Barn

Sommar….ångest??

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

När mina äldsta barn var små, var jag aktiv i mitt sockerberoende. Väldigt aktiv. Beroendesjukdomen brukar liknas med att vara gravid, dvs. det går inte vara ”lite gravid”, men det går att vara i första eller nionde månaden. På samma sätt följer sjukdomen en beroendeutvecklingskurva, och jag var i nionde månaden av mitt beroende, så att säga.

När jag blev sockerfri och började min resa i tillfrisknande visade det sig att jag var (är) väldigt känslig för stress, och jag hade inga verktyg att hantera det med. För mig kunde det stressa att vara tvungen att ta beslut på stående fot när barnen frågade om olika saker, det kunde räcka med en fråga om de fick leka med en kompis samma dag så slog min hjärna av sig och jag hörde bara resonemang  mitt huvud som inte alls var till hjälp tex ”Säger jag nej blir hon ledsen” ”Jag vill egentligen inte” ” Jag vill inte ha besök här just nu” ”Tänk om hon inte kommer tycka om mig om jag säger nej” ”Hon kanske blir arg, det är så jobbigt”, och till slut sa jag ja, fast jag inte ville.

Likadant hade jag en obefintlig självkänsla och en otrolig rädsla för att såra mina barn. Jag visste inte hur jag skulle stärka mina barns självkänsla och jag var livrädd att säga till dem att de gjorde fel, för jag trodde att det skulle såra dem och ge dålig självkänsla som följd. När min äldsta dotter lärde sig räkna på fingrarna från ett till fem räknade hon ett-tre-sju-fem- två, och såg glädjestrålande ut, och jag var så rädd att såra henne att jag inte rättade och visade henne hur det skulle vara. Med en sån rädsla och inre otrygghet är det omöjligt att vägleda ett barn och ge självkänsla, och att göra en kostomläggning var inte ens en tanke på den tiden.

Jag minns att många föräldrar på examen i juni kunde säga ”Åh, så härligt! En hel sommar ledigt för barnen!” och jag kände bara en sorts ångest inför 10 veckors press där jag var tvungen att leverera svar jag inte hade och finnas till för barnen när tiden inte fanns. Det vågade jag aldrig säga till någon, förrän jag hörde andra föräldrar i tillfrisknande dela om det, men vilken lättnad när jag vågade sätta ord på det!

Idag, när jag också är i tillfrisknande och har fått massor av verktyg känner jag en enorm tacksamhet att min självkänsla är så otroligt mycket starkare, och att jag fått syna mina rädslor i sömmarna och gått emot dem. Jag kan undra hur det hade hade varit för barnen annars….?

Jag behöver också ha med mig det när jag jobbar med barn och föräldrar; att se vilket berg det kan vara att bestiga att göra en kostomläggning, om självkänslan är obefintlig och rädslorna löper amok i ens inre. Det kan vara svårt nog att göra med självkänslan på plats och koll på sina rädsor!

Det är med stor respekt jag möter föräldrar som kontaktar mig för att få hjälp, och de ungdomar som vill förändra sin kost. Det är vackert och skört att börja ”rensa ogräs”, men så värt det när blommorna slår ut ❤

Föreläsningar och funderingar

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Håller i dagarna två olika föreläsningar. Den ena på Bitten Jonssons HAM-kurs om hur vi kan använda 12-steg i behandling, och om hur jag jobbar med barn som är sockerberoende och deras föräldrar. Detta ledde till att att jag i helgen ska spela in ett avsnitt tillsammans med My Westerdahl, LCHF-ingenjören, till podden Sockersystrar.

Jag hoppas att det ska kunna förmedla ännu mer hopp och lyfta fram att det finns en gemenskap för sockerberoende föräldrar! Det finns en grupp på FB redan, bara att glida in och ansöka om medlemskap i Föräldraskap För små Sockerbomber :-)!

Med facit i hand kändes det som att det blev en bra föreläsning, och det slår mig återigen hur viktigt det är med stöttning och gemenskap på olika sätt. Inte minst som förälder, oavsett om barnet har ett beroende eller inte.

Andra föreläsningen jag ska hålla är på Landstingshuset i Karlstad där Sjukvårds Partiet i Värmland har möte. jag ska berätta min lifestory, och krydda den med lite ytterligare kunskap tänkte jag 🙂 Jag älskar verkligen att föreläsa! Att få ge vidare och berätta om en lösning och ge hopp till andra är verkligen otroligt kul! Önskar dig en fortsatt fin vecka med en härlig helg! Själv ska jag provmjölka lördag kväll och söndag morgon 😀

Allt gott!/A

Förtvivlad förälder

/ Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Jag vet att jag tjatar om att vi ska dela styrka, erfarenhet och hopp med varandra, men ibland så känns det som att förtvivlan äter upp en.

Om jag går in och analyserar min förtvivlan så kan jag se att det finns rädslor, en massa rädslor (som jag kan göra tiondesteg på) och om jag benar i det lite mer så kan jag se att det lönar sig inte alls att vara rädd. Det hjälper inte mig, och det hjälper inte mitt barn.

Men vet ni vad? Jag är rädd i alla fall. Först trodde jag att jag var rädd för vad som kunde hända med mitt/mina barn om de också utvecklade ett sockerberoende och klev vidare in i tyngre droger; spel/skärm, tobak, alkohol och så vidare. Men när jag tänker efter en stund så inser jag att; visst, det är en oerhört skrämmande tanke, det också, fast det som skrämmer mig allra mest är att mitt barn ska behöva uppleva samma förtvivlan, samma bottenlösa svarthet och hopplöshet som jag befann mig i när jag var på botten av mitt beroende. När jag inte vill leva längre, när mina verktyg inte fanns och jag inte visste vart jag kunde vända mig och självföraktet brände hål i själen.

