ÄR VAKNA NU!!” och jag skyndade mig göra färdigt det jag hade för händer och rusade in för att kunna starta dagen med dem. I med lite frukost, och så tillbaka ut i lagårn igen, med barnen i släptåg. Många var de mornar de grät och inte ville följa med, och själv kände jag hur ”Åh så fantastiskt för barnen att få växa upp så här” inte riktigt stämde med den verklighet jag levde i.

Både då och nu idag när jag träffar och läser om andra bondemammor verkar de tycka att det är helt fantastiskt att få ha med sig barnen i jobbet på gården, och andra mammor med mer ”vanliga” jobb, ser ut att klara vardagen galant, utom ibland. Är det månne mig det är fel på?

Ungefär samtidigt som vi startade upp började jag nå min absoluta botten med mitt sockerberoende och insåg jag att jag behövde hjälp. Att jag inte skulle klara det själv, och fick (det är en helt annan, fantastisk historia) hjälp till behandling och kunde påbörja mitt tillfrisknande.

Eftersom tiden jag la på min behandling gjorde att min man fick göra så mycket mer jobb i ladugården själv, drev skammen över mina (som jag tyckte) tillkortakommanden mig att kompensera på andra sätt, vilket i slutändan ledde till en utmattningsdepression med självmordstankar. Mitt ständigt dåliga samvete över att inte kunna vara med på aktiviteter med barnen på grund av ladugårdstider, att inte hinna i tid till avslutningar eller att vara tvungen att åka ensam för att maken är i ladugården, att inte kunna eller orka vara med på än det ena och än det andra på grund av utmattning eller att mitt psykiska mående inte var kompatibelt med omgivningen just då, blev för mycket. Och även om det är en livsstil, så var det inte den livsstilen jag valde. I alla fall inte medvetet.

Idag är ju barnen större, och vi har en tredje juvel. Hon har bara upplevt mig i tillfrisknande, och våra andra barn har levt längre tid med mig i tillfrisknande än i aktivt beroende. Det känns lite mäktigt att tänka på ❤️

Tja, visst är det en livsstil att leva som bonde och egenföretagare. Och visst har jag valt det. Jag har fortfarande ett val, och väljer att leva så här. Men ibland undrar jag hur det skulle se ut om det jobb vi kvinnor traditionellt alltid gjort, skulle avlönas och ge pensionspoäng, eller om att vara egenföretagare inte var liktydigt med ”Skyll dig själv”. Om jag förstod och kunde ta till mig att även om jag inte är i lagårn så sliter jag på mitt sätt eftersom min man är ständigt närvarande, men ändå frånvarande, och att det är så det ser ut på en mjölkgård, och framför allt så är jag lika mycket värd som person, även om mitt jobb inte ger pengar rakt in på kontot.

Det jag allt mest önskar är ju att barnen en dag ska uppskatta vad de ändå har fått, tack vare de val vi gjort, och inte bara se vad de missat på grund av dem. Precis som jag behöver fokusera på vad jag kunnat ge och komma ihåg att jag, just tack vare mina erfarenheter och min resa, kunnat skicka med mina barn verktyg i livet som jag inte haft, och som jag hoppas och tror kommer gynna dem mer än en resa till Liseberg i slutändan.

AID- Addiction Interaction Disorder

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sitter på ett tåg som susar fram genom Sveriges landskap och ska ta mig på en efterlängtad semester. Framför mig i tåget sitter två äldre kvinnor och dricker. Inte vatten eller läsk, utan faktiskt alkoholhaltiga drycker. Klockan är strax efter 10 på förmiddagen, och jag förundras över min egen reaktion. Det är ju upp till dem hur de vill tillbringa dagen och hur de väljer att leva. Jag vet att maken, som är med mig på resan, kommer ta sig en öl och äta av livsmedel jag inte har på min matplan, och det stör mig sällan. Gör det det, så går jag en promenad istället, eller sätter mig och läser eller nåt.

