Väl hemkommen från helgens baluns och firande av ”25-sockerfria år” , har jag funnit inspiration att fortsätta skriva på min bok om Föräldraskap för små sockerbomber. Oftast har ju föräldrar med en liten sockerbomb i huset själva ett beroende, och är de medvetna om det står vi på en plats, men är de inte medvetna om det står vi på en helt annan.

Om du är en tillfrisknande sockerberoende så kan det hända att du sprungit på termen ”Vuxet barn”. Det har jag, och det är en av de saker som har legat mig i fatet när jag ska vara förälder till mina egna barn. Följande text är ett smakprov från boken jag skriver på, och handlar om just detta;

”Vuxet barn?

  Om du har ett barn som är sockerberoende, så är det ofta så att någon av er föräldrar också har ett beroende eller osunt beteende av något slag (vem har inte det??). Detta brukar också medföra att vi i ryggsäcken har något som kallas för ett ”Vuxet barn”. Om du är det kommer du med stor sannolikhet svara ja på några av de här frågorna;

• Är du rädd för auktoriteter och arga människor?
• Söker du ständigt godkännande och uppskattning, men har svårt att ta emot en komplimang när du får en?
• Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
• Tar du på dig för mycket för att sedan bli arg när andra inte uppskattar det du gör?
• Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
• Har du svårt att identifiera känslor?
• Fokuserar du utanför dig själv för att hitta kärlek och trygghet?
• Involverar du dig i andras problem?
• Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
• Likställer du sex med intimitet?
• Förväxlar du kärlek och medlidande?

Dessa, och fler frågor, finns att läsa på ACA Sveriges hemsida (AcA = Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer). Det behöver inte vara alkohol och droger som var ett problem i uppväxten. Mat, sockerberoende, sex, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom eller osunt religionsutövande påverkar uppväxten på samma sätt som hem där alkoholism och tyngre droger finns. Ditt hem kan ändå ha varit osäkert, kaotiskt och saknat omhändertagande. Om det har varit så, kan följden vara att vi inte känner oss själva, inte vet vad vi vill och till följd av det har svårt att sätta gränser, uttrycka önskningar och ta beslut.

  Det kan också vara så att du inte saknat något alls i din ursprungsfamilj. Du kan ha fått massor av fysisk närvaro, kramar, och verbal bekräftelse på att du är älskad, men ändå uppleva det jag beskrivit här ovan. För barnet gör det stor skillnad om du är närvarande fysiskt eller psykiskt. Har föräldrarna varit närvarande, men inte härvarande (psykiskt) så har barnet bara blivit delvis speglat, och kommer troligen att vare ett ”vuxet barn” senare i livet.

Vem är jag? Vad tycker jag? Vad vill jag? Det här är frågor som lätt besvaras av en del, andra har svårare att besvara dem, andra kan besvara några och åter andra tror att de vet vad de tycker.

  Många som är medberoende och har växt upp i en dysfunktionell familj, vet faktiskt inte själva vad de tycker. Att börja tillfriskna är också en resa i att hitta sig själv och kunna besvara frågorna ovan. Ofta är det förknippat med djup skam att se att jag faktiskt inte tycker som mina föräldrar eller mina syskon gör. Jag kanske inte ens tycker samma som min partner. Är det okej? Är JAG okej ändå?

  Om jag ställer det här i kontrast till det jag skriver om gränser, att sätta sina personliga gränser utifrån vad JAG tycker, känner och tänker, så blir det ofta helt snurrigt om jag själv faktiskt inte vet vad jag tycker, eftersom jag är så fokuserad på andras mående. Hur ska jag då kunna förmedla mina gränser då?

  En enkel fråga kan ge panikkänslor och ångest. Frågan väcker andra frågor som inte kan besvaras på ett ögonblick, eftersom rädslan för hur andra uppfattar mig tar överhand och gör att jag inte kan tänka klart. (Vad tycker den andra föräldern? Har de inte lekt ofta den sista tiden? Kanske de borde leka hos oss, de har ju varit hos kompisen de senaste gångerna? Egentligen orkar jag inte men…….?) På en sekund måste jag ta ett beslut utan att fråga någon annan vad den personen tycker. Sen måste jag stå för det också. Jag upplever att det ofta leder fram till ett oändligt ältande av rätt och fel, och ett analyserade och en fixering vid hur andra föräldrar tycker och gör. Tänk om vi kunde låta bli att jämföra och analysera

Om vi gör en tillbakablick på hur vi beter oss då hjärnan är i obalans, så kan vi också se att det påverkar vår förmåga att tex fatta beslut, se konsekvenser osv. Det kan vara extra svårt att vara förälder och ge ett sunt föräldraskap om man själv inte har fått det.

  Att upptäcka sig själv samtidigt som en ska hantera sina barn och den vardag jag beskrev inledningsvis, med massor av beslut att fatta, logistik att styra upp och till råga på allt ta hand om sitt eget tillfrisknande, med allt vad det innebär, är verkligen inte en dans på rosor! Tack och lov så blir det allt lättare ju mer vi övar, och ju mer vi tillfrisknar och lär oss vilka vi är och vilka värderingar vi har.”

Som sagt ett litet smakprov 😉 Själv är jag evigt tacksam att jag har ett 12-stegsprogram att luta mig tillbaka mot, för det är samma lösning oavsett utlopp, även när det gäller att vara ett Vuxet barn ❤ Önskar er alla en fortsatt fin vecka!!