Addiction

Här kanske vi skiljs åt?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

ÄNTLIGEN! Nu vet jag vad det är jag ska göra! Den senaste tiden har det kommit olika insikter till mig angående mitt företagande. Små bitar och fragment här och där och plötsligt, idag när jag gick i lagårn och skottade drabbade det mig med full kraft! Jag VET vad det är jag vill!

Jag har under alla mina år som beroendeterapeut känt att jag vill ”något mer”, känt att jag är på rätt plats, men ändå inte. Jag har ända sedan jag tog klivet in i tillfrisknande tyckt att de 12 stegen har varit min livlina tillbaka till livet. Jag vet att flera av oss som är utbildade av Bitten Jonsson flitigt hänvisar till 12-stegs grupper och påpekar att om man verkligen vill tillfriskna så är det 12-steg som behövs, men jag har velat förmedla 12-steg på ett djupare plan.

Jag tycker den kunskap om Beroendesjukdomen jag fått av Bitten och som jag förmedlar till mina klienter är unik, och min själ sjunger när jag för vidare den kunskapen, men jag har fastnat i att göra Matplaner och Biokemisk reparation, (vilket är otroligt viktigt!), men inte kommit vidare och inte känt att jag förmedlar tillfrisknande, utan bara ett ”platt” verktyg.

Ibland har jag tänkt ”Om jag kunde få jobba med de 12-stegen och få betalt, så fantastiskt det vore”, men enligt 12-stegprogrammets traditioner får jag inte vara ett ansikte utåt för en gemenskap eller göra mig till talesman för något program eller ta betalt för att föra budskapet vidare. 12-stegs arbete ska göras ideellt, och jag har full förståelse varför, men det har satt käppar i hjulet för det jag vill förmedla.

Samtidigt har det pågått en process i mig i förhållande till den 12-stegs gemenskap jag tillfrisknar i. Jag tycker att jag saknar den djupa förståelsen och kunskapen om sjukdomen som jag fått under min utbildning och mina verksamma år som beroendeterapeut, och upplever att många tycker att det BARA ska vara 12-steg, på ett visst sätt. Det har skrämt mig, gjort mig arg, besviken och upprorisk, men, NU vet jag!

Det jag ska förmedla med InSpira, det är 12-steg, på MITT sätt ❤ Jag ska väva in all den kunskap jag har om beroendesjukdomen, läkandeprocessen, biokemi, matplaner, vuxet barn och ”younameit” i de 12-stegen. Jag kommer inte att vara ett ansikte utåt för någon gemenskap utan jag ska förmedla mitt eget, högst personliga sätt att se på och leva i de 12-stegen! Jag älskar ju det här, och vill dela med mig av glädjen, energin och styrkan att leva i tillfrisknande.

I och med det så inser jag att det är många som kommer säga tack och hej här, som inte vill veta mer om 12-steg, som tycker det är fel, som inte behöver det, som följer mig av artighet eller annat, men för mig känns det som att komma hem. Nu vet jag.

Kanske skiljs vi åt här, och träffas någon annan stans, och det är helt ok.Det här är jag. Precis sån jag är. HAPPY, JOYOUS AND FREE<3

 

Är avhållsamhet tillfrisknande?

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Detta är en fråga som jag tycker är enkel att besvara; NEJ!

Att jag är avhållsam från en drog betyder inte att jag är i tillfrisknande. Tillfrisknande för mig är att utvecklas på alla områden; fysiskt, psykiskt, andligt och socialt.Om jag gör en kostomläggning och tar kosttillskott så tillfrisknar jag visserligen fysiskt, men om jag stannar vid det så händer inget mer. Ibland när jag tänker tillbaka på hur det såg ut för mig i min aktiva sjukdom så känns det som att det  var så länge sedan. Jag tänker att ”Alla utvecklas ju, vi blir ju äldre och får mer erfarenhet”, men om jag dyker lite djupare så har mitt tillfrisknande, tack vare de 12 stegen, och det vi kallar 12-steg +, tagit fram en ny person i mig. Den personen jag var finns inte kvar, det var den personen som levde i ett parallellt universum, som inte nådde fram till livet, någonsin.

Jag har utvecklats på alla plan, och det är för mig som det måste ha varit för Harry potter att upptäcka att han var trollkarl! Jag är en liten häxa helt enkelt! 🙂 Jag kommer allt närmare mig själv ju mer till jag är i tillfrisknande och ju längre tid jag väljer att vara kvar där.