Jag vet inte hur jag ska kunna förhindra att det händer. Kan jag förhindra att det händer? Låg det i mina föräldrars makt att göra det? Kunde de ha hjälpt mig och/eller gjort annorlunda så att jag slapp komma till helvetet? Nej. Det tror jag faktiskt inte.Jag hade min egen resa, och när jag kommit till helvetet var det någon som talade om för mig (och det var ingen av mina föräldrar) att jag kunde komma tillbaka. Jag kunde få börja leva igen, inte bara överleva. Jag tog mod till mig och prövade de olika förslag jag fick på vägen; ta bort socker och mjöl ur kosten, gå på 12-steg möten, arbeta i stegen, hitta andlighet, gör biokemisk reparation. Och steg för steg har jag blivit levande. ”I am a late bloomer” men mina blad vecklas ut, sakta men säkert. I 12 år, drygt, har jag fått hjälp av andra att blomma upp och bli den jag är menad att vara, det fanns en resa för mig, och mitt i min skräck och förtvivlan måste jag lita på att det finns andra som kan hjälpa mitt barn att blomma. Jag kan finnas här bredvid, intill, se på, sätta gränser runt mig själv för att orka och fortsätta tillfriskna, leva i ljuset.

Detta är tankar från mig i en förtvivlad stund. Jag möter så ofta föräldrar i samma sits, som förtvivlar över att de inte kan hjälpa sina barn att erfara smärta, och jag känner så varmt och så mycket med oss föräldrar. Vi behöver varandra. Inte för att kontrollera våra barn i vad de äter, där har vi mindre makt ju äldre de blir, utan för att stötta varandra, hjälpa varandra att komma ihåg vår egen resa, att se till att vi inte blir neddragna i det svarta hålet av förtvivlans djup. För att ge varandra glädje, hopp och ett öra som lyssnar.

Som vanligt när jag öppnar hjärtat och delar med mig av mig, ”berättar mig själv” (som Göran Larsson så vackert beskriver) så tänker jag ”Ingen kommer vilja anlita mig, när de ser hur förtvivlad jag själv är ibland”, men då får det väl vara så då. För mig är detta viktigt, och något jag saknat mycket i min resa i tillfrisknande, andra föräldrar som vill lära sig att LEVA, fastän rädslan ibland är förlamande. Är det någon som är med på resan?

Hur gör jag med barnen? Tredje steget till att förändra barnens kost.

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Nu är det dags att ta bort allt socker!

Godis, fikabröd, sylt, chips, dricka, saft… Bort, bort, bort!

Som sagt, har du en bebis är det ju naturligt att bara inte introducera det, men har du äldre barn som har fått smaken…. ja, då kan du stöta på patrull!

Även här är det en mycket god idé att tala om för barnen vad socker och snabba kolhydrater faktiskt gör med våra kroppar och hjärnor. Sänker immunförsvaret, gör oss trötta, ger humörsvängningar, bygger om celler i kroppen, kan leda till att cancer utvecklas osv. Det finns otroligt många skäl till varför du inte ska äta socker och raffinerade kolhydrater, rusta dig med kunskap och ge vidare till barnen!

Titta på olika alternativ till godsakerna när det är dags för steg tre. Gör likadant med sylten som jag beskrev med nötterna i förra inlägget om fett. Späd den med rena bär och öka mängden bär allt eftersom. Då får smaklökarna vänja sig, och övergången går smidigare. Saften kan du också späda med hemkokt utan socker och byta ut i långsam takt. Sedan är det bara att kolla vad ni kan använda som alternativ. Nötter är ju nyttigare än fabriksgodis tex som är fullproppat med färgämnen och E-medel av olika slag!

Sen är det ju så att vi lever i ett samhälle där det är barnkalas, fredagsmys och diverse tillställningar där det ALLTID ingår fika, godis och annat skojigt som de flesta firar med socker i olika former. Vilken väg du väljer här är helt upp till dig, och förmodligen mycket beroende på hur dina barn är. Det viktiga är att DU är nöjd med vägen du väljer!

Tycker du att det är ok att barnen äter godis hemma hos andra, så låt det var så. Släpp det och gå vidare. Det kan vara en nyttig erfarenhet för barnen att få se och känna hur de mår efter att ha annan mat än den som kroppen verkligen behöver. Det kan också vara värdefullt för barnen att se att det kan se ut på olika sätt i olika familjer, och att det är helt ok! Min mammas och pappas sanning är inte samma som alla andras, men det är modiga nog att göra det som känns rätt för dem!

Kanske tycker du att det är nolltolerans som gäller, överallt, och då kör du på den linjen, så länge det känns rätt för dig!

Min erfarenhet säger att det är enklare att hålla nolltolerans ju yngre barnen är, och även att det kan skilja på olika sociala sammanhang och på var du är bosatt. Av någon anledning verkar det vara mer ok i större städer att föräldrarna väljer att ta bort socker/kolhydrater ur barnens kost, än i mindre samhällen eller ute på landsbygden.

Vilket du än väljer så var nöjd med ditt beslut och kom ihåg att det du gör är nytt för barnen och istället för socker, tillför kärlek, samvaro och närvaro ❤

Lycka till!