Tillfriskna på resa

20 juli, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Under veckans första dagar var jag och maken på resande fot. Förr var det en trigger utan dess like för mig. Ofta hade jag sån tjockångest, även om jag var drogfri, att hela resan blev ”förstörd”. Jag satt i framsätet bredvid min make, och låtsades njuta av omgivningarna och resan när det enda jag kunde fokusera på var hur stora mina lår såg ut mot sätet och känslan av hur tröjan tog emot magen och hur säkerhetsbältet tog emot och gjorde så att det kändes som att magen var enorm och spände ut i alla väderstreck. Jag minns en resa när ångesten tog överhanden helt och hållet så att jag satt i bilen och grät. Jag försökte gråta i smyg, men naturligtvis gick inte det, och min man försökte uppmuntra mig på alla sätt och vis, men det hjälpte inte. På samma sätt som det är omöjligt att beskriva craving för någon som inte upplevt det, är det omöjligt att förklara hur tjockångest känns. Hur man kan uppleva att ens kropp är enorm, svullen och helt ohanterbar, fastän man vet att man är normalviktigt, och alla talar om hur bra man se ut. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse, och mycket, mycket obehaglig.

Mina semester resor genom åren har så klart varit härliga och roliga också, men eftersom vi reser så sällan är det en situation som det tagit längre tid för min hjärna att koppla om, och slappna av i. Jag har inte kunnat öva på det på samma sätt som jag varje dag äter mina mål, planerar inför jobbdagar, utflykter och kalas. Resorna har liksom hamnat i utkanten. Jag minns att vi i ett 12-stegsprogram jag är med i gjorde en tidskrift. Under sommaren hade vi temat ”Semester-men inte från sjukdomen”, och det är det jag behöver komma ihåg. Även om jag har semester (i år bestod den av hela 3 dagar!) så tar inte min sjukdom paus. Den behöver sina rutiner, sin kost och att jag kommer ihåg att ha respekt för kraften i demonen inom mig. När jag reser fortsätter jag vara i kontakt med min gemenskap, äta bra mat, göra mina rutiner med morgonstund och kvällsstund, och talar om vad jag vill och behöver för att få må bra.

Den här resan, efter ca 12 år i tillfrisknande, upplevde jag för första gången att jag var helt avslappnad i kropp och knopp. Min kropp kändes stark och frisk, jag hade ingen tjockångest och jag njöt av samvaron med min man och kunde fokusera på vår relation och vårt gemensamma intresse som tog oss till vår destination. Jag är så tacksam över att få uppleva detta, och lite förundrar över hur lång tid det har tagit mig att nå hit. Det påminner mig om att jag är på en livslång res, och att jag fortsätter utvecklas, på alla plan, hela tiden!

Hoppas ni har en fin sommar och kan njuta och leva mjukt med varandra ❤

Att tillfriskna som kvinna

15 juli, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / 2 kommentarer

Igår drabbades jag av en tanke. Tanken är inte på något sätt ny, men den ramlade ner mellan hjärnan och hjärtat och gav mig insikt om något viktigt, nämligen att det är skillnad på att tillfriskna som man och som kvinna. Naturligtvis blir det generaliserande, men jag tror att flera kan känna igen sig i min erfarenhet.

När jag gick in i tillfrisknande och började min behandling tvingades jag att börja ta utrymme i min familj. Jag ställdes inför det faktum att jag måste ta mig tid att åka på behandlingen, först en intensivkurs då jag var bortrest i fem dagar, och sedan fyra timmar om dagen i 10 veckor. Dessutom gjorde jag stegarbete, hade morgon och kvällsstund, ringde in på telefonmöten och gick på livemöten i närmaste samhälle. Utöver det ringde jag och tog emot flera samtal om dagen från vänner som gjorde samma resa som jag. Det här var ett enormt arbete för mig. Både rent praktiskt, att faktiskt göra allt detta och lära mig integrera alla dessa komponenter i mitt liv, och göra det till mitt, på mitt sätt, men jag stod också inför det för mig oerhörda; att börja säga vad jag behövde och ta emot hjälp och skapa utrymme för MIG, och mina behov. För mig var de en kamp utan dess like att säga till mina barn att ”Nu får ni inte störa mig, jag behöver en halvtimma för mig själv.” eller ”Nu ska jag åka på möte, ni får vara hos farmor under tiden”. Jag har i hela mitt liv riktat in mig på vad andra tycker och tänker om mig, och om det fanns minsta antydan till att jag gjorde något som blev jobbigt för någon annan så avstod jag.