Däremot vandrar mina tankar till något jag tänkt skriva om ett tag, nämligen AID-Addiction Interaction Disorder. Jag kan inte översätta till svenska på ett bra sätt, men innebörden är att vi som är Addicts (beroende) väldigt sällan har endast ett utlopp i vår sjukdom. Vi har nästan alltid en ”drog of choice”, en faviritdrog, me lika ofta har vi andra utlopp och droger som vi byter mellan, eller blommar ut helt och fullt i vid sidan av huvuddrogen.

Ibland kallas beroendesjukdomen för ”Den store maskören” på grund av att den kan ”imitera” andra sjukdomar och gömma sig bakom diagnoser som gör att den kan fortsätta existera utan att personen som har sjukdomen behöver tillfriskna från det egentliga problemet, nämligen beroendet. Men det kan också vara så att vi har flera utlopp (AID), vilket gör att det kan ta lång tid innan någon (i all synnerhet en själv) upptäcker att det faktiskt finns ett beroende. Många gånger krävs det att konsekvenserna av ett utlopp blir så allvarliga att personen måste adressera det och börja tillfriskna från det utloppet, innan de upptäcker att de har fler. Och ju fler ”hål” vi täpper till, desto mer utrymme kommer de andra utloppen att ta, för att liksom ”hålla summan av totalen konstant”.

När jag insåg att jag behövde hjälp med mitt sockerberoende och fick hjälp och kunde tillfriskna, insåg jag efter ca ett år att ett lika stort utlopp för mig var överätande, arbete och bekräftelse. Många andra går från alkohol till socker och överätande, eller har dem parallellt. Andra utlopp som ofta ”sitter ihop” med socker är pengar (shopping eller att inte unna sig något alls) och relationer (att ha många och/eller byta ofta, eller isolera sig helt). Vi kan också se mönstret att underätare (anorektiker) inte unnar sig något och undviker relationer, medan överätare tenderar att ha svårt att hålla i pengar och letar efter relationer eller bekräftelse hela tiden. Om man sedan tänker sig mönstret hos de som i perioder ömsom svälter sig och tränar, ömsom överäter, så följer ofta pengar och relationer även det mönstret.

Om vi tittar på en person som har AID så kan de se ut så att hen i en period överäter, ligger på soffan och isolerar sig från omvärlden. Vid en tidpunkt får personen nog och bestämmer sig för att ”ta tag i sitt liv” och börjar träna maniskt och svälter sig för att gå ner i vikt. I samband med att vikten försvinner känner hen sig mer bekväm med att vistas ute bland människor igen och tar kontakt med sina vänner och följer med ut på krogen och svänger sina lurviga. När hen börjar dricka alkohol går det överstyr eftersom hen äter så lite och följden av det kan endera bli en allt högre alkoholkonsumtion eller ett oemotståndligt sug efter socker eller liknande produkter, och hen börjar överäta igen. Så smyger kilona sig på, hen slutar träna och slutar följa med ut, med isolering som nästa steg. Så här kan karusellen fortsätta i många år, eftersom personen inte får så allvarliga konsekvenser då de fördelas på flera olika utlopp. Men skulle samma person hamna i behandling för alkoholism i en period av svält/träning/alkohol, så skulle med största sannolikhet socker och överätande få en allt större plats i den här personens liv. Naturligtvis kan utloppen och förloppet variera, med ovan skrivna är ett exempel på hur det kan se ut om man har AID.

Till saken hör, som jag redan skrivit, att de flesta ytterst sällan har bara ett utlopp, fast det märkes först senare, efter ett tag i tillfrisknande. Ofta blir en förskräckt när en upptäcker att så är fallet, och personligen kan jag i perioder känna det som att jag aldrig kommer tillfriskna helt och hållet, för jag har en massa andra hyss för mig under tiden….! Fast å andra sidan får jag lära mig allt mer om mig själv, och jag får allt djupare kunskap om beroendesjukdomen, vilket jag kan använda mig av i mitt jobb som Beroendeterapeut. Uttrycket ”It takes one, to know one” syftar till att en beroende känner igen en annan beroende, för att en varit där själv. Min egen resa gör att jag ibland kan känna igen en beroende innan personen ens har sett det hos sig själv. Både på gott och ont 😉 Ibland får jag verkligen träna på att hålla tand för tunga!

