När mina äldsta barn var små, var jag aktiv i mitt sockerberoende. Väldigt aktiv. Beroendesjukdomen brukar liknas med att vara gravid, dvs. det går inte vara ”lite gravid”, men det går att vara i första eller nionde månaden. På samma sätt följer sjukdomen en beroendeutvecklingskurva, och jag var i nionde månaden av mitt beroende, så att säga.

När jag blev sockerfri och började min resa i tillfrisknande visade det sig att jag var (är) väldigt känslig för stress, och jag hade inga verktyg att hantera det med. För mig kunde det stressa att vara tvungen att ta beslut på stående fot när barnen frågade om olika saker, det kunde räcka med en fråga om de fick leka med en kompis samma dag så slog min hjärna av sig och jag hörde bara resonemang  mitt huvud som inte alls var till hjälp tex ”Säger jag nej blir hon ledsen” ”Jag vill egentligen inte” ” Jag vill inte ha besök här just nu” ”Tänk om hon inte kommer tycka om mig om jag säger nej” ”Hon kanske blir arg, det är så jobbigt”, och till slut sa jag ja, fast jag inte ville.

Likadant hade jag en obefintlig självkänsla och en otrolig rädsla för att såra mina barn. Jag visste inte hur jag skulle stärka mina barns självkänsla och jag var livrädd att säga till dem att de gjorde fel, för jag trodde att det skulle såra dem och ge dålig självkänsla som följd. När min äldsta dotter lärde sig räkna på fingrarna från ett till fem räknade hon ett-tre-sju-fem- två, och såg glädjestrålande ut, och jag var så rädd att såra henne att jag inte rättade och visade henne hur det skulle vara. Med en sån rädsla och inre otrygghet är det omöjligt att vägleda ett barn och ge självkänsla, och att göra en kostomläggning var inte ens en tanke på den tiden.

Jag minns att många föräldrar på examen i juni kunde säga ”Åh, så härligt! En hel sommar ledigt för barnen!” och jag kände bara en sorts ångest inför 10 veckors press där jag var tvungen att leverera svar jag inte hade och finnas till för barnen när tiden inte fanns. Det vågade jag aldrig säga till någon, förrän jag hörde andra föräldrar i tillfrisknande dela om det, men vilken lättnad när jag vågade sätta ord på det!

Idag, när jag också är i tillfrisknande och har fått massor av verktyg känner jag en enorm tacksamhet att min självkänsla är så otroligt mycket starkare, och att jag fått syna mina rädslor i sömmarna och gått emot dem. Jag kan undra hur det hade hade varit för barnen annars….?

Jag behöver också ha med mig det när jag jobbar med barn och föräldrar; att se vilket berg det kan vara att bestiga att göra en kostomläggning, om självkänslan är obefintlig och rädslorna löper amok i ens inre. Det kan vara svårt nog att göra med självkänslan på plats och koll på sina rädsor!

Det är med stor respekt jag möter föräldrar som kontaktar mig för att få hjälp, och de ungdomar som vill förändra sin kost. Det är vackert och skört att börja ”rensa ogräs”, men så värt det när blommorna slår ut ❤