Min upplevelse är att det är så här för många, och framför allt kvinnor. Vi är uppfostrade att ta hand om, visa hänsyn, ställa våra behov åt sidan, lyssna in och ge efter för andras behov. Kanske ligger det ”nedärvt” i vår roll som mamma, eftersom det är vad ett litet barn behöver som nyfödd och ett bra tag framåt, men jag tror också att det är en oönskad ”gåva” vi får av samhället. Att som kvinna börja ta utrymme, uttrycka behov, göra annorlunda, ta plats och förändras är inte helt självklart, och på något sätt verkar det vara ännu svårare för många som har just mat/socker som utlopp i sjukdomen. Vi har till och med valt en drog som inte tar plats på kartan som drog. En drog som vi kan anpassa till familjen och böja efter deras önskningar.

När jag fick insikten om detta var jag (så klart 😉 ) tvungen att ”testa min teori och min verklighet” tillsammans med en erfaren medresenär, som jobbat inom området i många år, och hon bekräftade min teori. Män gör inte sitt tillfrisknande så krångligt. De har utrymme, och är vana att fylla det. De behöver oftast inte böja sig runt barn, partner, jobb, företaget Familjen/Hemmet och samhället har en annan syn på att hjälpa och lyfta fram en man. Kvinnor å andra sidan har svårt att be om hjälp, de har svårare förnekelse, de vill prova alla olika sätt själva först, innan de kan släppa förnekelsen och kapitulera, be om och ta emot hjälp och börja ta utrymme att tillfriskna.

Naturligtvis inser jag att alla inte har det på det här sättet och att många män, och framförallt de som har mat/socker som huvuddrog, har samma demoner att slåss med, men jag hävdar ändå att samhället är tuffare mot oss kvinnor på olika sätt.

På min resa i tillfrisknande har detta varit en av de största bitarna att handskas med, och en av de bitar jag haft starkast förnekelse omkring. Jag har fixat, funnits till, tröstat, ställt upp, planerat, arrangerat, varit stark, huggit i, hållit om och på alla sätt försökt finnas till för min familj samtidigt som mitt tillfrisknande har behövt ett stort utrymme. Det var tufft att fortsätt gå på möten, ringa samtal, ta tid för morgon och kvällsreflektion mm när jag fick höra att det tog en massa tid, att jag försummade barnen och min man, och fick frågan hur länge jag skulle fortsätta med ”det här”. Men jag gjorde det. jag fortsatte, och bit för bit släppte min skam för att ta utrymme och uttrycka behov. Jag fortsatte och min man fick en ny hustru, eller kanske fick han verkligen träffa MIG för första gången? Jag fortsatte och barnen fick en mamma med bättre självkänsla, mer närvaro och samvaro, och en mamma som kunde ta mer plats och visa att det är ok.

Fortfarande upplever jag att det är denna bit som är den svåraste. Efter 12 år är allt det andra; möten, telefonsamtal, stegarbete (för egen del och tillsammans med sponsieer), morgon och kvällsstund mm, integrerat i mitt liv. Jag har det med mig i vardagen och ibland anpassar jag mig efter programmet, men oftast anpassar jag programmet efter mig ❤ Men, det svåraste för mig är att hålla kvar vid rutiner och göra mitt jobb (som ju faktiskt är att ta min ordinerade medicin) när barn och man uttrycker att de behöver hjälp eller har behov av mig på andra sätt. Att sätta mitt tillfrisknande först, för att kunna vara en närvarande, varm, äkta person är nog det jag upplever vara den knepigaste biten. Det är så lätt att följa gamla mönster och sätta sig själv åt sidan, och för mig spiller det över på andra områden och ställer sig i vägen för min personliga utveckling inom till exempel yrkeslivet och karriär. Men, första steget är att SE och ta till sig vad som finns framför mig, för utan insikten ända ner i hjärtat håller Förnekelsen mig fast.

Så, det är ”bara” att göra annorlunda 😀

Det sötaste jag har

13 juli, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Då jag sitter och skriver på min bok behöver jag ju också samla på mig mer kunskap och friska upp minnet på olika områden, vilket gjorde att jag köpte Ann Fernholms ”Det sötaste vi har”. En mycket informativ, lättläst och skrämmande bok! Alla som har barn borde läsa den! Den påminner mig om hur farligt det faktiskt är att äta socker, och styrker mig i min strävan att ge mina barn och min familj rätt kost.