Bilden nedan visar hur jag ibland kan trassla till saker och ting på grund av min AID och hur jag omedvetet byter utlopp för att slippa konsekvenserna 😊 En fantastiskt verktyg i tillfrisknande; humor 😊❤️

Kroppsideal??

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag var aktiv i min sjukdom skyllde jag ofta på att medias bild av kvinnokroppen, trådsmala modeller och sjuka ideal var det som gjorde mig sjuk, fick mig att må dåligt och som var en drivande kraft i att jagkände att jag inte dög eftersom jag var överviktig. Idag ser jag på det på ett lite annat sätt. Vill du veta hur?

Jag vet att jag tjatar om det, men för mig är det SUPERVIKTIGT att komma ihåg att min sjukdom inte orsakas av något, utan att den är primär. Det betyder att jag föddes med en sårbarhet som gjorde att jag kunde utveckla den här sjukdomen, precis som man kan födas med en sårbarhet för Alzheimers, MS eller andra sjukdomar. Det betyder att sjuka ideal, elaka syskon, mobbning, övergrepp, fattig eller dysfunktionell uppväxt inte kan GÖRA att någon blir beroende av något. MEN, och detta är viktigt, det kan driva på sjukdomens mekanismer.

Detta innebär att jag får möjligheten att ta makten över min sjukdom. Med hjälp av olika verktyg (Bland annat matplan, gemenskap, kunskap och andlighet) lär jag mig leva med min fysiska sjukdom sockerberoende. Samtidigt får jag också möjlighet att titta på de händelser och företeelser som driver på och göder min sjukdom. Som till exempel sjuka ideal från media och andra saker som jag bär på. Då har jag möjligheten att läka även dessa och kan på så många sätt bli en allt helare människa. Ibland tycker jag det är förfärligt orättvist att jag skulle få den här sjukdomen, men när jag ser det ut en annan vinkel, och inser att de verktyg jag kan hantera sjukdomen med, hjälper mig att hantera resten av livet också, då kan jag få ”Hallelujahmoments” och känna mig tacksam över att jag är sockerberoende och kunnat ta till mig hur jag kan tillfriskna.

Härom dagen pratade jag med min alltigenom kloka vän och kollega och hon berättade en liten historia som en av hennes bekanta hade med sig från någonstans i Afrika efter en resa dit. Hennes bekanting, en kvinna, hade kommit att samtala med andra, infödda kvinnor om olika moden, klädtillverkning och annat rörande detta, och när de andra kvinnorna fick höra hur det går till i västvärlden skrattade de så de tjöt och tyckte vi var lite dumma. När de behöver nya kläder tar de med sig ett tyg de tycker om till en skräddare (eller kanske de tom syr själva), som tar mått på dem och syr kläder som faktiskt passar deras kroppar. Mycket klokt, tycker jag! Här i västvärlden bestämmer klädkedjorna (kanske inte ens de??) vilka mått som gäller, och när du kommer till affären och provar kläder och inte hittar något som passar dig, då är det DIG det är fel på! Eller??!

Är inte det ganska så märkligt? Att vi, både män och kvinnor, låter någon annan bestämma vad som är normalt, rätt och riktigt?? Jag vet att kvinnor genom alla tider är hårdast drabbade av detta, men just i modebranchen, och när vi pratar utseendefixering, så börjar det komma i kapp hos männen också, tyvärr. I alla fall hos den yngre generationen. Jag tycker att vi behöver ställa oss frågan; vad är hälsa och skönhet, för mig? Hälsa är så mycket mer än bara frånvaron av sjukdom!

Hälsa och skönhet för mig är att känna mig nöjd, och att ha ett kärleksfullt förhållande till min kropp, oavsett vad det står på vågen när jag kliver på, eller om jag inte kommer i den där kjolen jag kollade in i klädaffären. Förr var det så, att om jag provade kläder och de inte passade (vilket oftast var fallet) så gick jag raka vägen och köpte mig glass eller godis för att trösta mig med. En hopplös situation, som verkligen inte gjorde saken bättre.

