Leva i tillfrisknande

Viktigt på riktigt, att vara starkskör

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Precis som jag är övertygad om att jag föddes med sjukdomen sockerberoende, är jag övertygad om att jag föddes med ett överaktiverat, om än lite skevt, samvete. Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar, och känt att jag ska hjälpa och ta hand om alla som kommer i min väg. Jag har fått lära mig att identifiera det som medberoende, och det klickar in bra på min personlighet 😉 Delvis tror jag att min uppväxt tillsammans med min lillebror som hade alla diagnoser från A till Ö, men landade i Aspergers Syndrom tillslut, har hjälpt mig utveckla en oerhörd känslighet att känna in och reagera på andra människor sinnesstämningar. Jag antar att jag är en Högkänslig Personlighet också, men har inte djupdykt i litteratur om detta, bara accepterat att det nog är så, och försökt hitta verktyg att hantera det med.

När jag fick mitt första barn tog mitt medberoende och min förmåga att anpassa mig till en annan individ ytterligare, enorma kliv upp på skalan, precis som det ska vara när man blir förälder. Men ibland kan jag tycka att det är tufft att ha ett Välutvecklat samvete, vara en Högsensitiv Personlighet och ha ett Medberoende i kombination med att vara Förälder….. Det har gjort att jag har svårt att sätta gränser, svårt att skilja på mina barns önskningar och verkliga behov, och vad som verkligen är viktigt, på riktigt. Ett sätt att hantera den förvirringen och rädslan det omedvetet skapade hos mig var fly på olika sätt, eller leta efter lösningen hos andra. Viljan att vara perfekt har fått mig att läsa böcker, söka bekräftelse hos andra och ta hjälp var jag än hittat den, utan att verkligen känna in vad det är JAG vill, och vad som är rätt för MIG.

Likadant är det med resten av livet. Jag läser en bok om hur fantastiskt det är med digitalisering och kastar mig huvudstupa in i att skapa konton på olika plattformar, lägga ut bilder, sitta och bläddra på alla olika sociala media och går så helt upp i detta att jag glömmer bort mig själv. Nästa dag läser jag en bok, eller på sociala media, om någon som växlat ner, tagit bort alla konton på sociala media, odlar sin egen mat, färgar sina egna tyger och syr sina egna kläder, och helt plötsligt känner jag hur fantastiskt det måste vara, så då måste jag ju avaktivera alla konton, sälja alla överblivna prylar och börja sticka ett par vantar! Phu! Ibland kan jag se att min man har liiiite svårt att hänga med i svängarna (för att inte tala om våra stackars barn), men han har börjat vänja sig efter 17 år, tror jag!

Nåja, det är kanske inte så illa som jag beskriver det, men ibland är det snudd på. I perioder är det jobbigt att vara som ett rö för vinden och inte ha förmåga att sålla bort. Att vilja alla väl, att vilja hjälpa, att vilja ta hand om djur och natur, att vilja, vilja, vilja, och att ha en massa styrka, men att vara skör i styrkan så att vissa dagar kan en enda liten sak som att behöva laga mat kan få en att känna sig alldeles överväldigad. Och dessa dagar är inte inplanerade i kalendern, de kommer ofta när jag har planerat något riktigt roligt (som att åka på kalas till en älskad moster <3), och inte har sållat bort eller ens ”fattat” att jag har både hundar, hästar, hamstrar, hönor, katter och en fantastisk familj som behöver sitt innan jag ska iväg och jobba en hel dag. Då blir det där roliga plötsligt för mycket, fastän hjärtat VILL.

Tänker så ofta att jag vill lägga undan alla sociala media klockan 18 på kvällen och istället läsa en bok, spela spel med mina barn eller kanske laga kläder eller träna hundarna, men blir ofta uppslukad av FB och Instagram, som ett sätt att slippa välja och falla huvudstupa in i nästa projekt, en sorts omedveten flykt från att ta ut riktning, fatta beslut och följa en väg jag inte kan se just nu.

