Livet bara rusar på! Sedan jag gick upp i arbetstid i mitt företag och startade upp samarbetet med Sockerskolan har det bara snurrat på allt fortare. Det är roligt, men också lite skrämmande eftersom jag ser att jag behöver fatta, för mig, stora beslut.

Några saker jag behöver bestämma mig för är vad jag vill göra med resten av mina projekt. Mitt skrivande, min YouTube, min hemsida, mina föreläsningar….Det finns så mycket jag vill göra för att nå ut med inspiration och kunskap och för att skapa medvetenhet om sockerberoende och hopp om att det går att leva sockerfritt, och verkligen LEVA!

En annan sak som ju ”ligger på mitt bord” är detta med barn och sockerberoende ❤ Jag kommer hela tiden tillbaka till ämnet, och får allt fler frågor, och tycker mig se att det blir allt fler barn som har problem, allt längre ner i åldrarna. Ibland undrar jag om det bara har att göra med den typ av mat som produceras eller om det även är kombinationen av skärm och socker/mjölmat som gör att det verkar krypa allt längre ner i åldrarna…. Våra barn har AID (Addiction Interaction Disorder) och är fullfjädrade addicts redan som små treåringar. Vad kan vi göra för att hejda utvecklingen??

I min Facebookgrupp ser jag ofta att den största frustrationen för föräldrar ligger i att vi inte kan och får påverka våra barns kost i förskola och skola. Att det är tufft att möta andra föräldrars ifrågasättande (som jag tror ofta bottnar i egen skam över att inte klara eller orka ta tag i de egna barnens kost), mor, – och farföräldrars himlande ögon och suckar över att ”barnen inte får vara barn” osv. I samhället finns en syn på att mat och socker skulle vara det samma som kärlek, när det i själva verket ofta är närvaro och samvaro som fattas våra barn. Mat och socker är inte kärlek, mys, tröst, uppmuntran eller känslodämpare. Det är näring, som ska förknippas med något positivt, förvisso, men inte vara en källa till ”självmedicinering” för att hålla känslorna under kontroll.

Kanske är det dags för oss föräldrar som vill ha rätten att välja bra mat till våra barn att gå samman och använda styrkan i att vara flera tillsammans, och försöka påverka på alla nivåer så att de blir lika naturligt (och inte krävs läkarintyg) att få välja animaliskt protein och fullfeta produkter i skolorna som att andra får välja vegetariskt. Det ser nästan ut som att jag måste starta ett projekt till 😀

Min goda vän har just idag publicerat en artikel om sockerberoende barn, och hon har pratat lite med mig i samband med att hon skrev den 😉 Det är dels därför tankarna och ämnet (som alltid ligger mig varmt om hjärtat) återigen kommer upp i min blogg.

Jag ser som sagt att beroendet blommar upp överallt omkring mig, allt längre ner i åldrarna och önskar att vi kunde skapa mer medvetenhet omkring detta. Ett steg tror jag är att skapa SUGAR UNG, och faktiskt våga se att barn och unga kan vara sockerberoende, även om vi inte vill tänka den tanken. Som föräldrar ”vet” vi oftast redan hur det ligger till, men att ha ett diagnosinstrument att lägga på bordet skulle ge samma tyngd till en nödvändig kostomläggning som det läkarintyg många kommuner kräver för att vi ska få ge våra barn anpassad kost.

Annat som jag börjat reflektera allt mer över är att barn ofta saknar verktyg för att hantera känslor. De får inte lära sig att ilska kan komma ut som tårar, att rädsla kan förvandlas till ilska eller hur de kan reglera, iaktta och hantera det som händer på insidan. ”Livskunskap på schemat” brukar jag plädera för, men menar andra saker än att lära sig att följa regler eller att vi måste vara snälla mot varandra. Det är också viktigt, men ibland är det som att behandla vissa sjukdomar med enbart mediciner; det går inte till roten och behandlar orsak. Hur kan vi skapa de verktygen?

Mina barn är ju ganska ”stora” nu. De två äldsta förser sig med det de vill, men den yngsta kan jag fortfarande vara med och styra lite över, och jag väljer att lägga min energi på att TILLFÖRA (som jag alltid tjatar om) bra fett och bra protein framför allt, men också att göra henne uppmärksam på vad som händer i kropp och knopp och att hennes mående ofta kan kopplas till vad hon har ätit. Detta har lett till att hon själv börjat göra val som stöttar hennes kropp eftersom hon märkt att hon inte alltid mår så bra av mjöl och socker.

Många funderingar idag! Kanske inte så många lösningar, men jag tror ändå att det är viktigt att våga tänka tanken hela vägen, och jag tror sannerligen att vi behöver gå ihop och skapa en gemenskap för att hitta styrka i varandra och ta ut en riktning som gynnar våra barn!