De senaste dagarna har jag också reflekterat mycket omkring hur det är att leva med sjukdomen beroende. För mig är det så att jag visserligen kan vara socker och mjölfri, men ibland äter jag för mycket och det kan vara så att jag sköter maten ”helt perfekt” (vad det nu är) men agerar ut i shopping, medberoende eller blir besatt av att kolla på Facebook, eller städar frenetiskt. Jag tror att jag alltid kommer leva med besattheten på olika sätt, och en tendens att se svart eller vitt på saker och ting. Men jag vet också att jag har möjlighet att backa tillbaka och göra om, göra annorlunda, idag. Programmet har lärt mig att vara mer ödmjuk, mer följsam i livet och att kunna fokusera på tacksamhet. Jag är inte alltid där, men jag gör så gott jag kan. En dag i taget strävar jag mot utveckling, inte perfektionism, för då vet jag att sjukdomen är nära.

Därför är det så tydligt för mig att avhållsamhet inte är tillfrisknande, men det är grunden för att kunna utvecklas. Jag kan inte var aktiv i någon drog, och må bra. Jag kan vara abstinent från mjöl, socker och överätning, men agera ut i medberoende, och då mår jag inte bra ändå, då har jag tappat kontakten med livet igen. Det är viktigt med drogfri tid, samtidigt som det är helt oviktigt. En mycket märklig parallell!

”En dag i taget” är vad vi är lovade, och det är så jag önskar att leva ❤

Återfall

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

Sitter och funderar över detta med återfall i sjukdomen. Hur definierar man abstinens, och vad är ett återfall? 

Jag vet att det inte bara finns ett svar, men frågan verkar vara lika aktuell hela tiden. Min erfarenhet är att det inte är bra att låta andra definiera ens abstinens, eller återfall, utan det är något mellan dig och din Högre Kraft, eller möjligen sponsor, nära programvän eller behandlare.

Jag har inte varit abstinent per olika defenitioner sedan min resa startade. Jag har varit tillbaka i socker och vitt mjöl och jag har överätit, men det jag oftast tar återfall i, är beteenden. Jag kan känna mig aktiv i sjukdomen när jag inte tar hand om mig och trillar huvudstupa in i att kontrollera, oroa mig, planera eller bli besatt av olika saker. Det viktiga för mig är att jag tar mig tillbaka, inte släpper taget helt om mitt tillfrisknande, programmet, mina vänner i gemenskapen och de verktyg som håller mig kvar där. Vad jag har upptäckt på min resa är att det jag behöver allra mest när jag på olika sätt varit/är aktiv i min sjukdom är SKAMAVLASTNING.

Den här sjukdomen är skammens sjukdom, framförallt verkar det vara extra skamfyllt om vi har mat eller sex som utlopp, och det jag behöver för att kunna bryta och vända tillbaka är att höra att jag är ok ändå ❤️

Jag kan inte räkna de samtal jag ringt, när garden varit sänkt och tårarna trillat och jag i andra änden av tråden bara mötts av total förståelse. För mig betyder det att personen i andra änden LYSSNAR. Den kommer inte med goda råd, håller inte med om att någon specifik person är dum i huvet eller försöker laga eller fixa mig. Personen bara finns där och är inte rädd för mina känslor, min gråt, mina otäcka tankar eller vad jag än gjort. För mig är det total läkning. Jag får berätta mig själv och får behålla mina upplevelser utan att bli skammad.

Ibland kan jag få en spegling, men när det handlar om återfall, så är det den totala acceptansen som hjälpt mig tillbaka. Det jag också behöver komma ihåg är att jag har en sjukdom som går i skov. Det är alltså så, att även om jag ber, mediterar, går på möten, följer matplan och är sponsor och håller på alldeles kolossalt mycket med mitt tillfrisknande så kommer det ändå en dag när drogen kommer närmare igen.

Ett skov kan se ut på olika sätt. För mig är ett skov ofta en djupdykning ner i ett svart hål av ångest, och där på botten hittar jag inga verktyg. Men tack vare att jag hittat programmet, har gjort stegen och har mina vänner i gemenskapen så finns det alltid någon som hittar mig där på botten, och oftast har jag till och med mod och kraft idag att ropa på hjälp och tala om att jag sitter där igen. Att få hjälp av någon annans ljus där nere i mörkret, så man hittar verktygen igen är ett sätt hur min Högre Kraft verkar genom andra människor, och för det är jag evigt tacksam!