Ibland tänker jag tanken att alla djur tar allt för mycket tid, jag ”borde” inte ha så många….men de är en stor del av min återhämtning och jordning. Att krypa upp i en fotölj och snart ha sällskap av en eller flera varma små kroppar i knäet eller strax intill är ren kärlek. Jag kan känna hur jag fylls av en enorm kärlek och ömhet inför livet, på samma sätt som när jag höll mina barn intill mig när de var små. Känslan av att sitta till häst och skritta fram i skogen medan hundarna springer bredvid är så fullkomlig tillfredsställelse av att få kunna ge dem detta och få avnjuta det tillsammans med dem, en otrolig tacksamhet! Att få se ansiktet på min yngsta när hon kommer och visar upp sin älskade hamster och med glädje och lysande ögon berättar om hur fantastisk hon är, är en gåva. Att veta att äldsta dotterns hamster ger sällskap, engagemang och att se kärleken till det lilla djuret och hennes katt är något jag inte vill vara utan.

Att vara starkskör är i sanning en gåva. Det ger förmågan att uppleva, känna, se och ta in på ett sätt som inte är alla förunnat, och jag känner att jag har fått lära mig att ta hand om den gåvan. I perioder är det svårt att acceptera hur det är, men när jag fått reflektera lite omkring det, som nu, så landar jag i att det är en gåva. Att det är det som ger mig förmågan att slutligen se vad som är ”viktigt, på riktigt”.

Här är hela jag

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När jag var liten var rosa, volanger, rosetter, prinsessor och krusiduller det bästa jag visste! Jag älskade det, och det var bara så. Och det fick vara så.

När jag blev äldre, och mitt sockerberoende tog över allt mer av mitt liv och min personlighet så tillät jag inte den delen av mig att leva kvar. Jag blev svart, murrig, med dova färger, och utvecklade ett förakt mot alla som sminkade sig och intresserade sig för kläder och mode. Värdsligt och ovärdigt, sa jag. (Surt, sa räven om rönnbären).

Många tjejer i min klass i högstadiet shoppade kläder och smink, och i hemlighet avundades jag dem. Jag ville vara som dem; trendiga, snygga och populära. Det var inte så att jag saknade vänner, jag hade världens finaste kompisar som jag hängde med i vått och torrt, men det där föraktet jag uttryckte bakom ryggen på ”innegänget” var ju avund, egentligen.

I mig fanns en längtan att uttrycka mig, att stråla, att få bekräftelse, att vara omtyckt och att få känna mig vacker. Jag tror att jag någonstans i mig var så rädd att inte hitta kläder som passade min kroppstyp, för så hade det varit sen jag var liten, att jag helt enkelt inte ens försökte. Senare i livet blev det ju faktiskt så att det enda jag kunde hitta i min storlek var handväskor och skor, men i högstadiet var det inte så, för det var då jag utvecklade min anorektiska sida. Jag hade kunnat hitta kläder som passade.

När jag sitter här och skriver så vet jag ju att jag hade kläder jag gillade, och som jag ville vara fin i, men jag kände mig inte fin, och i min värld var det inte ”tillåtet” för mig att köpa samma sorts kläder som ”innegänget” hade. ”Det duger åt mig” är ett uttryck som jag släpat med mig genom livet, och som gjort det svårt att blomstra många gånger.

När jag kom in i tillfrisknande mötte jag många som varit del av olika ”innegäng” och fick en inblick i hur det vara att bära den rustningen som försvar mot omvärlden också. Jag förstod att de hade samma känslor, rädslor och längtan som jag, och samma oförmåga att nå fram till sitt blomstrande. Jag hade i alla år jämfört mitt eget inre med andras yttre, och trott att jag var ensam i min värld eftersom jag inte vågade tala om vem jag egentligen var och vad jag längtade efter.

