Leva i tillfrisknande

Skillnaden på ÄR och BÖR

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

För flera år sedan hade jag en mentor som påpekade för mig att vi alla har en ”ÄR-bild” och en ”BÖR-bild” av oss själva, och att upptäcka skillnaden mellan dessa kan göra riktigt, riktigt ont!

Orden ”måste” och ”borde” kategoriseras som SKAMORD. Det är ord som får oss att känna skam och skuld, och riktigt svår skam kan få vårt eget jag att krackelera fullständigt (Göran Larsson – boken Skamfilad mm). När mina måsten och borden blir för många, blir diskrepansen, skillnaden, mellan min ÄR-bild och min BÖR-bild, för stor.

Min BÖR-bild, är den jag egentligen önskar att jag var, eller den jag tycker att jag BORDE vara. För mig kan det vara att jag borde odla mina egna grönsaker, gjuta mina egna marschaller, umgås mer med mina barn, ta fler och längre promenader med mina hundar, rida oftare, ta bättre hand om trädgården, börja träna och följa ett schema vad gäller att städa vårt fyravåningshus….. Jag blir trött bara av att skriva om det, för listan är bara påbörjad…. Ni ser ju, att BÖR-bilden kan vara ganska så tung, och lägger rätt så mycket sten på börda.

Min ÄR-bild är den jag i verkligheten är. Den där som sätter sig ner och bläddrar på mobilen och lyssnar på ljudbok allt för många gånger under dagen. Den där som inte orkar odla utan köper hem grönsaker från affären, ger barnen halvfabrikat och försöker förlika sig med ”good enough” på alla områden av livet. Den där som plockar upp dammtussarna för hand när de far förbi och glömmer att dottern ringde och bad henne komma med badkläderna hon glömde skicka med på morgonen. Hon som lever i verkligheten och kryper upp i fåtöljen med hundarna istället för att gå den där extra lilla rundan, som hon tror att alla andra går.

Det kan vara tufft att titta på sin ÄR-bild, svårt att acceptera att vi inte är våra BÖR-bilder, kanske den vi önskar att vi kunde vara. Eller gör vi det? Vems bild av oss är BÖR-bilden egentligen? Vem har bestämt vad en borde göra? Är det vi själva? Är det någon annan betydelsefull person i livet? Är det ens sant? Är det någon som har sagt oss att det är så här vi borde vara, eller är det föreställningar vi har, om hur vi TROR att andra vill att vi ska vara?

För mig är det här viktiga frågor, som leder fram till acceptans. När jag slutar jämföra mina två olika bilder (ÄR och BÖR) mot varandra, kan jag börja acceptera den jag är, och det gör mindre ont och frigör mer energi och kraft när jag slutar med det. Det kan till och med leda till utveckling och gör att jag får växa som person och ta mig närmare den person jag verkligen är. Mitt sanna jag!

Att jämföra min egen insida med andras utsida, och göra mig föreställningar om vad andra tycker om mig utifrån det, är förödande och det är i det ljuset som skillnaden mellan min ÄR-bild och min BÖR-bild börjar göra ont på riktigt, för då är jag så långt ut från mig själv att jag inte ens VILL se mig egen ÄR-bild, fastän det är den enda jag kan förändra.

Om du känner igen det jag skriver om kan jag komma med några heta tips!

Kolla över om dina BORDEN och MÅSTEN är dina. Titta på BÖR-bilden och se om den är realistisk, och VEMS den egentligen är? Har du hittat på den själv, eller kommer den från gamla påbud och förbud som andra serverat dig? Skriv ner det du hittar och dela det med någon annan som du har förtroende för, för det är när vi berättar hur vi ser ut på insidan som vi kan börja se att andras utsidor är just utsidor. Andras insidor får vi oftast inte komma nära förrän vi visar våra egna, och det är inte alla som klarar av ta emot den.

Genom att regelbundet kolla av om vår BÖR-bild är realistisk, och om vi flyr från vår egen ÄR-bild, kan vi komma långt på resan som utgör vår personliga utveckling. Och för mig är det en av de stora resorna här i livet!

Om du har lite tid över dessa märkliga tider kan det vara ett fint sätt att använda utrymmet; att lista vilka påbud (saker en MÅSTE) eller förbud (saker en inte får) och se vilken BÖR-bild detta har gjort att just du bär omkring på.

Sedan är det ”bara” att börja resan mot förändring! 😉

Ibland kan det vara svårt att se att vi har två olika ”bilder” av oss själva. Det kan kännas som att de ser likadana ut!

