Sitter på ett tåg som susar fram genom Sveriges landskap och ska ta mig på en efterlängtad semester. Framför mig i tåget sitter två äldre kvinnor och dricker. Inte vatten eller läsk, utan faktiskt alkoholhaltiga drycker. Klockan är strax efter 10 på förmiddagen, och jag förundras över min egen reaktion. Det är ju upp till dem hur de vill tillbringa dagen och hur de väljer att leva. Jag vet att maken, som är med mig på resan, kommer ta sig en öl och äta av livsmedel jag inte har på min matplan, och det stör mig sällan. Gör det det, så går jag en promenad istället, eller sätter mig och läser eller nåt.

Däremot vandrar mina tankar till något jag tänkt skriva om ett tag, nämligen AID-Addiction Interaction Disorder. Jag kan inte översätta till svenska på ett bra sätt, men innebörden är att vi som är Addicts (beroende) väldigt sällan har endast ett utlopp i vår sjukdom. Vi har nästan alltid en ”drog of choice”, en faviritdrog, me lika ofta har vi andra utlopp och droger som vi byter mellan, eller blommar ut helt och fullt i vid sidan av huvuddrogen.

Ibland kallas beroendesjukdomen för ”Den store maskören” på grund av att den kan ”imitera” andra sjukdomar och gömma sig bakom diagnoser som gör att den kan fortsätta existera utan att personen som har sjukdomen behöver tillfriskna från det egentliga problemet, nämligen beroendet. Men det kan också vara så att vi har flera utlopp (AID), vilket gör att det kan ta lång tid innan någon (i all synnerhet en själv) upptäcker att det faktiskt finns ett beroende. Många gånger krävs det att konsekvenserna av ett utlopp blir så allvarliga att personen måste adressera det och börja tillfriskna från det utloppet, innan de upptäcker att de har fler. Och ju fler ”hål” vi täpper till, desto mer utrymme kommer de andra utloppen att ta, för att liksom ”hålla summan av totalen konstant”.

När jag insåg att jag behövde hjälp med mitt sockerberoende och fick hjälp och kunde tillfriskna, insåg jag efter ca ett år att ett lika stort utlopp för mig var överätande, arbete och bekräftelse. Många andra går från alkohol till socker och överätande, eller har dem parallellt. Andra utlopp som ofta ”sitter ihop” med socker är pengar (shopping eller att inte unna sig något alls) och relationer (att ha många och/eller byta ofta, eller isolera sig helt). Vi kan också se mönstret att underätare (anorektiker) inte unnar sig något och undviker relationer, medan överätare tenderar att ha svårt att hålla i pengar och letar efter relationer eller bekräftelse hela tiden. Om man sedan tänker sig mönstret hos de som i perioder ömsom svälter sig och tränar, ömsom överäter, så följer ofta pengar och relationer även det mönstret.

Om vi tittar på en person som har AID så kan de se ut så att hen i en period överäter, ligger på soffan och isolerar sig från omvärlden. Vid en tidpunkt får personen nog och bestämmer sig för att ”ta tag i sitt liv” och börjar träna maniskt och svälter sig för att gå ner i vikt. I samband med att vikten försvinner känner hen sig mer bekväm med att vistas ute bland människor igen och tar kontakt med sina vänner och följer med ut på krogen och svänger sina lurviga. När hen börjar dricka alkohol går det överstyr eftersom hen äter så lite och följden av det kan endera bli en allt högre alkoholkonsumtion eller ett oemotståndligt sug efter socker eller liknande produkter, och hen börjar överäta igen. Så smyger kilona sig på, hen slutar träna och slutar följa med ut, med isolering som nästa steg. Så här kan karusellen fortsätta i många år, eftersom personen inte får så allvarliga konsekvenser då de fördelas på flera olika utlopp. Men skulle samma person hamna i behandling för alkoholism i en period av svält/träning/alkohol, så skulle med största sannolikhet socker och överätande få en allt större plats i den här personens liv. Naturligtvis kan utloppen och förloppet variera, med ovan skrivna är ett exempel på hur det kan se ut om man har AID.

Till saken hör, som jag redan skrivit, att de flesta ytterst sällan har bara ett utlopp, fast det märkes först senare, efter ett tag i tillfrisknande. Ofta blir en förskräckt när en upptäcker att så är fallet, och personligen kan jag i perioder känna det som att jag aldrig kommer tillfriskna helt och hållet, för jag har en massa andra hyss för mig under tiden….! Fast å andra sidan får jag lära mig allt mer om mig själv, och jag får allt djupare kunskap om beroendesjukdomen, vilket jag kan använda mig av i mitt jobb som Beroendeterapeut. Uttrycket ”It takes one, to know one” syftar till att en beroende känner igen en annan beroende, för att en varit där själv. Min egen resa gör att jag ibland kan känna igen en beroende innan personen ens har sett det hos sig själv. Både på gott och ont 😉 Ibland får jag verkligen träna på att hålla tand för tunga!

Bilden nedan visar hur jag ibland kan trassla till saker och ting på grund av min AID och hur jag omedvetet byter utlopp för att slippa konsekvenserna 😊 En fantastiskt verktyg i tillfrisknande; humor 😊❤️