När jag läser en sån här bok, eller någon annan i ämnen som berör sockerberoende, 12-steg, tillfrisknande mm så blir jag alltid så inspirerad och peppad, men så går det ett tag, och så liksom ”glömmer jag bort” vad det är jag vill. Jag är själv abstinent/drogfri, men jag tappar drivkraften till att förändra och komma ihåg vad som är mitt ”mission”. Jag upplever att jag gång på gång behöver påminna mig om att hålla kontakten med de som delar min övertygelse, som strävar efter samma mål och ser på livet med likadana glasögon som jag. I 12-stegs programmet säger man ”Stick with the winners”, och jag tänker osökt på att jag behöver hålla mig till gemenskapen. Inte på något sätt stänga ute ”den andra världen”, men jag känner och får gång på gång uppleva, hur otroligt viktigt det är för mig att umgås med mina reskamrater på min resa i tillfrisknande.

Även här, i den här gemenskapen, har det varit viktigt för mig att hitta de som verkligen får min själ att sjunga. Vi är så många som är på den här resan, och alla har sitt eget sätt att tillämpa programmet, arbeta i tillfrisknande och fylla på kunskap, och det kan skilja oerhört vilket fokus man har.

Jag minns ett tillfälle då jag blev presenterad för en av mina följeslagare. Hon som presenterade oss för varandra sa skämtsamt ”Ni är med i samma klubb”, och jag tror inte att hon visste (eller också gjorde hon det) hur rätt hon hade, för det var precis som Astrid Lindgren beskriver när Emil träffar borgmästarens pojke ❤ Vi såg på varandra, och sa hej, och sen var det så. Detta är en person som jag vet att jag har, i vått och torrt, och som jag kan drifta ALLT med. Hon, och mina andra närmsta medresenärer har blivit ”Det sötaste jag har” <3<3 Jag har flera som finns där, alltid, och det är vänner/själsfränder som jag inte visste fanns när jag var aktiv i mitt beroende. Mellan oss finns inte muren av drogandet kvar, det är naket, ärligt och intimt på riktigt. Det är vad vänskap är för mig idag. Dessa människor påminner mig om vem jag verkligen är. De får mig att fortsätta blomstra, de håller mig kvar på vägen bara genom att finnas till, och när jag sitter här och skriver om det fylls jag av tacksamhet och glädje.

Självklart är min familj, mina barn och min man också mina närmaste, och de som känner mig som ingen annan, men de är inte aktivt med på min resa i tillfrisknandet. De betraktar mig utifrån och får ”bara” skörda frukterna av mitt arbete med mig själv. Ännu ett uttryck som finns i 12-stegs programmet är ”It takes one, to know one”, och det är det som är den stora skillnaden. Jag behöver följeslagare som vet vad jag pratar om när jag säger att jag har sug, harmas, eller bara vill dela en enorm glädje och tacksamhet, för de vet exakt vad det innebär.

Vet inte om den röda tråden går att följa i det här inlägget. Tanken var att förmedla att det är viktigt för mig att fylla på i mitt ”förråd” på mitt livs resa. Jag fyller på tillsammans med mina vänner (både 12-stegare och andra), genom att läsa böcker, fortsätta ta in kunskap, gå på möten, tillämpa programmet och genom det lära mig leva livet, på livets villkor, inte genom att försöka kämpa mig till det jag vill ha, och försöka ändra på livet och andra så att de blir som JAG VILL ha det.

Det är enkelt, men inte lätt 😉

Föreläsningar och funderingar

14 juni, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Håller i dagarna två olika föreläsningar. Den ena på Bitten Jonssons HAM-kurs om hur vi kan använda 12-steg i behandling, och om hur jag jobbar med barn som är sockerberoende och deras föräldrar. Detta ledde till att att jag i helgen ska spela in ett avsnitt tillsammans med My Westerdahl, LCHF-ingenjören, till podden Sockersystrar.

Jag hoppas att det ska kunna förmedla ännu mer hopp och lyfta fram att det finns en gemenskap för sockerberoende föräldrar! Det finns en grupp på FB redan, bara att glida in och ansöka om medlemskap i Föräldraskap För små Sockerbomber :-)!