I början av mitt tillfrisknande mötte jag också kvinnor som levt i tillfrisknande ett bra tag och som verkligen blomstrade, både i kläder, makeup, hår och andra små detaljer och framför allt så STRÅLADE de, inifrån. Och det ville jag med.

På min resa i tillfrisknande och i mitt yrke som beroendeterapeut har jag lärt mig att ett halvårs tillfrisknande till kropp och själ kan förvandla en människa så totalt att det nästan inte går att känna igen personen. För det mesta handlar det inte om viktnedgång (även om det förekommer så klart), utan det handlar om att personen börjat STRÅLA. Det finns ett ljus i ögonen, en obändig livsgnista längst in och en lust att LEVA, inte bara överleva. Det är en gåva att få se, och en gåva att få ha upplevt det ❤️.

Idag har min rosa sida vaknat till liv igen, till min förlägenhet. Det spelar ingen roll att jag försöker vara neutral i färgerna, det blir oftast rosa, utom på kläder. Jag tycker ofta att det är svårt att balansera mitt engagemang i miljö och konsumtionsfrågor med min obändiga livslust som yttrar sig i att jag vill köpa rosa tillbehör och tillåta mig att kliva ur tankarna att ”Det duger åt mig”. Ofta kommer tanken ”Vad ska andra tycka” när jag vill göra dreadlocks, göra en tatuering till eller pierca min hängande navel för att hylla de liv min kropp givit upphov till, och som min hängande navel är ett vittnesmål om. ”Jag är ju 40 år, inte kan väl jag…..” Men, det kan jag ju. Väl? I vilket fall är jag glad att jag får ha dessa lyxproblem och att lusten att tillåta mig själv att hylla min kvinnlighet, inifrån och ut finns hos mig idag. När jag tänker efter så hoppas jag ju att jag också STRÅLAR, och att det är det som syns hos mig, oavsett vilken färg mina kläder har, eller vilka prylar jag köper, eller inte köper 😉.

Var i din kraft

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Oj så många tankar som rusar genom mitt huvud varje dag! Det är aldrig stilla och tyst, ens när jag försöker meditera. Den senaste tiden har dock en tanke blivit allt starkare, och återkommit tillsammans med en känsla som gnagt i mig. Tanken och känslan är att jag i ”In Spira” känner mig väldigt begränsad. Jag vill förmedla levnadsglädje, mod, styrka, kraft, inspiration, kärlek och mycket, mycket mera, men inser att jag tryckt in mig själv i en BOX som är snäv och obekväm, begränsar mig och underblåser mina rädslor. Jag känner mig fångad, och det är en mycket obehaglig känsla. Jag har ju dessutom, som jag skrivit om förr, känt att inte hela jag ”får” vara med. Hela jag som bor och lever på Strandbergs Lantbruk, har tre fantastiska barn, en underbar make, tre ljuvliga taxar, 200 duktiga hönor, ca 60 godmodiga kossor, 2 galna katter och alla barn har varsin hamster, för att inte glömma våra helmysiga getter! Dessutom är jag sockerberoende och lever i tillfrisknande och driver InSpira. Punkt. Och när jag driver InSpira är det bara det som fått synas, liksom. Socker och barn. Mat. 12-steg. Det känns helt glädjelöst och utan InSpira(tion). Om jag ska följa alla råd och rön som jag får så ska jag ju nischa mig, vara tydlig med budskap, bara ha ETT budskap och köra stenhårt på det och marknadsföra massivt. Suck! Känner mig trött på det. Därför har jag startat ett Instagramkonto som heter @bonndbruden där #dettaärhelajag och #varidinkraft är mina ledord. Jag vet inte ens om det är av intresse för någon, men där vill jag ”berätta mig själv.” Där finns utrymme att vara hela jag; sockerberoende, mamma, matte, fru, äggproducent, bondmora, arbetsgivare, företagare, beroendeterapeut, KRAFT.