Tillitskortet

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Nu är det allt för länge sedan jag skrev något, känns det som! Jag har haft fullt upp med att filma och redigera till min Youtubekanal, både på svenska och engelska. Det är verkligen roligt och inspirerade att få möta både behandlare som jobbar i min bransch, föräldrar som lagt om kosten med sina barn, och att få bolla tankar och dela kunskap tillsammans med Bitten. Jag hoppas att det kommer fortsätta i samma stil, och att många fler hittar fram till kanalen och börjar följa, dela och prenumerera så att kunskapen om sockerberoende kommer ut!

Känns som att jag inte kan göra ett inlägg nu utan att skriva om covid -19, men jag måste säga att det känns helt overkligt. Jag har även en känsla av förvåning där jag liksom står bredvid och iakttar alla andra som har panik. Jag förstår att jag behöver dra mitt strå till stacken för att inte sprida varken smitta eller panik, men allt som rapporteras och visas i media tar proportioner som känns helt overkliga.

Jag hämtade hem äldsta dottern från skolan förra veckan, eftersom hon går på gymnasiet och de stängts, och även hon uttryckte hur surrealistiskt allt är. Det känns som en dålig film, där människor sitter i karantän för att inte sprida dödssmitta, men ingen vet hur det egentligen är, kommer att bli eller vad detta kommer få för konsekvenser, varken ekonomiskt eller känslomässigt.

Miljön och Moder Jord ser ju ut att tacka för minskat utsläpp och belastning, och kanske är det bra att se att det faktiskt GÅR att leva på ett annat sätt, bara vi klarar det rent ekonomiskt, med tanke på alla permitteringar och den osäkra tiden för alla företag.

Personligen behöver jag dra ”tillitskortet”. Här på vår gård är arbetsbelastningen den samma, med mjölkkorna, hönsen, hästarna och hundarna, samtidigt som jag jobbar vidare med att utveckla InSpira hela tiden. Vi har ju haft hemmakontor i alla år, och märker ingen större skillnad på det sättet.

Jag väljer att följa de rekommendationer vi får om att stanna hemma om jag har förkylningssymtom, vara noga med handhygien, inte springa för nära inpå andra och måste nog säga att jag tänker en gång extra om jag MÅSTE åka ”just dit, just nu”, men jag vill inte låta paniken nästla sig in. Jag vill, trots allvaret, njuta av att ha alla barnen nära mig, se att Moder Jord får lite respit, vara tacksam över att vi har mat på gården och höra av mig lite extra till mina nära och kära. Mitt i allt kaos finns en lugn punkt, en liten plats av tillit till att det kommer bli bra. Det kanske inte blir som jag vill, och kanske kommer jag uppleva smärta på resan, men det kommer bli bra, till slut.

Så med detta skickar jag ut så mycket styrka, ljus, värme och kärlek jag bara kan, och hoppas att vi tillsammans kommer välbehållna ut på andra sidan med någon form av lärdom i bagaget! ❤️❤️

Tumme ner

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Som ni kanske vet har jag den senaste veckan startat upp min YouTube kanal igen, och det är jätteroligt! Men som den bekräftelsetorsk jag är har jag ibland svårt att hantera ”tumme ner”, både på det personliga och det professionella planet. Vissa dagar är jag mer skör, och andra dagar känner jag mig som ett lejon.

Antar att det, mer eller mindre, är så för alla, men ibland känner jag att det kan vara väldigt tröttsamt att ständigt fundera över vad andra tycker, tänker och anser om en, och jag uppfattar det ofta som att vi som har ett beroende är extra känsliga för detta.

Naturligtvis är detta kopplat till självkänslan och den har blivit betydligt bättre med åren, tack vare mina ständiga reflektioner och mitt arbete med mig själv, vilket jag är väldigt, väldigt glad över. En annan sak som jag också har fått lära mig är hur mycket jag växer genom att gå emot mina rädslor, och det är mycket vad det handlar om när jag beslutade mig för att göra verklighet av mina planer om YouTube.

Om jag ska kunna växa som person, så får jag lära mig hantera ”tumme ner”, från folk som inte ens känner mig, och inse att jag har ett värde ändå. Det finns andra som tycker om mig, trots att vissa dissar mig. Och det är helt okej, att inte bli älskad och omtyckt av alla. Det är inte helt lätt för en ”peoplepleaser” av högsta rang ska ni veta, men jag jobbar på det, och vet att det går, bara jag tar hand om mig på ALLA plan. Det börjar med maten, sedan kommer andligheten/det mentala/självkänslan, och sedan måste jag GÖRA.

Tack och lov har jag en flock runt omkring mig som kan hjälpa mig slicka såren och peppa mig att fortsätta när jag känner mig liten, sårad och ömklig.

