Jösses så fort den här sommaren har gått! Den har varit…… paradoxal….. Jag har på ett sätt njutit fullt ut och uppskattat allt det vi har här på gården, med familjen så samlad det går här hemma, alla djuren, två nya hästar, odlingarna, närheten till naturen, och det faktum att vi faktiskt har UMGÅTTS en del med vänner nu på sensommaren och hösten, vilket inte ens hört till vanligheterna innan corona 😜

Det största som hänt är väl egentligen att bygget av den nya ladugården dragit igång på allvar. från ena dagen till den andra fick vi flytta på hönsgården, marken jämnades, och förbereddes, och nu håller grunden på att läggas och byggas. Det känns helt overkligt! Så underligt att tänka sig att vi efter nyår, innan nästa sommar ska ha en robotladugård till våra kor.

Under vintern och våren har jag startat upp och hunnit avsluta ett samarbete med Sockerskolan som varit både lärorikt och utvecklande och hjälpt mig fatta det, för mig stora beslutet, att inte jobba direkt med klienter mer. Efter att det beslutet togs har jag liksom backat och vilat lite, men ändå hängt kvar i utkanten av fältet med professionella och påmint mig om var jag kommer ifrån och funderat över om det finns en annan plats för mig för att fortsätta sprida budskapet om att sockerberoende finns och att det finns hjälp att få.

Nästa stora steg har varit att avsluta samarbetet med ett förlag som inte levde upp till en rejäl summa pengar jag betalde dem för att få hjälp med redigering och tryck av min bok, och anlita ett annat förlag, som kanske inte har exakt samma tjänster, men som kommer göra att min bok förhoppningsvis kommer tryckas inom en inte allt för avlägsen framtid. Lite läskigt, och väldigt spännande!! Senast idag skickade jag in bilderna som ska vara på omslaget till boken, och baksidestexten till den samma. Det känns också heeelt overkligt. I mailet jag fick som bekräftelse avrådde de mig från att sätta datum för releaseparty, så jag måste tyvärr meddela att det inte blir nåt 🤣

Samtidigt som allt har varit bra på ett plan, har jag slitit på det mentala planet. Det har varit massor av processer igång både i mig, och omkring mig. Att avsluta och starta upp samarbeten, hitta en ny plats i livet, backa, omformatera och ta omtag samtidigt som en ska finnas till för barnen, maken och andra i omgivningen på olika sätt kan vara väldigt tungt och slitigt i perioder. Tur att det bara är just perioder……

Jag är oftast uppe ca 04.45 varje dag i veckan, och i säng ca 22, och däremellan är livet fullt av liv, så att säga ❤ Så livet är paradoxalt, och fortsätter vara det. Slitigt, fantastiskt, jobbigt, härligt och gör att jag ofta känner mig tacksam. Tacksam för livet, för min egen utveckling, för mitt mod, för alla som stöttar mig, för vårt hem, för våra hästar, för våra hundar, för alla andra djur, för familjen, barnen, min man, och vår möjlighet att leva det liv vi lever. Det är inte alla förunnat.

Avslutar kvällens filosoferande med lite bilder från livet på gården för att verkligen grunda mig i allt jag har att vara tacksam över <3<3

Har just kommit in från stallet. Vår hovis var här idag, och även om han var helt svettig efter hårt och tungt jobb så stod jag bredvid och blev genomkyld, så nu har jag ätit lunch och krupit upp i fåtöljen för att skriva lite innan jag har en inspelning med Molly (Painschab) och Clarissa (Kennedy) för YouTube i eftermiddag. Tanken är att vi ska prata 12-steg, vilket alltid är lika roligt. Min tanke är att vi ska reflektera lite över vad det är som gör att 12-steg hjälper så många att tillfriskna från beroendesjukdomen. Jag själv hade inte klarat mig utan 12-steg, men jag ser att många av mina kollegor i USA, Canada och andra ställen i världen menar att det finns många olika sätt att tillfriskna, vilket jag hade tycket var oerhört skrämmande förr, men något jag tycker är väldigt spännande idag.

Däremot är det en sak alla verkar ha gemensamt när vi träffas och nätverkar, och det är, oavsett vägen dit, är det avhållsamhet från drogen som är nyckeln. För vissa funkar det att trappa ner, medan andra behöver ”go cold turkey” (ta bort drogen helt på en gång). Oavsett vilket så är inte måttlighet (att kunna äta lite då och då) ett alternativ.

Ni som följer mig vet att jag genom åren har haft svårt att koppla samman mina två ”ben”; detta att jag är både bonde och beroendeterapeut. Till att börja med var det oerhört mycket skam att tala om att många av oss sockerberoende inte tål att äta mjölkprodukter (utom smör) , och sedan gå ut i lagården och mjölka, och veta att det är det som håller vår familj försörjd till största delen. Sedan insåg jag att vår mjölkproduktion bidrar till så otroligt mycket mer än bara mjölk, och kunde släppa skammen. Likadant var det med biodlingen. När jag kunde se all nytta bina gör kunde jag lägga skammen åt sidan. Livet är inte svart eller vitt. Bara i ett avseende för mig: sockerfriheten.

Jag har också haft svårt att hitta riktning i mitt företag. Mitt ”Annicas InSpira” har ju flera olika riktningar och jag delar om både sockerberoende, biohacking, sockerfria barn och berättar om andra behandlare. Den senare tiden har ”Sugarfree Living” blivit mer mitt signum, men jag har även där gjort upp mentala hinder och tänkt ”Det är väl inget att dela och berätta om, ett sockerfritt liv”, men ju mer jag har tänkt på det desto mer inser jag att för mig var det en omöjlighet, att leva ens en dag sockerfri. Kanske kan jag bidra med hopp och inspiration genom att dela med mig av min vardag och livet här på gården, som ju är ett sockerfritt liv. Bara för att det inte är en kamp för mig längre, så har det ju inte alltid varit så, och jag tror att det hade varit en hjälp för mig att få ta del av någon som gått före när jag började min resa. Hoppas det kan hjälpa någon annan.

På något sätt känns det som att det kan vara ett sätt att väva samman mina två världar. Mitt liv på gården, och hur viktigt vårt jobb som lantbrukare är samtidigt som jag kan få sprida kunskapen om sockerberoende och visa att det går att leva ett sockerfritt liv. Det bästa av två världar 😊

Lucky me ❤️