Jag har i så många år letat efter min kraft, och den har tittat fram då och då, men många gånger har det visat sig att den kraften kommit från att jag velat vara någon annan till lags och leva ut någon annans dröm. Jag har varit omvärldsstyrd ner på cellnivå. Till saken hör att min ”biokemiska profil” visar att jag har en signalsubstansdominans som är till största delen acetylcolin, vilket bland annat innebär att jag är kreativ, tanketank, utåtriktad och lösningsfokuserad. Jag kan ha lite svårt med impulskontroll och lätt blir uttråkad. Dessutom har jag en stark GABA-del, vilket innebär att jag är gillar struktur, listor, att slutföra och bocka av, fundera igenom saker grundligt, är lekfull, trygg och strukturerad. (Vill ni läsa med om detta så kolla in Dr Eric Braverman ) Ni kan ju själva dra slutsatsen att det är som att leva ”Dr Jenkyll och Mr Hyde” , MEN, när jag hittar balansen mellan dessa, det är då jag ÄR I MIN KRAFT. När jag accepterar att jag behöver ”vara min personlighet” och lever det livet, det är då jag känner att jag står vid rodret, styr det jag kan styra och lämnar resten till den som kan styra det. Och jag tror att det är det jag gör med @bonndbruden

Som vanligt känner min kreativa sida att jag måste göra MASSOR för att klargöra detta för mig själv och andra, men nu vill jag vara i min kraft och låta tiden ta tid, och bli guidad ett steg i taget. Kanske försvinner @bonnbruden så småningom, men just nu är hon väldigt viktig i mitt liv! Eller också tar hon över helt, vem vet?? Oavsett, så hoppas jag kunna inspirera andra till att leva och vara i sin kraft, det är det jag vill förmedla!

Kroppshets

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Nu har jag tittat färdigt på hela Mia Skäringers serie om Kroppshets. Jag älskar den! Den är djup, berör på djupet, och otroligt viktig! Min äldsta dotter såg den också,och tycktes gilla den ❤ Sonen ville inte se, trots lite lirkande men min yngsta dotter, som är nio, lyssnade intresserat ett tag medan hon satt bredvid och ritade. Sedan berättade hon om en kompis i klassen som hela tiden efter gymnastiken i skolan visar upp hur smal hon är, drar in magen och jämför sig med de andra tjejerna. Det kändes som en isklump i mig. Jag vet ju själv att jag redan som nioåring hade väldigt mycket fokus på min kropp, mest en känsla av att vara stor och svullen, men också hur jag jämförde mig med andra klasskamrater. Hur tidigt ska man börja berätta för och prata om det här med sina barn? Jag är alltid öppen med min beroendesjukdom, men har inte riktigt förklarat för yngsta tjejen att hon bär på mina beroendegener. Men bara detta min dotter berättade visar ju hur viktig den här serien är/var, och att vi tidigt kan se och hålla utkik efter var fokus ligger hos våra barn och unga. På hur vi mår, eller hur vi ser ut?