Jag har också fått uppleva att det som VERKLIGEN gör ont är att bli dissad av någon som jag älskar så att det gör ont, och det påminner mig om att jag behöver vara en egen person, och verkligen se mitt eget värde, för jag ska umgås med mig själv varje dag, resten av livet. Jag tänker att om jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat, så kan jag inte bättre, även om det inte är gott nog åt andra. Värt att begrunda, både en och två gånger!

Så, ”tumme ner” kan vara tufft, men nu kör jag ändå, och hoppas kunna fokusera på de tummar upp jag faktiskt också fått och får!

Allt gott till er alla! Puss å kram ❤

Inflammation

/ Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Sitter i köket vid köksbordet för att skriva några rader. Ute blåser det så det knakar i knutarna, och jag känner mig inte så himla sugen på att gå ut, men hundarna behöver sitt, och hönsen ska matas och äggen plockas.

I morse när Andreas frågade hur det är, började jag gråta. Jag var ute och gick med hundarna igår. En skogspromenad, med mjuka skor, men när jag vaknade förut kunde jag nästan inte sätta fötterna i golvet. Jag blev så himla ledsen, för det har ändå känts som att det blivit bättre nu efter att jag började med antiinflammatoriskt för att läka mina hälsporrar. Men tji fick jag. Det som skrämmer mig mest är tanken på hur jag ska kunna ge hundarna det de behöver om jag inte kan gå. Som tur är har jag ju Oskadis (Islandshästen), så jag kan rida ut och ha hundarna med mig, så jag får väl finslipa den konsten.

Flera jag pratar med, har kontakt med och olika ställen jag läser på, pratar om att det tar lång tid för hälsporrar att läka, och att inflammation behöver kanske upp till 1,5 år innan det läker ut. Men jag läste mina anteckningar från januari 2019, och såg att jag redan då hade ”ont under mina fötter”….. och det har bara blivit värre. Jag har provat stödstrumpor, ”pressur-strumpor”, att tejpa, olika inlägg och har avancerat till att ständigt gå med inneskor, slutat dricka alla former av the (har aldrig druckit kaffe), striktat upp kosten ännu mer, men inget tycks hjälpa. Jag har ju blivit röntgad på ena foten, och det är en konstaterad hälsporre, så jag tycker att det borde läka, men ju längre tid det går, desto ondare får jag, och nu börjar jag känna hopplöshet och hör mig själv låta som århundradets gnällkärring och energivampyr.

Men, vad kan jag göra?? Jo;

  • 1. Fortsätta vara abstinent.
  • 2. Rida eller köra ut och ta med hundarna så de får vad de behöver (och Oskadis och Panter får sitt <3)
  • 3. Be Andreas att städa hos hönsen ett tag framöver (det är tungt jobb med extra belastning på fötterna)
  • 4. Se till att sätta igång och hålla fast vid yogan så att kroppen ”kommer tillbaka”
  • (5. En önskan; simma 2-3 dagar i veckan för att ge kroppen vad den behöver när jag är förhindrad att använda den fullt ut.)

Jag ska även fortsätta läsa Martina Johanssons bok om att läka inflammation, eftersom det är det det handlar om. Trodde att jag åt hälsosamt redan, men har tydligen petat i mig ett och annat som göder inflammation. Troligen allt för mycket nötter. En annan indikation på att jag äter något som jag inte tål är en övervikt på nästan 10 kg, trots att jag inte ätit socker och mjöl på flera år.

Finns säkert mer att göra, men just nu är det här jag vill fortsätta, och i vissa fall börja, för att hålla mina tankar i en positiv riktning.

Känns som att detta blev ett väldigt gnälligt inlägg, och inte mycket till inspiration, men det är här jag befinner mig just nu!

Önskar er alla en fantastisk fortsättning på veckan! Kram ❤

Är du ett vuxet barn?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Väl hemkommen från helgens baluns och firande av ”25-sockerfria år” , har jag funnit inspiration att fortsätta skriva på min bok om Föräldraskap för små sockerbomber. Oftast har ju föräldrar med en liten sockerbomb i huset själva ett beroende, och är de medvetna om det står vi på en plats, men är de inte medvetna om det står vi på en helt annan.

Om du är en tillfrisknande sockerberoende så kan det hända att du sprungit på termen ”Vuxet barn”. Det har jag, och det är en av de saker som har legat mig i fatet när jag ska vara förälder till mina egna barn. Följande text är ett smakprov från boken jag skriver på, och handlar om just detta;

”Vuxet barn?

