När jag var aktiv i min sjukdom skyllde jag ofta på att medias bild av kvinnokroppen, trådsmala modeller och sjuka ideal var det som gjorde mig sjuk, fick mig att må dåligt och som var en drivande kraft i att jagkände att jag inte dög eftersom jag var överviktig. Idag ser jag på det på ett lite annat sätt. Vill du veta hur?

Jag vet att jag tjatar om det, men för mig är det SUPERVIKTIGT att komma ihåg att min sjukdom inte orsakas av något, utan att den är primär. Det betyder att jag föddes med en sårbarhet som gjorde att jag kunde utveckla den här sjukdomen, precis som man kan födas med en sårbarhet för Alzheimers, MS eller andra sjukdomar. Det betyder att sjuka ideal, elaka syskon, mobbning, övergrepp, fattig eller dysfunktionell uppväxt inte kan GÖRA att någon blir beroende av något. MEN, och detta är viktigt, det kan driva på sjukdomens mekanismer.

Detta innebär att jag får möjligheten att ta makten över min sjukdom. Med hjälp av olika verktyg (Bland annat matplan, gemenskap, kunskap och andlighet) lär jag mig leva med min fysiska sjukdom sockerberoende. Samtidigt får jag också möjlighet att titta på de händelser och företeelser som driver på och göder min sjukdom. Som till exempel sjuka ideal från media och andra saker som jag bär på. Då har jag möjligheten att läka även dessa och kan på så många sätt bli en allt helare människa. Ibland tycker jag det är förfärligt orättvist att jag skulle få den här sjukdomen, men när jag ser det ut en annan vinkel, och inser att de verktyg jag kan hantera sjukdomen med, hjälper mig att hantera resten av livet också, då kan jag få ”Hallelujahmoments” och känna mig tacksam över att jag är sockerberoende och kunnat ta till mig hur jag kan tillfriskna.

Härom dagen pratade jag med min alltigenom kloka vän och kollega och hon berättade en liten historia som en av hennes bekanta hade med sig från någonstans i Afrika efter en resa dit. Hennes bekanting, en kvinna, hade kommit att samtala med andra, infödda kvinnor om olika moden, klädtillverkning och annat rörande detta, och när de andra kvinnorna fick höra hur det går till i västvärlden skrattade de så de tjöt och tyckte vi var lite dumma. När de behöver nya kläder tar de med sig ett tyg de tycker om till en skräddare (eller kanske de tom syr själva), som tar mått på dem och syr kläder som faktiskt passar deras kroppar. Mycket klokt, tycker jag! Här i västvärlden bestämmer klädkedjorna (kanske inte ens de??) vilka mått som gäller, och när du kommer till affären och provar kläder och inte hittar något som passar dig, då är det DIG det är fel på! Eller??!

Är inte det ganska så märkligt? Att vi, både män och kvinnor, låter någon annan bestämma vad som är normalt, rätt och riktigt?? Jag vet att kvinnor genom alla tider är hårdast drabbade av detta, men just i modebranchen, och när vi pratar utseendefixering, så börjar det komma i kapp hos männen också, tyvärr. I alla fall hos den yngre generationen. Jag tycker att vi behöver ställa oss frågan; vad är hälsa och skönhet, för mig? Hälsa är så mycket mer än bara frånvaron av sjukdom!

Hälsa och skönhet för mig är att känna mig nöjd, och att ha ett kärleksfullt förhållande till min kropp, oavsett vad det står på vågen när jag kliver på, eller om jag inte kommer i den där kjolen jag kollade in i klädaffären. Förr var det så, att om jag provade kläder och de inte passade (vilket oftast var fallet) så gick jag raka vägen och köpte mig glass eller godis för att trösta mig med. En hopplös situation, som verkligen inte gjorde saken bättre.

Om jag tittar på det från min nuvarande vinkel, i tillfrisknande, så kan det gå till så här; Jag provar nämnda kjol och den passar inte. Istället för att rusa till närmsta glassfrys eller lösgodishylla lyfter jag luren och ringer till en annan sockerråtta, som kan lyssna på och ta emot min skam och sorg (som i min, för tillfället mycket självcentrerade värld, är enorma) och prata med mig och påminna mig om att de där kläderna är sydda ”till någon annan”. Det behöver inte vara fel på mig, bara för att jag inte passar in i en mall som någon annan gjort. Jag kan sansa mig och prova en annan storlek, eller helt sonika gå därifrån. Jag behöver inte låta sjuka kroppsideal påverka mig, och jag kan välja om jag vill engagera mig i att försöka ändra de där idealen eller inte.

Mitt sätt att engagera mig är bland annat att försöka ge mina barn självkänsla (Förhoppningsvis har de självförtroende 😉 ) och att träna min egen självkänsla hela tiden, så jag kan handskas med livet när de knepigare perioderna kommer, för det gör de. Har även en tanke om att jag som vuxen tillsammans med mina barns vänner, som scoutledare och i andra sammanhang kan framföra just detta; att andra inte bestämmer ditt värde och hur du ska se ut, borde se ut, eller ens hur du mår. Lättare sagt än gjort, men jag har märkt att det är enklare att förändra mig själv, än att försöka förändra hela modebranchen eller allas syn på vilka kroppsideal som är de rätta.

Rätt för mig, kanske helt fel för någon annan. Oavsett vilket, önskar jag dig en fin helg, och att du ska hitta fram till vad som är hälsa, inifrån och ut, för DIG!

”Over änd aout” from Gunnarskog!