Jag hade gärna velat att sonen tittade också, eftersom serien inte bara tar upp hur det är att leva med en ”ätstörning” (läs Sockerberoende) utan också lyfter fram hur våra olika könsroller huggits i sten och att killar ”ska vara” starka, känslokalla, hänsynslösa, coola och den som försörjer och skyddar familjen, medan tjejerna ”ska” ta hand om avkomma, vara leende, milda, självutplånande, tysta och serva hela familjen. Det är inte lätt att var en ung man eller kille i vårt samhälle heller. Och det är ännu svårare för en kille eller man att tala om att de har ett Sockerberoende. Vi som jobbar som Sockerberoendeterapeuter får ofta frågan om vi har en aning om varför det är övervägande kvinnor som går behandling för sitt Sockerberoende, och jag tror att ett av svaren (för det finns säkert fler) är att det är ”tabu” för män att visa svaghet, och framför allt att vara maktlös inför något så futtigt som en limpmacka eller en påse chips eller godis. I kvinnorollen finns nästan alltid ett inslag av bantning eller viktfokus av något slag, för att vi ska behaga någon, ofta en man. Detta sitter så djupt rotat i mig också, och jag får fortfarande, efter mina dryga 12 år på den här resan, påminna mig om att min man troligen älskar mig, oavsett hur jag ser ut, annars skulle vi inte fortfarande vara gifta efter allt det vi har gått igenom. Viktfokus är en av de symptom som jag tror att jag kommer få leva med resten av mitt liv. Men tack vare programmet har jag verktyg att hantera när fokus hamnar på fel ställe. Fast det slår mig nu, när jag står här och skriver, att jag sällan har regelrätt Tjockångest nu mera. Tjockångest innebar för mig att allt annat än känslan av att vara oerhört tjock försvann i bakgrunden. Jag levde i livet, gjorde det jag skulle, och befann mig rent fysiskt på jorden, men känslan av obehag, svullenhet och att magen hängde ut, rumpan tog emot och låren var enorma följde mig och hindrade mig från att vara närvarande i nuet. Den ångesten har fått mig att gråta floder på lyckliga semestrar och fått mig att hellre välja svält än att uppleva den känslan igen. Det är vidrigt. Och det är fantastiskt att inse att den ytterst sällan gör sig påmind numer!

När jag tittar på dokumentären ”Kroppshets” hör jag andra berätta om samma sak, och hur besattheten av mat, vikt och kroppsuppfattning styrt hela deras liv och tänker att det fortfarande finns ett enormt mörkertal där ute, som inte vet och som inte kan sätta ord på vad de upplever. Framför allt bland män.

En annan sak som slår mig är att flera berättar om hur de kunnat vända sina tankar till att börja tycka om sina kroppar och njuta av dem precis som de är, det är helt fantastiskt! Värdet av min person sitter inte i hur jag ser ut, vad jag väger eller vilka kläder jag väljer. Men. Jag vet också att en av de ”metoder” jag använde för att överleva mitt sockerberoende var att intala mig att jag duger som jag är, jag får väga vad som helst, och äta vad som helst, för det ska alla andra skita i. Om jag håller upp detta i ljuset av min syn på min kropp idag, så vill jag ju ge min kropp och hjärna rätt näring, sköta om det tempel min kropp är som boning för min själ och mitt jag, och för mig har det inneburit att jag har gått ned i vikt för att vårda och vörda mitt tempel. Däremot har min viktminskning inte innehållit manisk träning, svält, hetsätande eller skam efter ännu en hetsätning och misslyckad bantning/svältperiod. Det har inneburit att jag har tagit hjälp att hitta vad som är bra mat för mig, vilka mängder som är normala och anammat det sättet att äta. Jag har lärt mig så mycket jag orkat ta till mig om både min sjukdom, vilka friskfaktorer jag kan använda och vilken kost som får min kropp och hjärna att må bra och tillfriskna. Idag är jag tacksam över att jag kan leva med min kropp och att jag, trots att jag troligen har några kilo för mycket, oftast kan släppa besattheten runt mat, vikt och träning. Träning för mig idag är att jobba ute på gården och gå hundpromenader, både långa och korta, och det verkar som att min kropp trivs med det. Ibland, när 40-årskrisen knackar på tycker jag (eller min svart/vita djävul) att jag ska börja träna ”på riktigt” så att gäddhänget inte blir värre, rumpan blir fastare, magen plattare och kroppen slankare, men jag tror att det är DÄR och DÅ jag behöver jobba med mina tankar om mig själv och min kropp. Jag är normalviktig, jag är frisk, min kropp fungerar utmärkt, jag är en fantastisk levade varelse och människa, och det känner jag när jag har rätt fokus.