Under en längre period nu har jag haft det svårt att vara abstinent per ”överätar-defenition”. Jag känner hur skammen bränner när jag skriver om det. Vad ska ”alla” säga?? Jag ska ju vara en förebild, kunna hantera detta efter alla år….. Eller också är det så, att jag har en progressiv sjukdom, som går i skov… Jag skulle kunna fortsätta vrida och vända på detta i evigheter, men, jag vet att mitt navelskåderi inte tar mig vidare. Det gör däremot vetskapen om att jag inte är världens centrum och att troligen ingen har någon åsikt om att jag inte är perfekt… och skulle någon ha det, så vet jag vart jag kan vända mig för att hämta läkning ❤️ Kanske kan jag hjälpa någon med att avlasta lite skam, med att vara ärlig och öppen med hur det är att leva med den här sjukdomen. Hoppas det!

Allt gott på er tillfrisknande väg!!

 

Återfall och prevention

/ Annica Strandberg-Schmidt / Lämna en kommentar

En av de största rädslorna jag ser hos mina klienter är att ta återfall. Att ramla raklång tillbaka ner i det svarta träsk som utgör sjukdomen för många. Vi vet hur nattsvart det kan vara där, och vilket helvete det kan vara att ta sig ur. Men till dem och till dig som läser detta vill jag bara säga: det finns en väg tillbaka! Enligt min mening ska en behandling för addiction innehålla återfallsprevention redan i primären. Många som jobbar med addiction och behandling tycker att ”man inte ska prata om återfall” utan fokusera på lösningen. Jag säger; prata om och förebygg återfall, det är det som är lösningen!!

Först och främst, precis som när du kommer som ny; du klarar det inte själv!

När man är i återfall har skammen ofta ett stadigt grepp om ens själ; vad ska andra tycka, jag som har gått upp så mycket i vikt!? Hur ska jag klara det här? Ofta är skammen snar att berätta för oss hur andra kommer att uppfatta oss, och vi blir paralyserade av analysera hur vi ska göra, vem vi ska prata med, hur den personen kommer uppfatta mig, vad kommer den att säga, tycka, tänka osv.

Det första du ska göra är att BE OM HJÄLP. Vänd dig till någon som vet hur det är, vad du går igenom och som vill hjälpa dig. Om du är med i ett 12-stegs program, gå tillbaka om du tappat den rutinen, och be om professionell hjälp!

Några av de viktigaste verktygen du får i ditt tillfrisknande (och det jag anser ska ingå i en primärbehandling) är att identifiera RISKSITUATIONER, kartlägga ÅTERFALLSSIGNALER, och att FÅ VERKTYG FÖR ATT HANTERA DESSA SITUATIONER OCH SIGNALER.

En risksituation kan vara att gå på kalas. En av återfallssignalerna kan vara rädsla (för att be om annan mat, inte dricka alkohol, för vad andra ska säga osv) För varje situation och signal behöver du individuellt anpassade verktyg. Du behöver också titta på om du kan lida av PAA (Post Akut Abstinens), vilket många kan göra och som snabbt kan leda tillbaka till återfall och i värsta fall leda till självmord.

Denna kunskap (och MYCKET mer) fick jag med mig i min primär behandling, och jag fick också veta att ”Återfall tillhör sjukdomen” och att jag skulle komma tillbaka om jag hamnade där. Jag ser så många sakta glida tillbaka in i sjukdomen, för att försvinna och aldrig mer återvända. Den här sjukdomen är grym, men det går att hejda den. Och tillfrisknande är möjligt! ❤

[facebook_share url=”http://www.annicastrandberg.se/2015/07/29/aterfall-och-prevention/&#8221; width=”” layout=”button_count”]

 

Beroende, depression och självmord

/ Annica Strandberg-Schmidt / 1 kommentar

Jag vet att jag inte är den enda beroende som har haft självmordstankar. Jag vet också att jag inte är den enda beroende som överlevt sina självmordstankar.

Ett år efter det att jag blivit fri från mitt beroende låg jag inlagd på en psykiatrisk avdelning i min närmaste hemstad för att jag hade självmordsplaner. Jag var i tillfrisknande. Jobbade i stegen, gick på möten, sponsrade, åt bra mat, tog kosttillskott och gjorde allt det jag skulle, ändå ville jag inte leva längre.

Jag har fått lära mig, genom egen erfarenhet, och genom mina klienter att depression och självmordstankar är väldigt vanligt i samband med beroende, och hos tillfrisknande/drogfria beroende. Vad det beror på kan jag nog få många åsikter om, men jag tänker att den är en kombination av många olika saker.

En av anledningarna kan vara PAA (Post Akut Abstinens), och det är ett livshotande tillstånd som vi behöver få hjälp med (Läs mer i Terence T Gorskis bok  ”Vid sunda vätskor”). Vi är ofta så obalanserade biokemiskt efter att ha tagit olika droger (ja, socker är en drog!!) och det tar LÅÅÅÅNG tid att läka hjärnan när vi tillfrisknar. När vi är drogfria kan vi inte längre självmedicinera bort våra känslor, och då kan man stå där med skägget i brevlådan och huvudet surrande av svarta tankar, som faktiskt helt enkelt är orsakade av en obalanserad hjärna.