  Om du har ett barn som är sockerberoende, så är det ofta så att någon av er föräldrar också har ett beroende eller osunt beteende av något slag (vem har inte det??). Detta brukar också medföra att vi i ryggsäcken har något som kallas för ett ”Vuxet barn”. Om du är det kommer du med stor sannolikhet svara ja på några av de här frågorna;

  • Är du rädd för auktoriteter och arga människor?
  • Söker du ständigt godkännande och uppskattning, men har svårt att ta emot en komplimang när du får en?
  • Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
  • Tar du på dig för mycket för att sedan bli arg när andra inte uppskattar det du gör?
  • Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
  • Har du svårt att identifiera känslor?
  • Fokuserar du utanför dig själv för att hitta kärlek och trygghet?
  • Involverar du dig i andras problem?
  • Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
  • Likställer du sex med intimitet?
  • Förväxlar du kärlek och medlidande?

Dessa, och fler frågor, finns att läsa på ACA Sveriges hemsida (AcA = Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer). Det behöver inte vara alkohol och droger som var ett problem i uppväxten. Mat, sockerberoende, sex, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom eller osunt religionsutövande påverkar uppväxten på samma sätt som hem där alkoholism och tyngre droger finns. Ditt hem kan ändå ha varit osäkert, kaotiskt och saknat omhändertagande. Om det har varit så, kan följden vara att vi inte känner oss själva, inte vet vad vi vill och till följd av det har svårt att sätta gränser, uttrycka önskningar och ta beslut.

  Det kan också vara så att du inte saknat något alls i din ursprungsfamilj. Du kan ha fått massor av fysisk närvaro, kramar, och verbal bekräftelse på att du är älskad, men ändå uppleva det jag beskrivit här ovan. För barnet gör det stor skillnad om du är närvarande fysiskt eller psykiskt. Har föräldrarna varit närvarande, men inte härvarande (psykiskt) så har barnet bara blivit delvis speglat, och kommer troligen att vare ett ”vuxet barn” senare i livet.

Vem är jag? Vad tycker jag? Vad vill jag? Det här är frågor som lätt besvaras av en del, andra har svårare att besvara dem, andra kan besvara några och åter andra tror att de vet vad de tycker.

  Många som är medberoende och har växt upp i en dysfunktionell familj, vet faktiskt inte själva vad de tycker. Att börja tillfriskna är också en resa i att hitta sig själv och kunna besvara frågorna ovan. Ofta är det förknippat med djup skam att se att jag faktiskt inte tycker som mina föräldrar eller mina syskon gör. Jag kanske inte ens tycker samma som min partner. Är det okej? Är JAG okej ändå?

  Om jag ställer det här i kontrast till det jag skriver om gränser, att sätta sina personliga gränser utifrån vad JAG tycker, känner och tänker, så blir det ofta helt snurrigt om jag själv faktiskt inte vet vad jag tycker, eftersom jag är så fokuserad på andras mående. Hur ska jag då kunna förmedla mina gränser då?

  En enkel fråga kan ge panikkänslor och ångest. Frågan väcker andra frågor som inte kan besvaras på ett ögonblick, eftersom rädslan för hur andra uppfattar mig tar överhand och gör att jag inte kan tänka klart. (Vad tycker den andra föräldern? Har de inte lekt ofta den sista tiden? Kanske de borde leka hos oss, de har ju varit hos kompisen de senaste gångerna? Egentligen orkar jag inte men…….?) På en sekund måste jag ta ett beslut utan att fråga någon annan vad den personen tycker. Sen måste jag stå för det också. Jag upplever att det ofta leder fram till ett oändligt ältande av rätt och fel, och ett analyserade och en fixering vid hur andra föräldrar tycker och gör. Tänk om vi kunde låta bli att jämföra och analysera

Om vi gör en tillbakablick på hur vi beter oss då hjärnan är i obalans, så kan vi också se att det påverkar vår förmåga att tex fatta beslut, se konsekvenser osv. Det kan vara extra svårt att vara förälder och ge ett sunt föräldraskap om man själv inte har fått det.

  Att upptäcka sig själv samtidigt som en ska hantera sina barn och den vardag jag beskrev inledningsvis, med massor av beslut att fatta, logistik att styra upp och till råga på allt ta hand om sitt eget tillfrisknande, med allt vad det innebär, är verkligen inte en dans på rosor! Tack och lov så blir det allt lättare ju mer vi övar, och ju mer vi tillfrisknar och lär oss vilka vi är och vilka värderingar vi har.”

Som sagt ett litet smakprov 😉 Själv är jag evigt tacksam att jag har ett 12-stegsprogram att luta mig tillbaka mot, för det är samma lösning oavsett utlopp, även när det gäller att vara ett Vuxet barn ❤ Önskar er alla en fortsatt fin vecka!!