I Stora Boken (AA-Anonyma Alkoholister) står det att rädslor (bland annat) ”står i vägen för andens ljus”, och det är nog så jag upplever det. När mitt fokus ligger på det sjuka jag beskrivit ovan, kan inte så mycket som en ljusstrimma ta sig in till mig. ”Andens ljus” syns inte över huvud taget. Men i gemenskap och när jag delar mina tankar, mina känslor och berättar för andra hur jag mår och vem jag är, då strilar ljuset in, och jag kan känna mig levande och i kontakt med livet på ett sätt jag inte kunde ens när jag accepterade (eller snarare försökte acceptera) min kropp. Det är fantastiskt att kvinnor och män älskar sina kroppar, släpper skammen och skulden och njuter av att leva, men för mig innebär den njutningen att maten är näring till min kropp, så att jag kan leva fri från besatthet, rädslor och ångest, och att kroppen svarar på det med att fungera väl och justera till en hälsosam vikt som en sidovinst till mitt tillfrisknande från den dödliga sjukdom jag faktiskt fortfarande lever med.

Ett sätt för mig att ha fokus på rätt ställe är att skriva ner vad jag är tacksam över, och i skrivande stund är det enkelt, TACK Mia, som gjorde serien, TACK att jag slipper besattheten, TACK att jag får tillfriskna, TACK min kropp för allt du stått ut med, all skit du tagit alla negativa utlåtanden och tabkar jag tänkt och sagt om dig. TACK min kropp för att du är frisk och stark, att jag kan älska, smeka, skratta leka och leva. Det är inte en självklarhet, och inte alla förunnat. Det är jag MYCKET väl medveten om. TACK ❤

 

Att leva i programmet tillsammans med barn

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Igår la jag in en liten ”blänkare” i gruppen Föräldraskap för små sockerberoende om hur det var den första tiden i mitt tillfrisknande tillsammans med barn(en). Jag fick frågan om jag kunde skriva mer om det, och tänkte att det kanske finns fler som är intresserade 🙂

Eftersom jag i grunden är en ”peoplepleaser” har jag alltid haft svårt att ta mitt utrymme, och i förhållande till barnen har det varit extra svårt, upplever jag. Dels för att min önskan att vara älskad har gått över alla gränser, men också för att, framförallt små, barn behöver tid, uppmärksamhet och massor av utrymme. När de är riktig små kan man ju inte säga att ”nu får du ligga där och skrika en stund, jag har annat för mig”, utan man får lägga ner det man har för händer och ta hand om det älskade lilla knytet.

För många föräldrar (och jag gissar framförallt kvinnor) är det ofta, som jag skrivit förut, svårt att ta sig utrymme för sitt tillfrisknande i familjen. När jag gick behandling startade den upp samma vecka som min son skulle fylla två år. Det innebar att jag skulle vara bortrest på hans födelsedag, och bara det var en enorm ångest för mig. Födelsedagar har alltid varit heliga i min familj, och det var med skräck jag började planera för att fira min son på ”fel dag” för att kunna åka på en Intensivvecka hos Bitten Jonsson, men jag gjorde det faktiskt! När jag ser tillbaka på det var det ett enormt kliv för mig och mitt första ”göra annorlunda” för att få tillfriskna.

Jag var bortrest i fem dagar. Dagar som vände upp och ner på hela mitt liv, fyllde mig med hopp, glädje, skräck, beslutsamhet och en massa, massa kärlek och kunskap! Efter det väntade åtta veckor (som sedan blev tio) primärbehandling och sedan ett års efterbehandling en gång i veckan, i Öppenvården i Arvika Kommun där jag bor, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att be om hjälp med barnvakt till mina barn på 2 och 4 år ca 6 h varje dag eftersom vi inte hade dem i barnomsorgen då, plus att jag lämnade maken ensam med ett digert ladugårdspass där vi körde ut kraftfoder med skottkärra till ca 60 mjölkande kor, skrapade gödsel fyra -fem gånger per pass eftersom korna stod på långbås, och hade kalvar att mata i provisoriska kalvboxar eftersom vi var i uppbyggnadsfas på mjölkföretaget. Det var ren och skär ångest, och så många gånger jag grät av ren vanmakt över att vara tvungen att åka. Idag är jag så oerhört tacksam mot min svärmor och min mamma som ställde upp till 500 % på oss med barn och hjälp i hushållet för att jag skulle få göra detta, och jag kan inte med ord beskriva vad det betydde för mig att min man gjorde allt det jobbet han gjorde på sin front. Och allt detta gjorde de för MIG. Jag blir varm av kärlek när jag tänker på det nu, men DÅ var det en kamp för att fortsätta en dag i taget, fortsätta vara drogfri, fortsätta sätta mitt tillfrisknande först och låta någon annan ta det ansvar som jag tyckte var enbart mitt.