Själv har jag också fått lära mig att jag (troligen) är född med en obalans i min hjärnkemi som innebär att jag personligen har en låg serotoninnivå i hjärnan, och aldrig kommer upp i ”normala” nivåer ens när jag är i så mycket balans jag kan vara. Serotonin är ett ”glädjeämne” i hjärnan, och eftersom det fattas en del hos mig,  har jag lättare för att bli deprimerad. Jag vet att jag inte är ensam om det fenomenet…..

Sen är det ju också så att många tillfrisknande (och aktiva) beroende bär på både stora och små trauman av olika slag, som obearbetade kan leda till depression. Vi kan ha Automatiska Negativa Tankar (ANT) om oss själva och världen i stort, som vi fått med oss från barnsben eller som tillkommit senare i livet på olika sätt.

Något som jag också fått lära mig är att beroendesjukdomen går i skov, så även om vi tillfrisknar och använder verktygen (som jag beskrev inledningsvis), så kan sjukdomen komma upp till ytan och fast vi är nyktra och drogfria beter vi oss som att vi vore aktiva i sjukdomen sk . ”torrfylla”. Mina skov yttrar sig ofta(st) som depression/självmordstankar. Jag medger att jag har väldigt svårt att acceptera detta hos mig själv, men jag behöver göra det för att kunna hantera det.

Idag, i svensk beroendevård/behandling anser jag att det fattas kunskap om detta med depression, självmord, PAA, sambandet mellan obalanserad hjärna, depression, dess olika orsaker och symptom, att sjukdomen går i skov och dessutom är kronisk osv. Det behövs stöd i olika former resten av livet. Jag upplever att det ofta ”släcks bränder” och knappt det, sedan få vi klara oss själva, det finns inte ens en hänvisning vart jag kan ta vägen om det skulle vara så att jag känner att mitt tillfrisknande glider mig ur händerna och sjukdomen tar överhand igen. Detta kan leda, och leder ofta, till självmord. När man ser det på det sättet kan man också se att självmord är inget man ”väljer”, som många uttrycker det ”Det var hennes/hans val”, det är en följd av depression som tar personen till en plats där det inte finns något hopp, ingen annan utväg än denna enda handling. På helt ovetenskaplig grund påstår jag att beroendesjukdomen med dess många olika ansikten  och obehandlad depression är orsaken till de flesta självmord.

”Suicide is not a choice. People don’t make the decision to kill themselves if they are mentally and physically healthy. The word “suicide” gives many people the impression that “it was his or her own decision,” or “he or she chose to die.” Thus is very different from the way that we think about people who die from cancer, chronic heart disease, or AIDES. We see people with these illnesses as fighting to live and being overcome be the terminal symptoms of a progressive illness.

Depressed people fight for their lives against the disease of depression and die from the progressive symptoms of hopelessness and despair.”

Terence T. Gorski

Fritt översatt: ”Självmord är inte ett val. Ingen tar beslutet att ta sitt eget liv om personen är mentalt och fykiskt frisk. Ordet ”självmord” ger många människor intrycket att ”det var hans eller hennes eget val”, eller ”han eller hon valde att dö”. Detta är väldigt olikt sättet att se på människor som dör av cancer, kroniska hjärtsjukdomar eller AIDS. Människor med dessa sjukdomar ser vi på som att de kämpar för att (över)leva och att dödligheten är det slutliga symptomet på en progressiv sjukdom.

Deprimerade människor kämpar för sitt liv mot sin sjukdom, depression, och dör av de progressiva symptomen på hopplöshet och förtvivlan.”

Tack vare att jag hade fått verktygen i 12-stegsprogrammet och kunskapen om min sjukdom, hade stöd av proffsiga behandlare som kände till sjukdomens natur och det nätverk jag hade/har runt omkring mig, så lever jag idag, och jag fortsätter leva, trots att jag har mina skov. Om du har en depression, om du har självmordstankar, så dela dem med någon och be om hjälp! Om du, trots att du ”jobbar i stegen” och ”lever i programmet” är deprimerad, så är det inte fel på dig, du behöver bara lite mer stöttning, lova mig att du ber om det, jag är ett LEVANDE bevis på att det fungerar ❤

Vill du läsa mer av Terry Gorski, vilket jag varmt rekommenderar, finner du en länk här.