Med facit i hand kändes det som att det blev en bra föreläsning, och det slår mig återigen hur viktigt det är med stöttning och gemenskap på olika sätt. Inte minst som förälder, oavsett om barnet har ett beroende eller inte.

Andra föreläsningen jag ska hålla är på Landstingshuset i Karlstad där Sjukvårds Partiet i Värmland har möte. jag ska berätta min lifestory, och krydda den med lite ytterligare kunskap tänkte jag 🙂 Jag älskar verkligen att föreläsa! Att få ge vidare och berätta om en lösning och ge hopp till andra är verkligen otroligt kul! Önskar dig en fortsatt fin vecka med en härlig helg! Själv ska jag provmjölka lördag kväll och söndag morgon 😀

Allt gott!/A

Förtvivlad förälder

14 maj, 2018 / Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Jag vet att jag tjatar om att vi ska dela styrka, erfarenhet och hopp med varandra, men ibland så känns det som att förtvivlan äter upp en.

Om jag går in och analyserar min förtvivlan så kan jag se att det finns rädslor, en massa rädslor (som jag kan göra tiondesteg på) och om jag benar i det lite mer så kan jag se att det lönar sig inte alls att vara rädd. Det hjälper inte mig, och det hjälper inte mitt barn.

Men vet ni vad? Jag är rädd i alla fall. Först trodde jag att jag var rädd för vad som kunde hända med mitt/mina barn om de också utvecklade ett sockerberoende och klev vidare in i tyngre droger; spel/skärm, tobak, alkohol och så vidare. Men när jag tänker efter en stund så inser jag att; visst, det är en oerhört skrämmande tanke, det också, fast det som skrämmer mig allra mest är att mitt barn ska behöva uppleva samma förtvivlan, samma bottenlösa svarthet och hopplöshet som jag befann mig i när jag var på botten av mitt beroende. När jag inte vill leva längre, när mina verktyg inte fanns och jag inte visste vart jag kunde vända mig och självföraktet brände hål i själen.

Jag vet inte hur jag ska kunna förhindra att det händer. Kan jag förhindra att det händer? Låg det i mina föräldrars makt att göra det? Kunde de ha hjälpt mig och/eller gjort annorlunda så att jag slapp komma till helvetet? Nej. Det tror jag faktiskt inte.Jag hade min egen resa, och när jag kommit till helvetet var det någon som talade om för mig (och det var ingen av mina föräldrar) att jag kunde komma tillbaka. Jag kunde få börja leva igen, inte bara överleva. Jag tog mod till mig och prövade de olika förslag jag fick på vägen; ta bort socker och mjöl ur kosten, gå på 12-steg möten, arbeta i stegen, hitta andlighet, gör biokemisk reparation. Och steg för steg har jag blivit levande. ”I am a late bloomer” men mina blad vecklas ut, sakta men säkert. I 12 år, drygt, har jag fått hjälp av andra att blomma upp och bli den jag är menad att vara, det fanns en resa för mig, och mitt i min skräck och förtvivlan måste jag lita på att det finns andra som kan hjälpa mitt barn att blomma. Jag kan finnas här bredvid, intill, se på, sätta gränser runt mig själv för att orka och fortsätta tillfriskna, leva i ljuset.

Detta är tankar från mig i en förtvivlad stund. Jag möter så ofta föräldrar i samma sits, som förtvivlar över att de inte kan hjälpa sina barn att erfara smärta, och jag känner så varmt och så mycket med oss föräldrar. Vi behöver varandra. Inte för att kontrollera våra barn i vad de äter, där har vi mindre makt ju äldre de blir, utan för att stötta varandra, hjälpa varandra att komma ihåg vår egen resa, att se till att vi inte blir neddragna i det svarta hålet av förtvivlans djup. För att ge varandra glädje, hopp och ett öra som lyssnar.

Som vanligt när jag öppnar hjärtat och delar med mig av mig, ”berättar mig själv” (som Göran Larsson så vackert beskriver) så tänker jag ”Ingen kommer vilja anlita mig, när de ser hur förtvivlad jag själv är ibland”, men då får det väl vara så då. För mig är detta viktigt, och något jag saknat mycket i min resa i tillfrisknande, andra föräldrar som vill lära sig att LEVA, fastän rädslan ibland är förlamande. Är det någon som är med på resan?