Om jag tittar på det från min nuvarande vinkel, i tillfrisknande, så kan det gå till så här; Jag provar nämnda kjol och den passar inte. Istället för att rusa till närmsta glassfrys eller lösgodishylla lyfter jag luren och ringer till en annan sockerråtta, som kan lyssna på och ta emot min skam och sorg (som i min, för tillfället mycket självcentrerade värld, är enorma) och prata med mig och påminna mig om att de där kläderna är sydda ”till någon annan”. Det behöver inte vara fel på mig, bara för att jag inte passar in i en mall som någon annan gjort. Jag kan sansa mig och prova en annan storlek, eller helt sonika gå därifrån. Jag behöver inte låta sjuka kroppsideal påverka mig, och jag kan välja om jag vill engagera mig i att försöka ändra de där idealen eller inte.

Mitt sätt att engagera mig är bland annat att försöka ge mina barn självkänsla (Förhoppningsvis har de självförtroende 😉 ) och att träna min egen självkänsla hela tiden, så jag kan handskas med livet när de knepigare perioderna kommer, för det gör de. Har även en tanke om att jag som vuxen tillsammans med mina barns vänner, som scoutledare och i andra sammanhang kan framföra just detta; att andra inte bestämmer ditt värde och hur du ska se ut, borde se ut, eller ens hur du mår. Lättare sagt än gjort, men jag har märkt att det är enklare att förändra mig själv, än att försöka förändra hela modebranchen eller allas syn på vilka kroppsideal som är de rätta.

Rätt för mig, kanske helt fel för någon annan. Oavsett vilket, önskar jag dig en fin helg, och att du ska hitta fram till vad som är hälsa, inifrån och ut, för DIG!

”Over änd aout” from Gunnarskog!

Varför ska jag göra en SUGAR??

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

I dagarna har jag slutfört min utbildning i SUGAR, vilket betyder att jag numer kan göra den terapeutiska intervju som kan läggas till grund för att ställa diagnosen Sockerberoende. Jag är stolt och glad över att kunna lägga ytterligare ett verktyg i lådan och att kunna erbjuda det till de som vill ha hjälp av mig! Jag har skrivit om det förut, och jag upprepar mig 😉 Det är superviktigt att som behandlare/terapeut veta om det faktiskt finns något att behandla!

Enkelt uttryckt kan vi dela in befolkningen i tre kategorier när vi talar om sockerberoende. Vissa är ”brukare”, det betyder att de kan äta, eller låta bli, det spelar ingen roll vilket.

Andra hamnar i kategori; skadligt bruk. Då kan du ha fått konsekvenser av ditt ätande, som kraftig över eller undervikt, diabetes typ 2, eller andra fysiska och psykiska konsekvenser, men kan sluta eller lägga om livsstilen om konsekvenserna blir tillräckligt allvarliga. Du kan behöva hjälp, men kommer kunna göra det med hälsa, förhållande, barn eller annat som motivation.

Den sista kategorin är; beroende. Då kan du inte sluta, trots att du fått allvarliga konsekvenser både fysiskt, psykiskt, andligt och socialt. I perioder kommer det säkert att fungera, till att börja med, men vid någon tidpunkt kommer suget att ta dig tillbaka till sockret, även om du vet att du kan få hjärtinfarkt eller bli blind om du fortsätter äta och leva som du gör. Då kommer du behöva hjälp att få verktyg att hantera ditt beroende med.

Eftersom dessa tre kategorier kan likna varandra, men behöver helt olika hjälp, så är det viktigt att utröna vilken kategori du tillhör, innan vi påbörjar en behandling!

SUGAR visar på ett väldigt tydligt sätt vilka symptom du har utvecklat i sjukdomen Sockerberoende. Vi brukar säga att Sockerberoende kan liknas vid en graviditet; man kan inte vara ”lite gravid”, endera är man det, eller så är man det inte. Så är det med beroendet också. MEN man kan vara i ”vecka fyra” eller i ”vecka 40”. Det ser man också väldigt tydligt då man gjort en SUGAR.

Om du känner att detta är något som skulle vara till hjälp för dig att göra, kika in under fliken ”Hjälp att få” och boka en tid för samtal!