Under tiden jag gick i behandling började jag arbeta i de tolv stegen tillsammans med en sponsor, och det var en fantastisk resa, men gjorde ju att jag fortsatte ta utrymme och tid ”från barnen”. Jag ringde in på telefonmöten, gick på livemöten, pratade i telefon, gjorde stegarbete, skrev, reflekterade, åkte på konvent osv, och ofta gnagde det i mig att jag inte var en bra nog mamma. Men, sakta men säkert började det hända saker med mig som både mina barn och min man (som inte alltid tyckte det var jätteroligt med alla telefonsamtal och all tid jag la ner på programmet) fick gott ut av. Jag blev lugnare, kunde ge närvaro till barnen och mannen, jag byggde upp min självkänsla, jag utvecklades till en person med integritet och bättre förmåga att ge mig själv det jag behövde för att kunna vara en så bra mamma, maka och person som möjligt, med förmåga att ta ansvar både för mig själv och andra på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort tidigare.

När jag ser tillbaka minns jag all vånda det var att be om hjälp för att kunna ta mig tid och utrymme att tillfriskna, men jag är så tacksam för all hjälp jag fick/får och för att jag verkligen gick emot den där rädslan och bad om hjälp.

Rent konkret i familjen innebar det att barnen fick sitta och titta på TV en stund på morgonen och kvällen medan jag hade min morgonstund med textläsning, bön och meditation. När jag ser tillbaka inser jag att jag kunde kortat ner mina stunder, men det vågade jag inte då.

Det innebar att maken fick ta sig tid att vara med barnen när jag ringde in på möten eller åkte på livemöte, även om han hade massor att göra i lagårn, eller att min svärmor eller mamma kom för att hjälpa till, även om min skam höll på att äta upp mig inifrån.

Det innebar att jag pratade massor i telefon samtidigt som jag jobbade eller var med barnen tills det sakta la sig på en lagom nivå så att jag allt mer kunde vara närvarande med barnen när jag verkligen var med dem.

När vi sedan fick barn nummer tre hade jag en helt annan sinnesro och rutinerna satt på ett sätt så att det var lätt att anpassa. Jag hade min morgonstund medan jag ammade, ringde sponsor och/eller tog emot samtal när jag satt och ammade eller gick en promenad. Jag ringde in på telefonmöten och hade på ”tystknappen” medan jag satt på golvet med lilltjejen så att både hon och jag fick det vi behövde. Jag lärde mig också att inte vara så ”duktig” i programmet, utan att göra det enkelt. Det är inte ”mängden” tillfrisknandefaktorer som räknas utan vilka verktyg jag använder, hur jag använder dem och att jag är ärlig mot mig själv om jag ser att det går åt fel håll.

Jag tänker att oavsett om jag har barn eller ej så är det viktigt att jag anpassar verktygen jag får i programmet så att jag kan tillämpa dem i mitt liv. Jag ska bli buren av programmet, inte bära omkring på det. Sammanfattningsvis, så tror jag att det allra svåraste jag faktiskt gjorde, och det som idag fyller mig med en varm tacksamhet och insikt om vilken kamp det var för mig, är det faktum att jag bad om hjälp, och tog emot den.